Voyager
Till
fots får vi gå genom solsystemet
1977 sköts tvillingfarkosterna Voyager 1 & 2 rakt ut i ingenting. Just nu surrar de fram i solsystemets kranskommuner, genom landet som icke är. Ombord på de små flygetygen finns varsin identisk gyllene skiva innehållande diverse ljud och bilder från planeten Jorden, allt tänkt som vägledning och upplysning för eventuella rymdvarelser. Där finns bl.a hälsningar på 55 jordespråk, alltifrån USA:s sentimentala men PR-genomtänkta barnaröst; "Hello from the children of Planet Earth." till några betydligt mer särpräglade bidrag..
Där finns bombastiska prettohälsningar på döda språk; sumeriska, akkadiska och hettitiska. Döda ord i tom rymd. Lite som att 'mingla'.
Den arabiska hälsningen lyder: "Vi hälsar er, vänner bland stjärnorna. Vi hoppas vi ses någon dag." Man ska som bekant vara försiktig med vad man önskar.
Den turkiska hälsningen är lite - kanske avsiktligt, kanske inte - småskojig och ironisk: "Kära turkisktalande vänner; må gryningens välsignelser vila över era huvuden."
Vissa av de intalade meddelandena är nästan hjärtskärande i sin jordiska vardaglighet: "Rymdvänner - hur står det till? Har ni ätit idag? Kom och hälsa på oss när ni har tid." (Amoy - ett kinesiskt språk som talas på Taiwan)
Det avgjort mest bisarra budskapet potentiella mottagare bjuds på är det indonesiska bidraget: "God afton, mina damer och herrar. Hej då - vi ses nästa gång!" Det har troligen startats intergalaktiska krig för mindre.
Även svenska språket finns representerat. En tunn, nästan skygg, kvinnoröst som låter framföra en hälsning som sticker av en smula från de övriga: "Hälsningar från en dataprogrammerare i den lilla universitetsstaden Ithaca på planeten Jorden." Det är så utomordentligt svenskt på något vis; jag är rakt ingen alls utöver mitt jobb, och tro inte att jag jobbar i någon stor och viktig stad. Jag är bara en liten enkel dataprogrammerare jag i en mycket liten stad på en mycket liten planet, en liten ovärdig mask i det stora skrämmande kosmos.
Ännu har ingen utomjordisk civilisation förbarmat sig över Voyagerburkarna. Ännu har ingen hört våra hälsningar. Ännu har ingen sett de besynnerliga bilder som även de finns inbrända i kopparskivorna. Ännu har ingen hört våra hjärtskärande rop på hjälp - eller så har ingen brytt sig.
Vi är fortfarande ensamma..
Detta är en av de många underliga bilder som finns fastlödda på Voyagerfarkosternas guldskivor. Rakt ut i universums giriga tomhet.
En människohona busigt retande ett slemhinnefärgat glassollon med porrig tungspets. En rödbrusig hane med kåta små ögon glupskt tuggande på något smetigt. Så berättar vi om oss, vår storhet och våra banbrytande framsteg för tänkta utomjordiska civilisationer. I allt väsentligt exakt samma metodik som så mycket annat av det vi människor tar oss för: Hjärtskärande små tjut av bottenlös ensamhet rakt ut i oändlighetens blåsvarta katedral, och samma fruktlösa hopp om att något därute ska snappa upp det och säga "Hej", och härmed är det nu bevisat: Allt som föreligger är ett och samma och precis likadant.
