Apokalypsen är redan här. Den kom inte med buller och bång.
Den smyger sig på - som dagg i gräs. Väldig. Vacker

 

Jag saknar ljudet av mistlurarna i Kalmarsund. Ett barndomsljud från lördagsmorgnar för ganska länge sedan; mer läte än ljud, en vemodig sång från ett sällsamt vidunder - det sista av sin sort. Hon sjöng likaväl. För oss.

I know that feeling..

"Ring så spelar vi", "Melodikrysset", "Svensktoppen". Då var det lördag och domkyrkoklockornas tunga brons vände veckan. Kalmar; staden med kanske landets mest magnifika domkyrka, men utan stift.

I know that feeling too..

Ring....

så spelar jag....

 

Det sägs att döda människor ser ut som de sover, som om de skulle vakna snart och ta tag i det där som aldrig blev sagt, gjort och presterat. Det finns något ofärdigt och outsagt över döda människor. Som om nån borde byta batteri på dem. Döda djur ser inte ut som de sover. De ser ut som dockor, och det vi kallar "lycka" är becksvart mörker invid den frid som vilar över dem.

 

Igår köpte jag små röda plåtbjällror på Överskottsbolaget. Tio kronor för ett halvt dussin. (Barnarbete är den fattiges räddning.) Dessa små bleckpinglor har jag nu hängt om halsen på mina plastdinosaurier. Blodtunga små pestbjällror om halsarna på något sedan länge utplånat, så nu är det Signad Jul och jag andas inte alls. *Tingeling*

 

He told me
I was such a 'Role Model'
so
I ate him.

 

Vore Prinsen här skulle jag humpa honom i tinningen som en manisk och högutbildad liten hamster, och jag är mitt i livet, mitt i skiten, mitt mellan gallskrik och stavgång, där kometerna vänder, på slak lina över djupens demoner.

 

Aftonskira månkyss
namnlös.txt
Jag river mumintroll över er
rött flingsalt
ordlös.nu

 

Det är då man sitter på det nedfällda toalocket
och stirrar in i väggen och tänker att; ska det alltid,
altid vara så här,
ska det det?
Det rätvinkliga skithuskaklet ter sig som
det enda vettiga och logiskt uppbyggda på Jorden,
och man törs inte släppa det med blicken.

 

Det tröstar mig när jag tänker på att det krävs 42 muskler för att förvrida ansiket i vrede men bara fem stycken för att ge någon en rak höger.

Jag ska dö innan Ni. Jag ska dö som ett förebud om ert omedelbart förestående och kollektiva frånfälle,
som Johannes Döparen föregick Frälsaren,
som kalvar spyr upp sitt mjölkiga maginnehåll just innan en jordbävning.
Det kommer att skrivas böcker om dessa samband.
Oläsliga och underbara böcker.

 

Här får ni en provocerad själ.
En rutten stjärna.
En tyst docka
eller en elak militär.
Flyghavre!

 

Varför gråter du, lilla barn?
För att ditt hem är borta?

Gråter du över din döda moder?
Din faders lik?

Nej, gubbe
Jag gråter för att allt är så vackert nu
för att fylla tystnaden
med jubel

Fatta, gubbslem: Jubelsång!

 

Vad söker du?
Jag kippar efter luft
för vi ska kanske fika om fyrtio år

 

I was soft and rubbery,
I was edible.
I figured that, with these characteristics,
I would be irresistible.

 

En gång för alla: Livet är ingen skola:
Inga examina finns att ta.
Livet är fläckvis halka och en kastad gris.
Flugor på vindrutan,
massor av merarbete och
smärtsamt korta ögonblick.

Det är som att
odla orm

Rakt upp och
skägget neråt

 

Och om tusen år...
I den åttonde timmen...

S å p b u b b l o r

Snart tar en bit av mig slut. *asg*

Du kysste mig på kinden
och jag hällde ut din mat

Jag är allt och inget
På fel sätt

 

Kemiska känslor smakar mer
En pakt har ingåtts
mot er i denna natt
Det är oss Gud förkastar då han väljer sina änglar.
Kärleken är stor som en cirkusbjörn.
Som kometer;
men inget torsdagsknull i världen förmår
värma den som aldrig varit varm.

 

Nu är nog sommaren slut. Den brukar tacka för sig just i denna tid, när vi lämnar Lejonets grandiosa rötmånadsrike och smyger in i Jungfruns analneurotiska petimetervälde. Nu är det dags att leta efter blödande födelsemärken, att skuldtyngd skörda det sommaren så sorglöst sått. Sommaren är lättfotad, falsk och insmickrande. Hösten är som Bamses farmor; matriark på sitt berg, trygg i barrgrönt huckle, med dunderhonung till oss alla och huskatt och husmus och husbi. Kom till mig - med glömska i ditt förkläde. Känn mig kallna.

 

(Nej! Bind mej inte, jag ska försöka ligga still.)

Minns det som det vore igår: För att stilla hans onaturliga hunger matade jag honom med ägg. Vid vissa tillfällen släpptes han ut för att tillintetgöra mina fiender - i form av ett svavelosande eldklot. Han hade sina små egenheter: Om man berättade tre lögner för honom blev han förvirrad. Han liksom frös till is i rummet. Till exempel kunde man säga så här: ”Du vet väl att solen är blå, att katter skäller och att livet är ett oändligt äventyr?” Då kunde man passa på att göra annat en stund. Han var en bra karl. Undrar vart han blev av. Snygga ben.

Nu är det lunch; Ankhals, frajade dumplings. Jag tar en tugga, slänger tillbaka allt i unikaboxen, tittar mig omkring, tar en tugga till. Inte nog med det - jag har en morot. Måltiden avslutar jag med att sno in mig i inälvor.

Det löjliga kommer inifrån

 

Ibland tror jag att krig är Guds sätt att lära oss geografi, för oftast är ju allt inte alls som man tror - örnar, exempelvis, kan kanske segelflyga stolt och majestätiskt, men sork sugs i alla fall inte in i jetmotorer. Är de till salu? Främlingar har ju alltid det godaste godiset.

Hör historiens vingslag och beakta alltings förutsägbarhet. Lyssna på din hjärna. Den har mycket information. Skaka på höfterna och hoppas på det bästa. Undrens tid är förbi.

 

Enola Gay var en flygmaskin - ett stort moderskepp med plats för alla i sin väldiga buk. Enola Gay fick sitt namn efter pilotens mor. Det var det finaste han kunde göra för sin mamma. En riktig karl. En man i uniform. En sån man gör bögporr om.

En liten pojke i magen på en dånande silverängel i hämndens gryningen. Vitt Ljus. Tuff Kärlek. Upp såg han sen komma, för sista gången, Jorden ur havet.