Qattpoesi
Tidigt 90-tal:
Jag räknar dagar
Räknar hål i min själ
Simpel aritmetik
Varje möte
varje beröring
varje utebliven beröring
blir till
ett styck hål
hål i min själ
min håliga själ
Det regnar död
I varje droppe sover ett kadaver
en slaktad ängel
kronblad av is
smälter i mina händer
mina vita klor
Drypande av änglablod
Mina tankar kräver
tusen tusen långa år
för att nå dina
min klibbiga rötmånadskärlek
till dig
Det slingrar sig och vrider sig -
livet.
Minnen klibbar mot vita
skinnfält
Jag kastar mitt sista bloss i
mörkret - när kött blir
till aska och ben till vatten
Tunnt och bräckligt som en hostia
är mitt pansar
Mjuk som ett barn
min lans
Det är soluppgång i skymning
när jag når kust
Jag ska samla bråte och
spinna mig en puppa därav
I vattenbrynet ska jag vänta på att helas
På min panna ska stelna ett fossil
och fötterna frysa till korall
Bortom rasande bränningar i min själ
bor en spegelblank yta
Jag klingar en oktav högre än ni
Jag såg din fru idag
Din gravida fru
Hon och jag kommer aldrig
att göra upp i en solkysst lövsal
med glimmande tunga svärd
om rätten till din kärlek
Hon kommer aldrig att hälla
arsenik i mitt kaffe
Jag kommer aldrig att knuffa
henne framför orientexpressen
Inget blod kommer att gjutas
över dig
Jag undrar bara om hon märker
mina avtryck på din hud
min doft i ditt hår
mina tankar i dina ord
Sent 90-tal:
Låt en ängel landa i natten
På gatan - där nere på gatan
och vinka med händer så vita
och le med tänder av glas
Om någonting någonsin ska ge mig liv
så sänd en ängel på gatan nu
men natten är tom
asfalten så kall
Jag höjer min tass mot rutan
och vinkar glatt till
till den stora lögnen i mörkret.
Ljudet av kärlek som
dör
Hur låter det?
Som det nyfödda som
panikslaget skriker
slemmet ur strupen?
Som bombmattor när
de maler jorden till eld?
Som larvens blick
när den bits i tu?
Som mina tårar när
de träffar Solskivan?
Nu:
Kärleken har inget rött blod
som bullrar
Den är strålvit rimfrostegg
som snittar
hål i migKärleken gör inte ont
Den släcker varje känsla
som skymmer
digKärleken vill inget
Den är orörligt ljus
så att jag kan
rätt se
Dig
Ärrad månyta
Nattskärror skälva
Vildhonung
Stor sten ska jag bli
tyst tynga mull
i pålitlig jämnvikt för den
som törs stå på min rygg
och se
lite längre
Ek vill jag bli
som människoungar
får klättra i
Oåtkomliga
Trygga från er
En grävling ska jag vara
gammal skabbig stygg
som hemligt dansar
sig yr
I månspunnen glänta
Det sista jag blir
ska vara Din smärta
Det sista jag gör
är förbränna mig till aska
ge Dig ro
Det sista jag vill se
är Solen
bländas och
vika sin blick
inför Din
Trots
kommunal musikskola
simborgarmärket
barndomens kallmangel
uppfostrans syrabad
Kan jag ännu
från urhavets
livsvälling
hämta mitt läte
Omänskligt yla
Hålla er vakna
Ännu är mina klor
vassa nog att
klösa den hand
som vill pynta min
ragg med rosetter
Trots allt
är min best ännu min
aldrig tam, aldrig er, aldrig där
Törs inte lova dig mer än
ytspänning som bär
för fjäderlätt myggtass
Kan inget mer än ta
dig vid handen och
vandra genom himmel
och helvete - en stund
med dig.
Har inget att ge mer än
ord som ingen människa hört
viskade på håll
spetsande din skärpa
Får inget utöver
att hålla dig varm
vaka din sömn
Du ska få vila hetare
än Noas duva som ensam visste
att liv
trots allt
fanns där ute
som ensam hade att besluta:
Berätta eller inte?
I din dröm tänds eld efter eld
längs kust till jords ände
Det kommer att regna dun den dagen
när tusen unga svanar spränger Tornet
och vi ska dansa bland skärvorna.
