Mysan var ett märkvärdigt djur, och skulle aldrig komma att vinna några utställningspris, inte för att hon nu alls gick att ställa ut, inavlad och dan som hon var med sin egen bror Murre till far. Hennes mor hette Sessan och var alla katters översteprästinna; det vill säga de katter som då levde och verkade vid Tingby backar i Smedby någon mil väster om Kalmar.

Genom en serie händelser över vilka ingen människa rådde hamnade Mysan 1988 hos pappa Ingvar och mamma Siri, och inget blev sig mer likt. Mysan var egenartad för att uttrycka det skonsamt; full av fixa idéer, allmänt misantropisk och skygg som ett lodjur. Den enda som kunde rätt hantera hennes lynne var pappa Ingvar och de utvecklade med tiden ett sällsamt band. Tillsammans tillskapade de diverse ritualer som ramade in dygnet. På morgonen skulle följande försiggå: Ingvar, som oftast steg upp före hustru och katt, begav sig till köket för att koka (Jo.. koka) morgonkaffe. Mysan skulle åkallas med hög röst och med tyngdkrafts lagbundenhet lämnade hon den filt som var hennes nattläger vid fotänden av makarna Gustavssons säng. Hon tog sig ner för trappan och gjorde sin husse sällskap i köket. På en given plats på diskbänken skulle ett glas med friskt vatten finnas tillhanda ur vilket hon tog en symbolisk munfull. Sedan följde rituell borstning. Ingvar läste Östra Småland till morgonkaffet och Mysans uppgift avseende detta var att lägga sig raklång över tidningen, bli tillsagd av Ingvar när det skulle vändas blad och givetvis lägga sig på detta nästa och på varje uppslag. Östra Småland är gudbevars ingen tjock tidning, men detta tog en stund.

 

Köket i vilket Mysan och Ingvar begick sina morgonbestyr

 

Efter dessa arla riter skulle Mysan ut i trädgården. Hennes utegångsbestyr tarvar doktorsavhandlingar så elaborerade som de var. En kombination av Mysans allmänna opålitlighet och bristande förstånd samt mamma Siris något ängsliga natur ledde till att Mysan redan sedan sina fyra barnsben varit beslagen med sele vid all utevistelse. Ingvar hade bankat ner två järnspett i trädgården vid vilka det med tvättlinor förlängda tjudret fästes. Spetten var givetvis placerade på strategiska ställen för att Mysan skulle få en så god överblick över sitt revir som möjligt och ha optimal uppsyn över de sällsynta händelser som ägde rum på Heijocksgatan i Kalmar. För övrigt kallades selen inte "sele" utan binsle, ett av de många dialektala uttryck som förgyllde Ingvars språk. Alltnog; vid otjänlig väderlek kunde Mysan bli blöt, vilket alla antog borde undvikas. Detta föranledde Ingvar att bygga ett litet hus under en syrénbuske i vilket Mysan allt som oftast låg och blängde misstroget. En ståndsmässig boning komplett med heltäckningsmatta och två tegelpannor på taket.

Om aftonen tog Ingvar binslet vid handen och tillsammans gick han och Mysan sin obligatoriska promenad runt kvarteret Stickelbäret.

Mysan blev en skugga av sitt forna jag efter Ingvars bortgång, och mamma Siri kunde inte rätt domptera hennes besvärliga natur - något ingen mer än Ingvar förmått. Mysan for till Regnbågsbron (Där alla husdjur hamnar enligt Internet) år 2002. Mamma Siri, som inte var skapt för att vara helt ensam, dog kort därefter. Nu är Mysans lilla koja riven, binslet slängt och ingen hackar längre små bitar av rimmat sidfläsk till henne, vilket var det enda hon behagade äta de sista åren. Detta var den lilla världen; en sådan Gustaf Ekdahl håller tal om i slutet av Fanny och Alexander. Den lilla, enkla och förutsägbara världen; en sådan jag längtar efter så det skär i hjärtat.....

 

 

Katten Mysan - i rött binsle - i husse Ingvars famn 1988

 

 

 

 

 

I n g v a r