Jag
vill ha en egen måne
En poetisk
resa bland solsystemets småttingar
En ordentlig tur på min gamla blå cykel. Flera mil. Malmö är en kompakt stad; inte som Stockholm eller Göteborg vilka är uttänjda, utspädda och utslängda i små öar, enklaver och flisor mellan vattenpölar, talldungar, stenbumlingar och rullstensbröt. Här är det hus efter hus efter hus tills husen tar slut och då är det betåker och staden är oåterkalleligen slut. Malmö är skuret med absolut precision i myllan. Därför tar Malmö inte så stor plats och låter sig cyklas runt i på en eftermiddag. Det tar tre minuter att ta sig från Kroksbäcks trötta betongbastioner till Limhamns vidriga små folkhemsvillor. Här i Malmö går klassgränserna i människornas hjärtan och vissa gator går man aldrig över. Pitbull-terrierna på Nydala kommer aldrig att få tumla runt och stoja med pudlarna från Slottstaden. De kommer aldrig att nosa varandra i gumpen.Vid vattnet ståtar praticiervillor och smärre herrgårdar. Det luktar botox, Bentley och skräck. Magra kvinnovarelser begår pilates i de stora salarna. De har aldrig handlat på CityGross på Rosengårds Centrum. De kommer aldrig att göra det. Fyra minuter senare ser jag några hemlösa hukande framför ett tält på en fuktig rivningstomt. Större är inte stan. Större är inte människohjärtat.
Min adoptivfar var gråsosse, proffspolitiker och oftast kommunstyrelsens ordförande och jag växte upp i en stor vit villa med attraktivt läge nära Kalmarsundsparken. Min biologiske far söp ihjäl sig på toaletten på Värnhemstorget. Han efterlämnade en blanksliten träningsoverall, en besynnerlig korsstygnstavla och två kartor Pancreol. Allt bor i mig.
På Limhamnsfältet stannar jag upp, kliver av och stirrar rakt in i Solen tills den viker sin blick. En fladdermus vimsar runt - i fullt dagsljus. Hon slår sin rund kring mig som en tovig liten ängel. Ibland störtdyker hon mot mig, rakt mot mitt huvud, och jag kan känna lätta membran nudda mitt öra. Hon viskar: "Vi ska låta tiden ta hand om dig."
Jag kommer hem just i samma sekund som solen dyker i Danmark och mörkret stiger ur öster. Jag släcker alla lamporna, lägger mig på sängen och tar sikte mot Djupen. Snart går jag genom solsystemet med sina planeter och all de små månarna, de trogna följeslagarna i skuggan av sina divor. Det är dessa små som står mig närmast...
Dione, Saturnus vackra, bleka och eteriska måninna som hänger som ett fåfängt silveräpple över ringarnas spegelgolv. Dione liknar även en tennisboll en smula, som om Martina Navratilova daskat iväg henne med en brutal backhand för länge sedan, och nu har Ringarnas Herre fångat upp henne i sitt bottenfrusna och förfinade hov.
Io - Stackars Io. Ständigt på gränsen till ett nervsammanbrott. Svavel och magma sprutar ur hans hysteriska inre medan pappa Jupiter och grannmånarna sliter honomåt varsitt håll, nästan i bitar. Folk med ADHD/ADD kommer med stor sannolikhet från Io.
Triton - Iskall, gratis och mycket torr. Roterar baklänges. Geisrar puffar ut plymer av väte och metan som stiger mot den eviga neptuninatten. De viker av i 90 grader vid en viss höjd och faller sedan som svart snö i spikraka stråk. Autister kommer nog från Triton.
Miranda - Uranus egen skrovliga rugguggla. Synnerligen oländig terräng. Kaos är granne med Grus. Origami som spårat ur.
Europa - Ung och stolt. Allas älskling. Djupfryst och sprucken på ytan men med hopp om liv i det bråddjupa urhav som misstänks kan finnas under isskorpan. Lite som jag men ändå inte.
Charon - Plutos egen lilla bitch. Ett bottenfruset partnerskap vid mörkrets rand.
Callisto - Jupiters egen skjutbana och hackkyckling. Gammal, stött, nött och trött. Solsystemets Fucking Djävla Åmål. Valhalla ligger där. Det är sant.
Saturnus vakthund: Mimas a.k.a. "Death Star" a.k.a. "What doesn't kill you makes you weirder." En provocerad själ. En rutten stjärna. En tyst docka.
Allra sist, och så lätt att missa i farten: Deimos, en liten blyg sättpotatis framlevande sina dagar i skuggan av sin bror Phobos, bakpotatisen.
Qatt doesn't need a man - Space is his lover now!
