Qatt

Själv delar jag in presumtiva partners i "mjukdelar", "favorithuldror" och "småvilt".
Trodde de förstod... blabla osv. Våra ångestar osv. Blablabla. Osv.

Något ondskefullt har drabbat min höra arm. Den är Nagasaki och gör mer ont än Jesu smärtorgie på Golgata, Ullgata, Gatboll, Bengt. Min högra arm hänger och dinglar som en död tulpan. Som en pendel. Köttkläpp.. Lederna är svullna. Jag ser ut som en bollklippt pudel - av kött. Dökött.

Man kanske skulle söka kärleken. Den botar ju allt. Tänk, en trevlig och snygg karl; självavfrostande och räntebärande. Han ska få bli min landsfader, lärjunge, häradshövding, fondtapet och knullrufsiga starletdröm. Min piassavakvast, ryggkliare och mitt skohorn - ett objekt. Ett dött ting. Då blir allt bra igen.

Fast det fungerar ju inte. Det sitter ju kvar, det eviga ljudet, polaroidbilderna från 73, lukten av iskallt saltkött, allt.
Det går liksom inte att bara stänga av. Räcker med att titta ut på helvetet utanför så påminns man på studs. Vi som fortfarande är modiga nog att vara kvar här får gå ut genom köksingångarna och in genom nödutgångarna. Fulla med lera. Utmätta. Färdiggråtna. Trappan är halverad, försåtsminerad och försedd med bjällror av sprucket gods. Bakgården är full av avgrundshål och man möts av en grävskopa i ansiktet om man dristar sig ut. Själva luften förtätas för att liksom mota en in igen.

Visste ni förresten att om man häller en nypa askobinsyra i kroppkakssmeten så mörknar inte kroppkakorna utan förblir fräscht Off White:a i evigheters evighet - långt efter det att allt annat i himlen och på jorden mörknat i becksvart intighet.

Man har då ett liv och ett kiv och ett ri och ett bry, och flator är från Venus baksida o bögar är från sina sinnens fulla bruk, och själv sitter jag, begabbad och bortslarvad, i en oputsad monter tilsammans med en typ 'grip' några tanter på den lokala terapilokalen byggt av en död kråkas överdel illa fastsatt med popnitar i ett pudelchassi, så jag vet inte så mycket om hur man får karlar till att bete sig på ett vis så att de inte väcker upp själva den urmordiska ångestsvulsten i mig, eller hurudant man lent skall palpera deras tunna hudar och grunda en religion på den kvinnas minne från vars bröst han gavs di, i det att man, klädd som en bolsjevik-dominatrix bör sjunga 'Det dånar uti rättens kratrar' och dra på trissor:, frimodiga snoppar dompterar jag då, och skulle en till äventyrs, Gud föbjude, slakna så är det mitt fel. Då är jag ful och fet och skall aldrig mera tala mannaord. Aldrig mer gå på Lidl...

Jag bekräftade och belönade honom med att köpa till honom en multimediamöbel, skapad i självaste Milano, för 45 000:- den där gången när han vred ur disktrasan på ett så vuxet vis, vek den så tjusigt och visade mig styggelsen med sådan stolthet, där jag satt på en hög av obetalda räkningar daterande ända tillbaka till de aldrig betalda kanelkakorna från ett husförhör år 1897.

Då, där han högljutt regredierade med sin vältvättade trasedjävel viftande och daskande i mitt arma anlete föll jag ändå till föga, tack vare hans ju ändå så godvilliga vaskbestyr och gick med på att kallas för 'böghora' och 'Fjolla Feminita Hysterica Transvestita' i tre timmar och sedan trösta den lilla slappa räkpinnen med druvsocker och falska löften. Detta gjorde susen och snart lades jag upp som ett ballongdjur och han vred ur leder som knappt fanns och jag blev bonkad i kroppsöppningar som nyss inte varit där. Han kysste mig nonchalant där läppar en gång suttit.

Man kan inte lägga nog bry med att få sin man att undkomma känslan av kastration... Dra ut tänderna på katten... Släng allt som man kan skära o klippa med. Skaffa plyscnäbb. Att jag själv bara vill andas ut en enda gång i mitt liv trygg i famnen på någon som heter Tillit o Stadga o Vuxen kommer långt - djävligt långt ner på veckans To-Do-lista..

Din för evigt;
/Eva Braun, tant Grön och tant Gredelin (Hora, Madonna, Lit de parade)

Det fixar sig. Lugna pulkor i trikinen. Lugn och fin - röknaftalin. Very well - pubismjäll. Very nice - badboll. Allt är "coolt" som flickan sa när hon tappade sticksågen i mjödkaret. Klockrent liksom *He he skrock...*

Typ tänk va... Sverige går framåt. Tänk på dina farfarar och mormorar. Då var det Tutta Rolfs bacillskräck som var högvilt. Nu är det Thorsten Flinks herpes som är på allas läpp. Från folkdräkt till folsyra. Från drätselkammare till ljusterapi. från lavemangskannor till Leijonborg. Vår bästa tid är nu.

Fast, i sanningens namn; "Guldåldern" slog allt; jubelåren mellan penicillinet och AIDS. Då kunde man pippa allt som kom i ens närhet och riskerade aldrig något värre än lite syfilis, en rak höger eller en parmiddag. Då knullade vi så själva urberget ryste av kåtfrossa. Varje hålighet, öppning, glugg, skreva eller utstansning var en knullsvulten köttgrotta, varje tomrum en flirt, varje 'nej' ett 'ja'. Ack..

(Vill du stöna liderligt i luren; tryck '1'. Vill du tala med en berusad belgisk geolog; tryck '2'. Vill du få billiga vardagsrecept på huggorm; tryck '3'. Annars; dröj kvar så lägger vi på luren. Tack för att du ringde och ha en braig dag. Ha en ärtig död.)

//Pastor Mårten Magmun jr.

(Oxie kyrkby, 1887 - Vem fan vill tura på ett knogjärn?)

- "Mor, mor! Får ja rida litta po lien??!!"

- "Hållt flabben, pågablära!"

- "Mor, mor! Får jag leka me grisatollarna??!!"

- "Men.. din tönne.. de va ju sattan rent. Ser du inte att ja vänslas me ryttmästar Ramel??!!"

- "Mor, mor! Får ja sua po malkulorna??!!"

- "Gräv opp Trofast å lek med han, din skitte snörnos! LA MI VA!!"

(Under lugg) - "Djävvla mögkjarring. Ja ska min själ spänna po tocken."

..,,..,,..,,

Det gnager i mig.. manar.. pockar.. hävdar: Det ska inte vara så här. Något är fel. Det har kukat ur. Grundläggande fel i själva livsväven. Stort maskbrott. Varpsmälta! Något gick käpprakt åt helvete och redan på ritbordet och stor arg näve och slå djävla Kosmos och med den näven slå på det att Kosmos måtte besinna sig.

Visste ni förresten att; om alla reliker som tillskrivits den Heliga Birgitta verkligen hade tillhört hennes kvarlevor så hade hon varit lika stor som en brontosaurus under sin levnad. Detta har någon räknat ut.

Fast 'brontosaurusar' talar man inte om längre. Senare års paleontologisk forskning har påvisat att i stort sett allt vi ansåg oss veta om denna mäktiga dinosaurie var fel; Fel hållning. Fel skalle. Fel svans. Ett 12 meter högt sakfel. Numera heter denna sauropod "apatosaurus" och har försetts med gigantiska läppar och ett sprudlande lynne.

Sålunda: Av alla oäkta birgittaknotor, birgittanaglar, birgittahårtussar och alla andra falska birgittabitar kan man bygga en dinosaurie som aldrig existerat. Det är fan inte mycket som stämmer i denna värld.

"Mayday, mayday"

Ett dygn och tio år sedan stormen - sedan M/S Estonia förliste och sög 852 själar med sig ner i nattdjupet där inget varmt och inget ljust någonsin funnits. Estonia, Palmemordet, Tjernobyl, 9/11, Anna Lindh... Vissa dagar minns man. De sitter fastnaglade på spikar i själen. De är hålen i det hålkort som är livet. De är stansade svarta gap i det töcken av otydliga intryck som är varje dag. Portar till andra fasansväckande världar. Hål genom vilka man kan se rakt in i mörkret och rakt ner i bråddjupet. Dunkla läten och vass stank stiger ur dem. Meningslösa vidunder simmar sakta förbi; stumma och blinda, mörkaste grå.

Kollektiva hål. Till dessa fogar var och en sina privata hål i den bräckliga hinna som ännu håller allt hjälpligt samman. Överallt vid övergångsställen, på vägrenar, i parker, i sjukhuskorridorer, mitt i stadens nöjeskvarter och vid blanka skogssjöar står allas osedda runstenar resta. Varje steg du tar passerar du tusen. Tillsammans tynger vi jorden...

5/6 1985
2/9 1991
2/2 2000
5/4 2001

Där står några av mina små obelisker. Om ni hittar någon av dem, så ta varligt bort ogräset och lägg en liten videkvist vid dess fot. Men säg inget. Visa ingen.

"Mayday, mayday".. "M'aidez, m'aidez".. Hjälp mig, hjälp mig.

Jo men, gör det; Hjälp oss...

(Jag vill ha en tam gepard. Han ska heta Barbro, ha långa ben och ett litet huvud. Barbro ska jaga ekorrar och tanter på kyrkogårdar. Han ska sova på en skär fleecefilt vid fotänden av min säng och sprattla lite med sina långa, långa tår där han dunkelt drömmer om cikador, kolsvarta gudinnor och fuktslagna gryningar. Han ska gå rakt fram.)

Det tar mindre än en kvart att cykla från min bostad till vår Moské. Den har fortfarande krossade rutor och svarta skuggor längs de kalkvita väggarna, märken efter djinners eldtungor. Det tar runt en timme till Lund. Där har alla studenter åkt hem, så infödingarna kan fritt ägna sig åt att inget lära sig och att shoppa loss. Till Venus tar det drygt etthundranittio år, och är du sugen på att cykla åt andra hållet, in i mörkret och kölden, så har du Saturnus, den Gamle med sin maggördel 5 600 cykleår bort. Ta till vänster precis innan asteroidbältet, ungefär vid Vesta. Glöm inte cykelhjälmen där.

Är du lite otränad kan du stanna till och rasta på Mars efter ungefär trehundra år av trampande. Sätt dig då där och vila dina trötta ben på Olympus Mons sluttningar och betrakta Deimos och Phobos leka kull i det laxrosa aftondiset. Inget djävla julstök, inga ekorrar som klär granen, ingen mobiltäckning. Ingen rödbetssallad, inga julkort från fastrar man aldrig sett, inget *Hå, hå, vår sång är dum..*. Bara Du, med rumpan lätt som en fjäder, i det röda stoftet, mitt i hjärtat av den lokala galaxhopen, där allt alltid försvinner bort från allting annat. Bara Du, din silvervita cykel och nattens röda längtan.

Execute Order 66!
A long time ago - in a Qatt far far away...

Så äntligen fick jag då se den sista Star Wars-filmen igår, tack vare min unge Padawan. Det har varit sedelärande att följa unge Anakins öden och äventyr, från ytterst irriterande och illa läppsynkad liten ungdjävel till fallen, vanställd och skoningslöst stygg. Det är alltid uppbyggligt att se unga hunkar få sina illusioner krossade, sin tillit havererad, sina flödande lockar och snygga ben bortbrända av magma och slutligen bli helt inbakade i grafitsvart plåt. Till fots får han nu gå genom solsystemen, gossen Vader, né Skywalker. Nu har det Mörka tagit hans själ i besittning. Han har krafter. Han fruktar ingenting.

Jag var också en Skywalker en gång, och jag är så glad att den tiden är över. Leksak var jag själv i går. I dag är jag den som öppnar Mysteriet. Eld och Blod och framtidens smörjelse skall ni mottaga ur mina händer. All vidskepelse skall jag sopa ut med en ljudlös kvast, all litenhet skall jag hånande döda.

Slutscenen; Owen och Beru adopterar lille Luke med Tatooines tvillingmånar studsande mot horisonten. Nästa scen är det 1977 och en ung Qatt sitter andäktig i Palladium-biografen i Kalmar och ser Leias lilla skorv fara över duken, tätt följd av en kejserlig kryssare som aldrig tar slut. Ett väldigt triangulärt och blygrått flygetyg som är större och mäktigare än något ung Qatt någonsin sett innan i sitt liv, och den lilla bosättningen på Heijocksgatan där ung Qatt hjälpligt fostrats växte och blev till rymd, till väldiga galaxer som sakta vred sig därute i natten - en plats där isblå och blodröda ljussablar korsades i tvekamp om rätten till hans unga själ.

Så kan 2005 och 1977 byta plats. "Utveckling" kan vi kanske kalla det när Yoda förvandlas från en rynkig liten skurtdocka till en svärdsmästare som far fram över sina fiender som en digital och grön bålgeting, men det enda framsteget värt namnet är den andlösa ödesstund när vi når ifatt, stirrar vårt eget förflutna i ryggen och med ett enda raskt bett biter nackkotorna av det.

Förresten; vilken sida vann kampen om min själ? Tja; det enda livet lärt mig är följande: En kraftig kaskadkräkning är alltid att föredra framför klassiska språk i syftet att domptera karlar. Det enda jag vill är att vränga Jorden ut och in, som ett roadkill man leker lite med.

Döm själva..

//Darth Rugguggla

Dagens "possetiva" tanke:
Varje gång jag hittar något på Qruiser som inte får mig att våldsamt stöta upp mitt maginnehåll känns det som att hitta liv på Merkurius. Vattenlevande liv. Och snögubbar. Och Camilla - De vackra varornas butik. På Merkurius.

Inte många platser i otäcka, otäcka USA som lockar mig. New Orleans är en av dessa dock, och jag hoppas innerligen att denna märkvärdiga stad och alla dess människor snart får bli torra, hela, trygga och hemma igen.

Innan jag dör ska jag sitta i en fallfärdig gungstol på en utsirad veranda i de franska kvarteren tillsammans med en uråldrig, kanelbrun kreolhäxa och fnittrande dricka brandfarlig rom, äta lika brandfarlig gumbo och kasta hönsblodiga förbannelser över allt och alla.

Sedan ska jag dansa mig galen i öknen utanför Roswell, New Mexico tills en pelare av giftgrönt blytungt himmelsljus tar mig hem. Sedan slipper ni mig. Inte förr.

Jag stod och tittade ut över hustaken idag och det slog mig att något fattades; TV-antenner. När jag var liten växte en skog av TV-antenner ur taken, ibland flera stycken på varje hus, var och en med sin karaktär, mer eller mindre elegant. De sträckte sig tilsammans upp mot himlen för att fånga upp allt mystiskt som fanns i "etern". Etern var den sällsamma, elektroniska himmelssfär där alla TV-program och alla radioprogram susade runt. Då kom allt till oss från Himlen, men nu är etern borta och antennskogen nerhuggen. Nu pumpas allt upp genom svarta kablar från underjorden - ur Helvetet. Det var bättre förr.

Men djupt i min själ bor ett litet djur som flinar mig rakt upp i ansiktet.

Varför smakar allt skumt som 'kyckling'?

A: - "Hur smakar lemuransiktet?"
B: - "Som kyckling."

A: - "Hur smakar den självdöda sherpan?"
B: - "Som kyckling."

A: - "Hur smakar myrlejonet?"
B: - "Som kyckling."

A: - "Hur smakar den jästa varanen?"
B: - "Som kyckling."

A: - "Hur smakar kycklingen?"
B: - "Som tackjärn."

Jag drömde om en utopisk värld.......

Där en vaneheterosexuell naturist/raggare/ekobonde från Lessebo ska bli bästa vän med en berbisk, sunnimuslimsk bitjej från Algeriet, och att han ska lära henne upskatta rockabilly och Sara Lidman och hon ska få honom att fetdigga arabisk Queer-rai.

Där en mobbad och mycket ensam tonårig Drag King från Sveg och en döv, pensionerad österbottnisk infanteriöverste, med ett ansikte som hugget i granit, ska utbyta livserfarenheter och saker de tycker om. I Sveg blickar marskalk Mannerheim uppfordrande över rörigt tonårskaos, och på överstens spiselkrans tronar Marilyn Mansons porträtt mellan salig överstinnans nervklena niece och Pertti; hans älskade kalfaktor, stupad vid Viborg.

Där en anabaptistisk machobög från Silkeborg, med lätt tourette och stora duvblå ögon, ska lära sig ryska så han bättre kan förstå sin nya kamrat; den rullstolsburna baltryskan Sonja som jobbar som XXX-Large Dominatrix i Klaipeda med speciell inriktning på preussiska affärsmän i behov av blöjbyten, flaskmatning och en smula hut.

Sedan vaknade jag och insåg att jag var kvar i Ankeborg..

Pingst. Hänryckning my ass. Dödsryckning snarare; spränghuvudvärk och ännu mer värk i axlarna. Magkatarr. Alla magkatarrers moder. Sjuk och ynklig. Sorgsen och trött. Fryser. TV hela dagen, liksom utlagd framför den, riktad mot den som ett led i något slags experiment. "Vad ska han titta på? Vad får honom att skratta, gråta, somna, mastubrera?" Det skulle i alla fall förklara alla elektroder som täcker min hjässa och bröstkorg. Skönt att någon tar notis om en, om så blott till vetenskapens fromma.

Vad har jag då sett och hört i denna TV, denna hänryckningens fjärrsynsapparat?

Döda uzbeker. Skadade uzbeker. Frida, kall som is i stålhår. Agneta, ångestrynkig men ännu välvillig. Poker. I massor. Ett lejon som adopterat en antilopkalv. Ett 'Hallmark moment' på Animal Planet. Sen en helafton om Catrin da Costas oblida öde. "Om man borrar av tanten huvudet så kan tanten inte prata." Just nu slåss Arnold Schwarzenegger och Sharon Stone. Total Recall. Om en stund kommer ett annat huvud som heter Kuato och som bor i en mage att tala mäktiga ord om frihet. Förhoppningsvis har jag somnat tills dess, och drömmer om junker Morgonröd, om en rimligare jord.