Spridda nerslag i Qissens skriftställarskap (Utökas väl vad det och jag lider)

 

Ni som ser. (Ni vet vilka ni är)

Ni som, där andra ser en positiv, trevlig och levnadsglad kille/tjej med framåtanda ser något som får blodet att frysa till is i era ådror. Ni som fått den satans och vidunderliga gåvan att se, se bakom det torra och flagnande spackel som kallas trevlighet, social kompetens, uppfostran och mycket annat, allt detta utanverk som likt Den Onde har många namn och kommer i olika skepnader; alltifrån skönhetstävlingar för barn, jakten på den perfekta/-e partnern, julefrid, religion & politik till själva ordet och tanken. Ni som kan se revorna i slöjan och den stjärnlösa svarta väggen bakom. Ni som har en vag misstanke att Matrix bättre beskriver verkligheten än vad Rapport gör. Ni vet vad jag menar.

Jag vet att ni alla lider; var och en på sitt sätt och efter sin förmåga. Det hör till; det är prislappen för att fjällen för era ögon fallit. Inte en nanosekund av den fadda sörja andra kallar lycka är värd att byta till sig. Tro mig. Detta är er förbannelse. Detta är er välsignelse. Jag vet att det hisnar och svindlar när ni närmar er insikten att världens fluff och joller inte är alls på riktigt och när de så kallade sanningarna störtar som döda fåglar ur skyn; en efter en. Den gastkramande ensamheten. Jag känner den. Man kan inte ens andas, och ingen tror dig. Som att vara ensam kvar i atomvinter.

De Gamla kallade allt detta Gnosis . Nu kallas det depression, ångest och mycket annat dumt. De vill bota er tillbaka er in i gemenskapen, i samvaron, i lyckolandet - som Den Lede frestade Kristus på berget. "Heaven is down and Hell is up" . Akta er! Ni ska plocka äpplen från Kunskapens träd; som Gud Moder i Himmelen.com avsåg, inte pilla Fontex ur en burk. Ni ska inte "må bra®". Ni ska bada i kvasarers pulsljus och dyka i svarta hål. Förblindande bländande Gudabloss är ni! Inte vårdkonsumenter!

Ormar är snälla. Lamm bits. Motorsågsmassakern är en dokusåpa, Gudrun en taliban. Det var Kristus som frestade Den Lede. Empati är blasfemi. Nattvarden kostar denna vecka endast 19:- på Birger Kung. Little boxes, on the hillside. You're such a special boy. God and Daddy loves You - to death.....

"*pop* goes the world."

Det kommer en dag - jag lovar - när ni kan andas ut och tacka det som tackas bör att ni inte är som De; de som inte ser, förstår, som varken vill, kan eller vågar. Ni kommer att le av tacksamhet över varje tolvtumsspik som livet drivit in i hjärtat o pannbenet på er, inse vilket ytterst litet pris det är för att slippa leva som de! De där som går runt i en dimma så tjock att de aldrig kommer att se ens en skymt av sin själ eller höra den minsta viskning från den. Ni kanske bara ser den svarta stjärnlösa väggen nu, men det finns revor i den också. Den finns egentligen inte alls. Bakom den ligger panter och puma samman och berättar för Dig: "Vi lever. De är döda. Vi har rätt! De har fel!"

 

Fågel Liten (En saga till min dotter. Om jag haft någon)

En dag om våren - där betong steg ur jorden - stod ett träd i rent trots. Vid dess rotfötter låg en fågelunge, nyss trängd ur sitt rede. Utstött av sin syster. Saknad av ingen. En smärta alltför stor för en så liten kropp högg och slet i nattgammalt liv. Ur betongen kom en flicka ut. Ökendotter med ögon som kol, ögon som sett alltför mycket för en så ung själ. Profeten själv måtte lett hennes steg till trädet, och där andra sett fult och äckligt såg hon en vän som led, och aldrig mer skulle någon få lida eller dö. Det hade hon svurit vid allt heligt. Med en varsamhet som gjorde all smärta till jubel bar hon fågeln in i betong, genom betong, upp i betong - högre än den lille någonsin varit. Kolsmidda ögon kan spränga sten, och snart hade far snickrat en liten säng och mor bäddat med sin finaste huvudduk av paradisgrönaste siden. De visste vad detta var. De teg, men visste. Visste att de var del i något heligt. Sådant ord förstör.

Fågel Liten, som den nu hette, skulle aldrig få flyga, aldrig ta sikte mot månskäran och klyva mörkret. Aldrig se. Inte ens en solnedgång. Aldrig känna Jordens magnetandar dansa. Inget är ju så vist som det som inget vet och inget sett, och Liten var så fylld av kärlek att Gud gav honom kraft att svälja lite cous cous och fukta gommen med lite kallt te från flickans fingertopp. Och lyckligare varelse hade aldrig funnits. fanns icke och skulle aldrig komma att finnas, än Fågel Liten när han dog - så stilla han kunde för att inte skrämma flickan - just när sol slog ner i betong och sände skugga över cykelkadaver, asfalt och små bortglömda pärlebarn som lekte fjäril, martyr, pokemón och marknad.

Barn kom från både C-trappan, D-trappan, ja, ända från Videgränd, när Liten for till Paradis, hem till Gud, den Bamhärtige Förbarmaren. Svept i fru Kasurinens finaste kaffeservetter och lagd till vila i en ask med snäckor från ett hav ingen där sett, sträckte Fågel Liten fjäderlösa vingknoppar och Himlen öppnade sina portar.
Flickan läste ur Surah 82; "När världshavens vatten förenas, När gravarna töms, Då skall varje själ få veta vad den uträttat och vad den försummat. " Den tyckte hon om. En äldre pojke spelade dragspel och hans systrar dansade för Fågel Liten och deras violetta, glittrande kjolars virvelstorm var det sista han såg av Jorden. Det sista han hörde var Rebecca, flickans fröken; hennes kaddish steg likt heta uppvindar och lyfte liten knottrig kropp och lade den varligt i Guds högra hand.

"Av jord är du kommen" , läste prästen Anja, som till och med hon mött upp, och öste förortsmull med en röd plastsked över Litens kista. Tempelrökelsen steg länge mot Orions bälte denna natt.

Och om många år, där betong en gång drevs i jord, likt stövelklackar, skall man finna de kalkvita resterna av en mäktig örn med utsträckta vingar - sträckta till säker flykt i berggrund.
Och ingen ska förstå hur det var möjligt. Ingen mer än Fågel Liten som i praktskrud rider på en grisarygg över paradisets ängar, för vem kunde anat att Särimner sökt asyl i Allahs himmel för att slippa dö tusen gånger tusen dödar, och hellre finner sig i en och annan fnysning än att slaktas var afton? Men ingen säger något, för det är av oförtjänt Nåd som det döljs för människor - det som varje fågelunge, varje alv och alla lingon vet: Att Jorden ännu inte hyser Liv.

 

Jaså......

Jaså - ni gillar "allt som är kul o gör livet värt att leva"?
Givetvis tycker ni det är kul som ni tycker är kul, och självfallet blir era liv berikade av det ni anser berikar det. Ni inser väl att ni här inte berättar ett dugg?

Minsann; Ni "gillar att umgås med era vänner." Inte med era ovänner då? Undrar vad ni så elegant döljer.

Jaså - Ni "Sjyssta, maskulina, vanliga och avspända" : Är ni fräscha och håller er i form? Ni vanliga, friska och levnadsglada med bägge fötterna på jorden. Minsann om ni inte gillar god mat, en utekväll ibland och mysiga hemmakvällar med den rätte också? Ni verkar yngre än ni är, och enl. andra ser ni bra ut. När ni skriver: "Jag ogillar falska människor." Är illusionen fulländad.
Ni larmar och står i.

Ni skrämmer mig. Bakom era innehållslösa ord kan dölja sig den harmlösaste intighet, men också lura vilket rabiat vanvett som helst. Om fraserna sprungit ur självförakt, hållningslöshet eller kallhamrad manipulation kan man inget veta. Det enda jag vet är att för varje tangentnedslag så ser jag dig sämre, och för varje ord försvinner du längre bort, från mig och från dig.
Jag är trött på att aldrig veta vad som finns bakom och att det alltid ska finnas ett bakom.

 

Ditt riktiga jag.......

"Vem är jag?" frågar sig människor om sig själva ibland. En av alla dessa frågor man hört andra ställa sig och som ju måste vara berättigad i och med det.
"Vem är jag egentligen?" Sällan leder frågan till svar utan mest till frustration. Kanske är frågan felställd? Kanske är den som Laurie Andersons; "Hur långt är ett snöre?"
Kanske är du bara just den som ställer denna fråga. Kanske är du den som inte tror dig veta vem du är, och kanske du är - det du är - lika mycket som den som tror sig veta vem han/hon är. Kanske det inte finns något "egentligen" att upptäcka?
Vi kanske inte är skapta som halvfärdiga varelser som inte "är" på riktigt eller "oss själva" förrän vi gått igenom något slags tipsrunda där vi skall hitta våra riktiga jag som någon placerat där? Vem har placerat dem där? och varför? Är jag bara en slags tillfällig betaversion, prototyp tills jag hittat detta? Ifrågasätt!

Den som inte står på sig, inte tror sig ha alla svar och i alla lägen hävdar sin egenvilja kanske är "sig själv" lika mycket, och sitt "egentliga jag" lika troget som den som tar plats och larmar.

Liv är ett absolut tillstånd; man begåvas inte med mer eller mindre liv vid födseln. Likaså är upfattningen av ditt jag absolut och med en inneboende egenexistens som varken går att öka eller minska. Att "vara sig själv" är inget eftersträvansvärt livsmål utan en fullständig nödvändighet. Du är dig själv hur osäker, diffus och identitetslös du än tror dig vara. För någon annan kan du inte vara. Den ambitiöse och "självförverkligade" som satt sina avtryck och pinkat revir överallt har inte ett genuinare o sannare "jag" av bättre kvalitet än du.
Finns så många subtila metoder att manipulera folk till anpassning och maktlöshet. Myterna om att "vara sig själv" och "hitta sig själv" är bland de mer utstuderade.