Människorna i lådan
Dem jag inte vet något om

Bland alla korten i den svarta lådan finns ett antal som föreställer människor som jag inte har en aning om vilka de är - vilka de var. De har liksom bara hamnat i min låda, som budbärare från andra liv, andra släkten. De vittnar om att det fanns ett liv innan jag dök upp i det hela, att mina föräldrar hade en historia innan mig. Jag har här valt ut några av mina favoritfrämlingar - som kvinnan här längst upp. Jag har verkligen ingen aning om vem hon var. Det är en gammal bild, säkert tagen under 20-talet. Hon har placerats på en pinnstol i bersån. Hon bär sin vackraste klänning och händerna vilar stilla i förklädet i ett sällsamt vitt sken. Hon är vacker, ett ansikte med klassiska drag tryggt i sin ålderdom. Jag får förnimmelsen av att hon, i sin ungdom, inte hade varit den stillsamma och fromma mormodern hon verkar vara när bilden togs. Hennes blick skvallrar om det. Den är stark, genomträngande och orädd. Hon har ett nästan omärkligt och lite skälmskt leende vid munnen. Det ser nästan ut som om hon och fotografen delar en hemlighet som bara de två känner. Ett snapshot av ett hemligt samförstånd. Hon är så cool. Hon chillar i bersån...

 

Det är en konst att posera för fotografer. Denna unga dam antingen vill eller kan inte poseringens sköna konst. Jag gissar på det sistnämnda. Hon vill helt enkelt inte plåtas. Hon står styvnackad och nästan i givakt, en stolt och stursk moståndskämpe som tänker möta exekutionsplutonen utan ögonbindel. Hon är gravt pissed off över något. För en skolflicka i 30-talets Småland fanns nog inte så många utlopp för protest utom kanske att sända sitt missnöje, med två orubbliga ögon, rakt in i linsen och in i nästa årtusende. You go, Grrl!

 

Detta är Birgitt. det vet jag eftersom det står på baksidan av kortet skrivet med koketta skrivstilsbokstäver. "Birgitt - till Siri." Så står det. Siri var mamma, och man får förmoda att de var väninnor, fast det är inte alls säkert. De kanske bara var skolkamrater. Folk gjorde sådant förr; gav bort bilder på sig själva till höger och vänster. Jag misstänker att bilden är tagen vid järnvägsstationen i Läckeby. Kanske Birgitt väntar på Kalmartåget. Kanske ska hon svassa Storgatan upp och Larmgatan ner i sina piffiga kläder, för nog ser ni att hon är ett fashion victim? Handskarna. Pälskragen. Lilla väskan. Allt. Birgitt behärskar konsten att posera till fullo - hon lutar sig avspänt mot en stolpe och har korsat benen lite pimpinett sådär. Hon kanske till och med hade lite smink. Så jag tror faktiskt inte att mamma och Birgitt umgicks. Mamma var nämligen en 'ordentlig flicka' som inte föll för fåfängans frestelser. Birgitt var säkert en sådan där flicka som pratade med pojkar hon inte kände och glömde att hålla handen för munnen när hon skrattade - en "dålig flicka". Personligen gillar jag Birgitts uppsyn. Hon kan mycket väl ännu finnas bland oss. Lever hon bör hon vara drygt 85-90, och det är då rakt inte omöjligt. Hoppas hon har kvar sitt leende i så fall. Det tror jag...

Jag vet verkligen inte vilka dessa två karlar är eller vad de gör bakom busken. Har de paus från något? Vad? Har de kanske gömt sig och nu ertappats? Möjligheterna är oändliga.

 

Hon är så söt. En poetsjäl. En drömmerska. Som en ung Karin Boye med en locktång från helvetet. Undrar vad hon funderar på där hon sitter. Hon verkar så totalt obesvärad av att hon blir fotograferad, som hon glömt bort var hon är. Det vittnar om någon slags inre trygghet. Det finns faktiskt grubblare som är trygga i sig själva. De är sällsynta, men de finns och ser ut just som denna flicka, blicken stadigt bakom horisonten och ett litet skratt som bubblar i fjärran. Hade hon varit ung idag hade hon varit "emo" med rosa och lila löshår gnistrande mot det svarta. Hon hade haft en liten tiara av plast och stycken av metall genom de veka läpparna, som blyhagel genom rosenblad..

 

En av mina favoriter av allt det som finns i lådan. Hagen är så stor, så stor, gärdsgården så fasligt hög. Flickan är så liten, bara lite större än kattungen. Kattungen är så svart och så vit, som flickans flätor och flickans drömmar. Det står något på baksidan av kortet, skrivet med blyerts, knappt läsbart. Det enda jag kan tyda är "..min vän." Någon har strukit över texten med mer blyerts, arga och hårda streck. Vems vän var hon? Varför slutade hon att vara någons vän? Vad hände? Vem blev så arg på den lilla flickan och den lilla katten? Vem förmådde inte möta den frid som vilar över bilden? Om jag en dag kommer att möta varelser från en annan planet och dessa vill veta hurdana vi är så ska jag visa dem denna bild och säga; "Här är vi. Detta är vi; mänskligheten. Minns denna bild innan ni dömer oss."

 

Hon får vara med för sitt leendes skull. Och sitt charmiga 'lazy eye'. Och frisyren såklart; lilla bobben med lilla luggen. 20-talet hade nått Nickebo sådär tio år för sent. Framtiden skulle komma att berätta att de kortklippta damfrisyrerna som då blev mode var en del av kvinnans emancipation. Bort med snörliv och turnyrer, av med de tunga håruppsättningarna och hucklena. Lägre klackar. Kortare kjolar. Frihet att röra sig. Kvinnors rätt att rösta var kanske bara 15 år gammal när bilden togs. Flickan kan mycket väl vara årsbarn med rösträtten. Europa låg ännu inte i krig och snart skulle hon ta realexamen. Hon hade all anledning att vara glad och full av tillförsikt...

 

Det var 1941 och den kallaste vintern någon levande kunde minnas. Finska gränsen. Framför honom bränner tysken Torneå och den eviga natten är röd av krig. Bakom honom står en svart skog utan slut. Ulven väntar där på dem som flyr. Han är 19, kanske 20. Han är en svensk tigerunge. Det finns många bilder av denne gosse i lådan. Anmärkningsvärt många. Han måste ha legat vid Torne älv tillsammans med pappa Ingvar, och jag antar att de var goda vänner, men jag vet inget alls om honom, bara att han har samma sammanbitet sorgsna ansikte på alla bilder, samma hemlängtan. Han ler aldrig, bara tittar undrande på oss, nästan anklagande, och jag vet inte vad jag ska svara honom. Det är för sent liksom. Jag hoppas bara det gick bra för honom sedan, i livet...

 

Stagneliusskolan i Kalmar, ritad av Ragnar Östberg - arkitekten bakom Stockholms Stadshus. Ballonger. Studentexamen. Det mörka, lite strikta paret i bakgrunden är pappa Ingvar och mamma Siri. De ser en smula bortkomna ut. De hade bara 6-årig folkskola och allt som hade med högre utbildning att göra gjorde dem illa till mods. Av deras utseende att döma är det mitt i 50-talet. Drygt 30 år senare skulle de stå där igen. Den gången var det jag som tog studenten, inte för jag nu avlade någon examen utan mest av allt bara satt av tiden. Flickan på bilden har dock tagit studenten - på riktigt, och av hennes rosigt nöjda uppsyn att döma har hon bestått provet, och resten av hennes liv är evigt och en veritabel eriksgata mot framgång, tillväxt och lycka. Framtiden har aldrig varit så fantastisk som den var på 50-talet. Folk såg verkligen fram mot sina liv - hur vanvettig den inställningen än kan te sig i våra ögon. Om hon lever idag har hon troligtvis just gått i pension. Undrar om livet blev som hon tänkte, om det blev just ett sådant där hoodeladi-hoodeladi-hoppsan-vilket-liv som man trodde på 50-talet. Hoppas det. Vem hon är? Ingen aning...

 

En lättsam avslutning. Nickebos egna Paris Hilton och Lindsay Lohan. De är så ljuvligt posha... :)