Människorna i lådan
Dem jag vet något om

 

Jag har en stor svart låda. Den är full av folk. Lådan kommer från mitt föräldrahem och är till brädden fylld av fotografier. Fotografier som spänner över mer än ett sekel av svensk historia, bilder från ett land som är så väldigt borta, människor som ej längre går bland oss..

De flesta bilderna föreställer en mycket ung Qatt, mina föräldrar och de närmaste släktingarna. Hundratals bilder av soliga sommardagar, konfirmationer, reseminnen, nya bilen, campingturer. Oräkneliga minnen i svartvit stannad tid. Som barn var jag oändligt begeistrad av denna låda och jag frågade om än det ena och än det andra. "Vem är det?" "Vad är det för hund?" "Vem är tanten?". Jag var lika besatt av att veta allt då som jag är nu. Det var meningen att alla blider skulle sorteras någon dag. Det skulle skrivas på baksidan och sättas i album. Det skulle bringas reda i oreda, men tiden hann före och jag vill ha min låda så som den är; osorterad - i vilsamt kaos.

När föräldrarna så var döda och allt i det stora vita huset skulle "tas om hand." - som det så skonsamt kallas när människoliv ska städas bort - så tog jag vara på lådan såklart, min kära svarta låda, min svarta, så svarta låda där allt fanns registrerat, varenda sekund fram till kraschen.

Ibland tittar jag i min låda som jag gjort så många gånger. Den luktar damm, papp och lite som den klädkammare den bodde i innan den hamnade i min hall under ett praktverk om DDR.

Nu ska ni få titta i min låda. Jag ska visa er några av alla de som levat på Jorden, alla de som trampat upp stigarna, men vi ska inte djupdyka så mycket i min släktkrönika. Istället ska jag, på denna sida, berätta om några som ingen berättat om på länge. På en annan sida ska jag presentera alla dem utan namn. Dem som jag inte vet vilka de var.

Nåväl - jag är inte så säker på att kvinnan på bilden längst upp är glömd. Jag tror det inte. Jag känner på mig att hon var en riktig matriark och stammoder. Jag tror den bilden finns i ett inte ringa antal hem idag. Jenny Lindqvist hette hon, och arbetade som översköterska på den avdelning på Kalmar lasarett där mamma Siri arbetade som biträde i slutet av 40-talet. Som barn fascinerade bilden mig; hon såg så barsk ut tyckte jag då. Idag tycker jag mer hon ser trygg ut. Man ändras. Jag minns att mamma Siri lyfte upp kortet med nästan andakt. "Det där är syster Jenny." På den tiden rådde en sådan makalös hierarki och befälsordning inom sjukvården att en översköterska likaväl kunde varit Gud själv i ögonen på ett sextonårigt biträde från landet. "Syster Jenny var sträng men snäll. Hon tog hand om mig." berättade mamma Siri. Hon sade aldrig 'Jenny'. Alltid 'syster Jenny'.

Jag har alltid tyckt om den bilden. Hon är vacker. Ondulerat glanshår och svart ståkrake. På den tiden fanns det porträttfotografer värda namnet. Om någon därute vet mer om henne eller kanske till och med är hennes ättling så hör gärna av er.

 

Så över till två människor som verkligen är glömda, och om jag inte berättar om dem så kommer ingen någonsin mer att göra det. Om jag inte fortsätter att knacka ner tangenter nu så kommer de att aldrig att ha funnits, och deras korta liv ha varit förgäves. Jag fortsätter att skriva, och i Gudinnans namn besvärjer jag dem nu åter ur mörkret.. Stig och Stina.

 

Stig var min kusin. Jag har aldrig träffat honom. Han dog innan jag föddes, men myten om honom levde under ytan i vår familj. Han blev bara några och 30. Stig var min morbror Hilmers pojk. Hilmer var familjens skam, fattig diversearbetare och i sin ungdom en suput och bråkstake. Han var alkoholist helt enkelt. Mamma Siri talade sällan om Stig. Hilmer och hans Gertrud sade aldrig ett ord. Inte till mig i alla fall. Jag var ju ett barn - och jag frågade aldrig. Det visste jag att jag inte skulle. Jag vet bara att Stig var 'vek' som barn, en orolig ande. Han kom "i dåligt sällskap", som det kallas, i tonåren och snart var han fast i "spritträsket". Hans korta liv var ett liv av accelererande missbruk, hemlöshet och gränslös misär. Ibland bodde han på någon tork, ibland på gatan, ibland hemma hos Hilmer och Gertrud - när de orkade. Han dog, Stig - och tragedin var fulländad, nästan poetisk. Hilmer begravde sin egen son, och rörde aldrig mer en droppe. Jag törs inte ens ana den sorg och den skuld han bar genom resten av livet. Ingen anade något i vår familj. Den var aningslös på så många vackra och fula sätt.

Jag tyckte mycket om både Hilmer och Gertrud, och de avgudade mig, på sitt lågmälda vis. Jag och Stig är nämligen porträttlika - som av ett ödets nyck. Trots att det är min 'adpotivsläkt' så liknar jag Stig. Bilden här ovan skulle likaväl kunnat vara på en 13-årig Qatt som spejar oroligt in i linsens bråddjup.

Mamma och pappa tog hand om Hilmer och Gertrud. Man skulle vara snäll mot dem som hade det svårt. Vi hälsade ofta på dem i deras lilla lägenhet i Tallhagen. Alla andra i släkten hade hus. Att sitta i en hyresrätt var en skam bara det, ett tecken på att livet farit fram illa med en. Besöken var en del av söndagarnas riter, att sätta blommor på kyrkogården, att hälsa på Hilmer och Gertrud. Omsorgen om de döda och de osynliga.

På somrarna hämtade pappa Hilmer och Gertrud i bilen och de placerades i solen under päronträdet vid köksingången, och jag blev så trygg av deras närvaro. De var fattiga. De hade varit med om hemska saker. De fick vara i solen på nåder. Precis som jag. De hade inget kvar att bevisa, inget att leva upp till. Därav var den frid som vilade över dem oändlig som havet, och så fort Hilmer satt sig så fylldes luften av gråsparvar. De cirklade runt honom, dansade kring hans tunga fötter i gräset. De slog sig ned, fullkomligt orädda, på hans armar och axlar och putsade sina bruna fjädrar, och detta är ett gott betyg, ett mycket gott betyg. Kanske var det Stig som sände fåglar till sin far, små oansenliga budbärare som talade veka luftord i Hilmers öra. Kanska förstd de bara att han inte längre var farlig, att inget längre fanns att frukta..

 

Titta på bilden. Hur gammal tror du hon är? 35? Ännu äldre?
Hon är tretton på sitt fjortonde och hon har inte många månader kvar. Hon är ett barn som heter Stina och hon har hela livet bakom sig. Hon reser sig ansträngt upp i sin säng på Målilla sanatorium i det fattiga och sotrosslande 20-talet. Hon har fått fina blommor och nu vill någon ta en bild på henne, men hon orkar inte le. Hon är så trött och har så ont. Hon känner sig inte söt. Stina har TBC och fick man TBC så dog man.

Stina var faster till Stig, men de möttes aldrig. Stina var mammas och Hilmers syster. Mamma var sladdbarn men Stina var bara några år äldre. Mamma och Stina var lika varandra, tunna och lätta. De var lika sin far. Svea var stor och tung och så mycket äldre; en kopia av mormor. Hilmer söp och slogs. Det var Siri och Stina mot världen. Förlusten av sin beskyddare och syster förföljde mamma livet ut som en tom, kall skugga. Lilla Stina. Om hon bara fått leva, med sitt korpsvarta hår och sina stora bruna ögon. Mamma hade ganska bleka färger, men Stina var målad i oliv, mättad ockra och svart som korpvinge.

Stina vilade under en oansenlig liten gravsten vid Åby kyrka i Läckeby, men det var till hennes vård som mamma gick först av alla. I alla år skötte hon Stinas lilla sten, höll den ren och satte fina blommor invid den. På så sätt fick Stina leva vidare i många år. Tyvärr är det ju så att kyrkogårdar måste recyclas lite då och då för att det plötsligt blir slut på lediga platser. Ingen vilar i evigthet, om ni nu trodde det. Någon gång i slutet av 90-talet vändes Stinas grav upp, schaktades över. Mamma Siri lämnade det jordiska år 2002, så nu vilar ansvaret på mig att vittna. Bara jag är kvar som vet vem hon var, vad hon betydde för en liten rädd syster i en utfattig och våldsam familj i ett U-land som hette Sverige.

Här ska hon finnas, på nätet ska nu Stina bo, och hon som kanske aldrig kom längre än till Rockneby och kanske Kalmar reser nu över Jorden som ettor och nollor, och ingen ska få vända upp denna hennes viloplats. Hon ska inte gå tigande i natten in. Ingen glömska ska få sänka sig över dig, lilla moster med stora ögon.