Mensch Natur Technik
Bilden ovan visar herrarna i Kraftwerk av idag, eller snarare dockor föreställande dem, ty varför själv medverka på bild när man kan placera dockor framför kameran? Från vänster till höger: Ralf Hütter, Fritz Hilpert, Henning Schmitz samt Florian Schneider. Hütter och Schneider är de gamla rävarna och har varit med sedan starten 1970. I övrigt har folk kommit och gått. Bland prominenta före detta bandmedlemmar kan nämnas Karl Bartos samt Wolfgang Flür. Det är kvartetten Hütter, Schneider, Bartos och Flür som man ser på alla de klassiska skivomslagen; TEE, Man Machine, Computer World och Electric Café. I Mitten av 80-talet lämnade de senare gruppen på grund av diverse debacle och ersattes av Hilpert och Schmitz. Dessa två brukar vanligen lite styvmoderligt benämnas som 'hired hands' - nåt slags inhyrda hjälpredor. Det är väl inte riktigt snällt, då de funnits med som bl.a. ljudtekniker sedan 80-talet och varit medskapare till den sparsamma nyproduktion som ägt rum sedan 86. Dessutom ser de två nykomlingarna väldigt "Kraftwerk" ut och gör sig bra på scen. Oaktat allt detta är det dock inget tvivel om att det är Ralf Hütter och Florian Schneider som är Kraftwerk. De två är inte utbytbara. Ralf och Florian är numera (2007) två mogna herrar på 61. Ett annat namn värt omnämnas är Emil Schult, musiker och framförallt grafiker och konstnär. Det är hans märkliga bildvärld som ackompanjerat gruppen sedan 70-talet och hjälpt till att skapa Kraftwerks image."Nummern, Zahlen, Handel, Leute Reisen, Zeit, Medizin, Unterhaltung"
Kraftwerk huserar i den plattyska industri- och kulturmetropolen Düsseldorf. Där har de sin egen studio; Kling Klang, diskret och anonymt belägen i bottenvåningen på ett hus i de düsseldorfska hor- och sexkvarteren. Det finns ingen skylt på dörren, de tar inte emot besökare. De returnerar post oöppnad. De hatar telefoner. E.u. finns telefon på Kling Klang men signalen är alltid avstängd. Funderingarna kring huruvida Hütter och/eller Schneider har aspergers dyker upp här och där på nätet, och nog känner man igen en hel del; folkskyggheten, telefonfobin, de märkvärdiga idéerna, perfektionismen, den nyskapande kreativiteten, kärleken till det syntetiska/elektroniska, och inte minst musiken som sådan. Därutöver är bägge helt besatta av cykling (Därav all musik på temat Tour de France). Det sägs att Hütter cyklar 4 mil varje morgon innan han börjar sin arbetsdag på Kling Klang, och besattheter är ju som bekant ett apsergerdrag av rang. Likaså har de en fäbless för språk och deras låtar har en förmåga att innehålla språksnuttar och ord på allehanda tungomål. De flesta av deras album finns dessutom i minst två versioner, en tysk och en engelsk. Även detta ett slags aspergiana.
De ger sällan intervjuer och när så sker är det nästan uteslutande Hütter som för gruppens talan. Jag har själv inte sett honom bli intervjuad men jag har läst beskrivningar om hans 'särpräglade röst' , hans egensinniga sätt att uttrycka sig och hans nästan rörande oförmåga att föra ett sammanhängande och intresseväckande samtal. Han ska tydligen pendla mellan att vara bedövande ointressant och obegriplig. Aspergers? Tja.. Jag vet i alla fall att många med aspergers diggar Kraftwerk... och cykla är ju trevligt. Även jag cyklar ett antal mil i veckan. Jag har telefonen avstängd, sladden till porttelefonen avklippt, ingen namnskylt i trapphuset eller på porttelefonen. Hade jag bara varit musikalisk och fötts i Düsseldorf hade jag nog platsat i en hörna på Kling Klang.
En ung och ganska söt
Ralf Hütter anno 1975
Utöver Edith Södergran var det just Kraftwerk som gjorde min ungdom uthärdlig. Det var 1978 jag köpte The Man Machine - möjligen på skivavdelningen på DOMUS, Storgatan. Där jobbade någon som var lite av en eldsjäl och som tog in lite coola grejer. Jag blev överväldigad. Verkligen på riktigt. Samma ofattbara och massiva upplevelse att ha hittat något jag förstod som när jag första gången såg Spock på TV eller läste en av Ediths dikter. Snart hade jag även inhandlat tre av Kraftwerks tidigare album; Trans-Europe Express, Radioactivity och Autobahn. Det fanns några ännu äldre album, men de var lite väl experimentella för min smak.
1981 kom albumet Computer World och jag dog av lycka. Ni kan inte ana vad låten 'Numbers' gjorde med min autistiska unga själ. Ett metalliskt rabblande av siffror på olika språk och med syntestiska röster till en hetsig kristallisk rytm som slog som gammastrålning genom mina celler, laddade dem med *Perfection Mékanik*. Det var det vackraste jag hade hört. När sedan 'Numbers' omärkligt glider över i den andlöst vackra 'Computer world' var det som att sakta falla i ett hav av kvicksilver. Jag lyssnade i stort sett bara på Kraftwerk under mina ynglingaår, om och om och om igen. Periodvis gör jag fortfarande så, att jag under långa perioder inte lyssnar på något annat. Jag tröttnar aldrig.
Jag avskyr musik som basunerar ut en massa känsloyttringar; Gnällig Blues, Skrikande rock, romantiskt dravel, en wäjlande Whitney Houston. Det där är bara störande. Det låter illa. Inget för mig sådant. Jag är inte intresserad av att ta del av musikernas/vokalisternas känsloyttringar. Musiken ska leverera känslan. Musikerna ska leverera musiken. Kraftwerks musikpåstås oftast vara känlokall och 'död' och de lämnar antagligen flertalet känslomässigt oberörda. De flesta förmår inte upptäcka de subtila uttrycken i deras musik, ty för mig är Kraftwerk en djupt emotionell upplevelse, tro't om ni vill. Den svala elegansen i 'Musique non stop' från Electric Café kan få mig alldeles lugn, samlad och fokuserad. Den mäktiga ödsligheten i 'Tour de France - étape 2' från TDF - Soundtracks kan faktiskt få mig att gråta bara för den är så vacker, och få mig att andas djupa andetag av fridfullhet. 'Dentaku' från The Mix kan kan göra mig glad med sin spattiga lekfullhet. Den hypnotiskt glidande 'Expo2000'.... *ståpäls* Kraftwerk är som sagt för mig en djupt känslomässig upplevelse, utan störande distraktioner från 'levande' människors känslopjosk, utan dessas gnäll och gny. Kraftwerk tillskrivs uttalandet: "Det är med musik som med bilar. Man behöver inte känna till vem som byggde den för att uppskatta att köra den.". Så sant. Kraftwerk bygger musik, elektriska världar av sällsamma ljud, suggestiva ord och mekaniska rytmer. Allt är perfekt uträknat. Inget är lämnat åt slump och improvisation. Det matematiskt exakta maskinspråket svept i en mantel av eleganta harmonier i fullkomlig konsonans. Orden blir ljud och ljudet blir till ett språk. En binär balett obefläcad av svett, skratt och gråt.
Som ni, i den mån ni inte visste det innan, kanske räknat ut så är Kraftwerks musik elektrisk, maskinell och intet akustiskt förekommer i deras värld. De var pionjärer på den elektroniska musikens område och deras avtryck på det vi idag hör alltifrån i skvalradion till på dansgolven kan inte underskattas. Få är de av dagens populärmusiker som inte har dessa herrar att tacka. Kraftwerks musik och image andas något slags retrofuturism, vilket kan låta som en paradox, men det handlar inte om framtiden som den nog kommer att bli, utan om framtiden som den en gång var, med maskindrömmar och tron på allt det nya och frälsningen som skulle följa av radiovågor, motorvägar, höghastighetståg, robotar, miniräknare och hemdatorer. I sin senaste turné - vilken jag tyvärr aldrig bevistade - 'Minimum - Maximum' (Vilken även resulterat i en CD och en DVD) ser man dem; fyra uttryckslösa män bakom varsin laptop. I bakgrunden en gigantisk bakgrundsskärm på vilken projiceras - givetvis i exakt synkronisering med musiken - hela den ikonografi och bildvärld som tillhör det Kraftwerkska landskapet; Konstruktivistisk geometri i rött, svart och vitt, förarlösa folkvagnsbubblor på en autobahn, miniräknare á la tidigt 80-tal, gigantiska intercitytåg farande över den nordtyska slätten, neonskyltar, ett regn av stora vitaminkapslar samt godbitar ur den, då ytterst banbrytande videon till låten 'Technopop' innehållande gruppmedlemmarnas dataanimerade ansikten. Videon skapades av konstnären Rebecca Allen redan 1986. Se själva när K uppträder med låten 'Music non stop', vilken avslutade 'Minimum - Maximum'-konserterna. Det är så vackert så man får tockaskinn (skånska för 'gåshud.') Kraftwerk har varit med så länge att de blivit sin egen nostalgi. Givetvis hade de även sina kära robotar på scen. Se dem dansa 'mekanik' och 'automatik' här i låten 'The Robots', The Mix-versionen
Perfection Mékanik Aéro Dynamik
Efter Computer World, som kom 1981, skulle det ha kommit ett album; 'Technopop'. Detta skedde dock icke på grund av diverse mankemang samt att Ralf Hütter olyckades med sin cykel och blev sängbunden en tid. Låten 'Tour de France', som skulle varit med på det outgivna alstret släpptes iaf på en singel 83 och i en maxisingel med remixar 84. Denna senare är jag stolt ägare av. Kraftwerk skulle komma att återvända till denna låt drygt två decennier senare. Vi fick vänta till 1986 när nästa album kom, och då under namnet Electric Café - en av mina favoriter. 1991 kom 'The Mix', en typ *Greatest Hits* i lite nya versioner. Den enda någotsånär nya låten var 'Dentaku' - och det är egentligen bara en japansk översättning av låten 'Pocket Calculator', ursprungligen från albumet Computer World, men eftersom Kraftwerk så ytterst sällan producerar något helt nytt material så har vi fans lärt oss att vara glada för det lilla.
"Boku wa ongaku ka Dentaku katate ni"
Sedan blev det tyst ända till 1999 när singeln Expo2000 dök upp, baserad på en jingel Kraftwerk byggt i samband med millenieutställningen med samma namn i Hannover. Denna låt har sedan ploppat upp lite då och då i nya mixar. 2003 kom det senaste, nybyggda albumet; Tour de France - Soundtracks, min absoluta favorit. Den 'gamla' originallåten från 83 finns med som sista låt på albumet och det mesta av de nyproducerade låtarna är baserade på teman ur denna. Om man räknar på det viset så innehåller TDF - Soundtracks egentligen bara tre helt nya låtar; 'Vitamin', 'Elektro Kardiogramm' och möjligen 'La Forme', och lägg till denna Expo2000 så kan man konstatera att Kraftwerk sedan 1986 lyckats klämma fram hela fyra stycken helt nya låtar, och jag kan väl tycka att de, sin perfektionism till trots, kunde vara en smula mer produktiva - fast å andra sidan; det de redan gjort är så enastående att de kan vara förlåtna. Vi fans har dessutom lärt oss att uppskatta de subtila nyanserna i deras minimala variationer. På konsert-DVD:n av 'Minimum - Maximum', hör man publikens ystra jubel när låten 'Pocket calculator' övergår i 'Dentaku' vilket signaleras med en ytterst subtil ljudförändring och att den vita bakgrunden byts till en ilsket giftgrön. I övrigt är allt detsamma. Vi är som sagt glada för det lilla. :)
"Carbo-Hydrat Protein A-B-C-D Vitamin"
Några Kraftwerk-länkar till er fortbildning:
Kraftwerk.com - Själva moderskeppet. Bauhaus-estetik möter Disneyklubben. Ingen info men väl en massa trudelutter och söta leksaker.
Kraftwerk på MySpace. Fler trudelutter att lyssna på
Wikpedia om Kraftwerk. Mycket matnyttigt för faktatuggaren. Diskografier, historia, skvaller, analyser, länkar.
Kraftwerk FAQ - en ungersk sajt för den vetgirige.
En svensk Kraftwerk-sajt med text- och bildanalyser och diverse annan rekorderlig information.
