Att Komma Ut
En framgångsteologi så god som någon
- Några varningens ord till den som står i begrepp att lämna garderoben

Att komma ut är ett nästan ett myiskt begrepp inom HBT-världen, och den enda initiationsrit värd namnet vi har. Det innebär helt enkelt att man ska stå för, vara öppen med att man är flata, bög, bi, transsexuell, transperson, furrie, frimärkssamlare eller vad man nu råkar vara. Man ska 'komma ut ur garderoben', som det heter. Det är såklart bra att 'komma ut'. Man kan inte smyga längs väggarna hela livet, leva i fruktan, i lögnen. Sådant maler själen till grus. Titta bara på alla dessa män som sitter fuktiga över sina tangentbord och raggar kuk medan hustrun nattar ungarna i rummet intill. Sådan vill du inte bli. Då kan du likaväl falla död ner.

Dock ska du nog, om du är ung och står i begrepp att komma ut, tänka lite och inte okritiskt gå på främst RFSL:s löften om att allt bara blir så fantastiskt underbart hoodeladi-hoodeladi-hoppsan-vilken dag när du lämnar garderoben. De där råden ges inte i omtanke om dig. Det där är politik, ett politiskt 'statement' om att det är rätt att 'komma ut' och att världen borde vara sådan att man borde kunna 'komma ut' utan några som helst problem, men världen är inte sådan. RFSL har inte tänkt igenom det där. RFSL tänker sällan igenom saker. Eftersom just RFSL utgör något slags kanon och rättesnöre för vad landets HBT-folk håller sig med för åsikter - de som nu alls gör det, så ser du detta överallt: "Bara kom ut, så blir allt bra!"

Det kom en ny bok i ämnet för inte så länge sedan, minns inte ens författaren eller titeln, men jag bläddrade i den, och kan igen konstatera att dessa böcker är alltid sig lika, från Dodo Parikas "Att komma ut som bög och lesbisk" (Vilken iaf är lite udda i det att den förutsatte att läsaren är tvekönad) från sent 70-tal tills nu. De innehåller alla två massiva felslut:

1. Att det är nästan någon slags plikt att komma ut för sina föräldrar - att de förtjänar din ärlighet och att allt kommer att bli bättre om du kommer ut. Dina föräldrar förtjänar ingenting, allra minst din ärlighet. Det är en kärnfamiljsmyt att man ska vara öppen och ärlig inför föräldrarna, att inga hemligheter får finnas i den lilla vidriga familjen. Betrakta dina föräldrar som vem som helst. Din säkerhet är det enda viktiga, och om du misstänker att du på något vis kommer att lida skada; fysiskt, mentalt, känslomässigt eller ekonomiskt så avstå. Om du ens behöver fundera kring dessa ting så är det antagligen ett tecken på att du ska hålla käften. Att kunna ljuga är en av de få saker som skiljer oss från de andra djuren. Odla det. Lögnen gör dig mänsklig, och det dina föräldrar inte vet lider de inte av - och inte du heller.

2. Att man ska ha förståelde för deras negativa reaktioner. Detta har jag aldrig begripit. Om dina föräldrar blir chockerade, besvikna, aggressiva eller gråter martyriskt för att du råkat födas som HBT-person så är detta inga acceptabla reaktioner och du har rätt att be dem dra åt helvete om de beter sig på det viset. Det är inte din plikt att skaffa dem barnbarn. Då får de öppna hundavel. Det är inte din plikt att sprida deras gener vidare. Troligtvis gör du också världen en tjänst genom att inte göra det. Om du visar förståelse för att de bölar i sitt offerträsk över att just deras barn blev ett äckligt homo legitimerar du endast deras och världens homofobi. De äger ingen rätt att varken vara besvikna eller acceptera dig. De äger inte dig. Du är inte en förlängning av dem och deras patetiska behov av bekräftelse och självhävdelse. Om du tar emot och sväljer en massa skit från dina föräldrar bekräftar du bara kärnfamiljsmyten. Att 'komma ut' på det viset är att ta ett steg ut ur och två steg tillbaka in i garderoben.

Dina föräldrar är, statistiskt sett, varken bättre eller sämre än folk i gemen och redan det borde få dig att avstå från att riskera att utsätta dig själv för plåga och fara genom att "komma ut" till dem.

Sedan kan du ju för allt i världen surfa runt på div. HBT-sajter och communities en stund och betrakta vad det är du har att 'komma ut' till; en ny slags familj, lika dysfunktionell som den gamla.

När jag, ung och dum, kom ut fick jag veta av min kära moder att hon önskade att hon kvävt mig med en kudde redan i vaggan. Enligt all litteratur skulle jag då visat förståelse för detta, gett henne tid och respektera hennes homofoba fascism. Det gjorde jag inte. Jag lät henne dö och begravas i ensamhet. Det är att komma ut det. På riktigt..

 

Och nu: Nu ska jag berätta om när jag "kom ut": (Vilket är en gravt missvisande term i sammanhanget då inget fanns att komma ut till och *garderoben* omslöt hela solsystemet och hela mitt väsen.)

En vinterdag 1979 såg jag en liten radannons i tidningen Barometern: "RFSL Kalmar" skulle anordna fest. Hur jag visste vad RFSL var minns jag ej. Alltnog fick jag brevledes kontakt med en mansperson med vilken jag skulle sammanstråla - på ganska oklara grunder och i ospecifika syften. Han var ju bög, och andra bögar ville jag ju träffa, hade jag fått för mig i mitt ungdomliga oförstånd. Det hela skulle försiggå så diskret som det över huvud var möjligt, var det sagt. Jag väntade sålunda bakom Konsum Södercentrum på dess förhållandevis öde kundparkering, och var så nervös att jag tappade känseln i händerna. Det som sedan uppenbarade sig går till min livshistoria som det ögonblick när mitt hjärta stannade av pur fasa och sen gick igång igen av ren skräck. In på parkeringen taxar en obeskrivbart gigantisk och mycket brandgul sopbil. Som bonus tutade det monstruösa fordonet såsom besatt för att påkalla min uppmärksamhet. Måhända överflödigt då den hade varit svår att missa ens i tät dimma på tre kilometers håll, och om jag varit död.

Minns inte så mycket av vad som följde. Sex hade vi inte, den andre bögen och jag, ty han var en "gammal gubbe på 27" och luktade dessutom jordkällare. Han visade mig en bögporrtidning i alla fall. Det minns jag. En sådan hade jag aldrig sett. Det var oändligt lockande och gränslöst "rätt". Någon kamrat till honom dök visst upp, och värden och denne pussades inför min åsyn. Det var med oerhörd andakt jag beskådade detta. Det hela ägde rum på Öland, och huruvida det är vettigt att 'komma ut' just på Öland låter jag vara osagt.

Så makalöst dramatiskt och sövande händelselöst var mitt utkommande. Jag hamnade även på den där utannonserade RFSL-festen i Hantverkshuset på Kaggensgatan. Minns mycket lite av detta kalas annat än att jag fick sprit hälld i min lilla pojkmun, att alla var gamla och fula och att en medelålders adjunkt skjutsade mig hem och fick ta lite på mina behag som tack för besväret. Han ville jag skulle suga på hans krumma penis, men det ansåg jag vara ockerpris för en bilresa om ca tre kilometer.