Ibland
försöker folk i sin tafflighet att trösta mig. De säger
saker som "Men kom ihåg att du inte ÄR autist. - Du
HAR autism." De försöker ta min identitet ifrån
mig, förringa min särart, förklara att jag är exakt
såsom de är, som om det vore en komplimang. Varför folk
säger sådant kan man spekulera i, missriktad välvilja, för
att betvinga sin ångest över att alla inte är som de, för
att världen skall vara dem begriplig. I vilket fall har de fel. Jag
är min autism och den är jag. Man kan inte separera oss. Vi är
the Dynamic Duo, lite som Truxa och hans Gulli. Lite som Krusty och Sideshow
Bob. Lite som Argentina och Evita Perón. Lite som Eva och Eefva.
Lite som Folk och Försvar. Lite som Blod och Eld. Lite som du, fast
ändå inte alls.
Jag är same. Jag står upptagen i Sametingets
röstlängd, då är man en av staten sanktionerad lapp,
inte för nu staten alls ska lägga sig i folks etniska identitet.
Historien vittnar bittert om att inget gott kommer ur sådant. Egentligen
är jag en så kallad "halvsame", men jag vägrar
tro på halva människor. Själen är inget nollsummespel.
Jag är 100% same, 100% svensk, 100% autist och 100% bög. "Men
så många procent finns ju inte." kanske ni säger
då. Jodå. Att det bara finns etthundra procent är en myt
Makten beslagit världen med för att hålla folk i schack,
för att begränsa oss. Det finns hur många procent som helst
och alla procenten är vax uti era händer. Glöm aldrig detta.
Sex flaggor; den samiska, den småländska.
den svenska, den skånska, United Federation of Planets
& regnbågsflaggan. Sex flaggor - Det blir 600% Qatt det.
Därutöver? En hel del borde ni kunna sluta er
till genom att i detalj studera denna sajt, men upprepningar är ju
som bekant Kunskapens moder.
Fyller
snart 45. Riktigt hur man ska förhålla sig till tidens obeveklighet
vet jag inte. Jag är dock ytterst tacknämlig att jag inte längre
är ung. Utan Kraftwerk, Kate Bush och Edith Södergran hade jag
antagligen inte levt idag. Trekkie är jag, på det där nördigt
besatta viset som man kan göra till åtlöje. Dinosaurier
och astronomi tycker jag om. Det är tillräckligt länge sedan
respektive långt borta för att jag ska orka bry mig. Ord tycker
jag om. Här några favoriter: Leverflundra, golgiapparat,
anatotitan, ganglier, faktoid, tröglori och tidegärd.
Jag
röstade inte på Alliansen. Jag är helt övertygad
om att Carolina Gynning, Olinda Borggren och Linda Rosing är en och
samma person. Jag hatar att 'fika'. Jag tänker inte läsa Mia Törnbloms
böcker. Jag har inte MSN. Ibland spanar jag över molnen och ser
atomerna dansa.
Jag
avlades i en vinskupa i Gamla stan i Stockholm och morgonen jag
föddes hade Marilyn Monroe åtta dygn kvar i livet. Min biologiske
far var same, min mor en 17-årig Stockholmstös besjälad
av samma bångstyriga lynne som jag. Det var 1962 och hon fick såklart
inte behålla mig. Hon var uppstudsig, arg och otacksam och som tidens
sed var bestraffades hon med att jag togs ifrån henne. Jag adopterades
till ett välstädat hem i Kalmar, en kalkvit villa där inget
dammkorn syntes och ingen någonsin visade sin själ. Detta var
nämligen på den tiden när det ännu fanns en inhemsk
svensk marknad för de uttråkade hemmafruar som vill skaffa sig
en bebis som husdjur. Gudskelov fanns min gamle far i allt detta, som en
ofarlig och trygg Mumindal. Han har sin egen lilla avdelning
här.
Studenten 1982
I
Kalmar växte jag sålunda upp ch blev till något
slags man. Kalmar: Ett vykortsgrällt litet ariskt Pleasentville från
vilket det gick en bro till ingenstans. Samma obehagliga ursvenska blandning
av jantelag, söndagsskola och psykakut som alla andra svenska hålor.
Inga kolapapper och hundskitar fanns på gatan, och på ångesten
i stugorna fanns inget namn. Det var sent 70-tal och allt var värre,
så mycket värre då.
1982
flyttade jag till Malmö, och här har jag stannat. Här sitter
jag nu, närsynt och väderbiten, och skriver på min Mac.
Och
jag vill verkligen ha en tam gepard, och han ska verkligen heta Barbro.
Han ska vara mig så kär, få sova vis och trygg på
en violett fleece-filt vid fotänden av min säng. Han ska jaga
barnfamiljer och ekorrar på kyrkogårdar. Han ska gå
rakt fram. Dunkla skall hans drömmar vara om fuktslagna savanngryningar
över hav av gaseller och kolsvarta gudinnor. Hans långa,
långa tår ska sprattla lite i natten. Hans öron skälva
under cikadors sång.
Och
du... Glöm inte att snitta flamingon,
att daska lemuren, att kräkas blod på bröllop
och att gapskratta på begravningar.
