Texten nedan är hämtad från minnesanteckningar inför ett fördrag hos Åby Hembygdsförening någon gång i mitten av 90-talet. Möjligen kan den även ha publicerats i någon av föreningens publikationer och till och med vara tänkt som underlag till detta. Att Ingvar skrivit under med sitt namn kan tyda på detta. Jag vet helt enkelt inte vilket. Mycket text - men läsvärd, ett stycke svensk historia som det är. Som de andra texterna grundar den sig på minnesnoteringar i stolpform. Därav den ibland lite fragmentariska och talspråksmässiga stilen.

Åby Hembygdsförening finns minsann på nätet; Här.

Ingen har nog bättre fångat dessa bygders väsen än Bengt "Cidden" Andersson; traktens poet, som gick bort för några år sedan, när han skriver:

"Ett stenskott österut ligger Kalmarsund. I väster sjunger barrskogen sina vaggsånger. 
Läckeby ligger som ett dockskåp på vägen mellan Stockholm och Köpenhamn. 
På examensdagen 1959 störtade ett flygplan i byn och dödade några kor. 
Före och efter denna milstolpe i vår historia har det inte hänt något."

 

 

Skogsbygden sedd ur minnenas bok:

 

Åby skogsbygd ligger som en del för sig själv i norra delen av före detta Åby socken. Det är cirka en halvmil skog som utgör denna och som skiljer den från det öppna jordbrukslandskapet i södra delen av socknen. Därav kom sig att skogsbygden till stor del kom att leva sitt eget liv.

Enligt gammal folkmun så fanns redan på 15-, 1600-talen en färd- och ridstig som kallades Norreväg. Den följde åsbildningen från Kyrkeslätt upp till Skillerhult i Bäckebo socken. Stigen fanns kvar i min ungdom och användes ofta av bärplockare, Förr i tiden fanns en marknadsplats i byn Gelebo. Där hölls marknader ända fram till 1850-talet. De upphörde därefter och Ryssby marknad tog över.

Eftersom Skogsbygden till stor del bestod av småjordbruk - men med stora skogsarealer - så arbetade bönderna även till stor del i skogen, särskilt under vintertid. Under den svåra depressionstiden i början av 30-talet var det skogen som i många fall höll nöden från dörren. I arbetarhemmen var man helt beroende av skogen för sin överlevnad.

I äldre tider - har jag hört berättas - fanns det gott om backstugusittare. Otaliga små stenlämningar kunde vittna om att det en gång hade bott människor lite varstans i skogarna och byarnas ytterområden. Vad levde då dessa människor av, då dessa stugor ofta var fulla av barn dessutom? Ja, självklart rådde det en fattigdom som gränsade till svält. Varför byggdes det alls hus inne i skogarna? Jag minns lämningar efter flera sådana hus och vissa hade haft en åkerlapp för att sätta potatis på. Anledningen torde väl ha varit att man, genom att bosätta sig i skogen, levde mera skyddat. Likaså fanns det vilt i skogarna man kunde jaga och på så sätt klara livhanken.

 

Utsikt över byn Gelebo vilken troligen i sin helhet utgöres av det ni ser på bilden :)	Nickebo gamla byskola Numera församlingshem.

 

Jag hörde talas om namn på personer som bott nere i skogen. När de gamla i Nickebo talade om dessa personer nämndes namnen i talspråk (Qatts anm: deras smeknamn), ofta med någon egenskapsbeteckning. Ett litet axplock: Ale Jonsson i Alehägnen, Kalle spelar vid Spelargrind, Svente Möllare, Sjure-Hasse, m.fl. Den sistnämnde finns anledning att närmare beskriva:

Sjure-Hasse, som man sade, förmodar jag skulle varit sjudare. Jag skulle kunna tänka mig att han kokte träjära; därav namnet Sjure eller sjudare. Alltnog så var en son till denne Hasse; Peter -född 1849 - en av de som fick känna på fattigdomen. Han fick som pojke bl.a. dra en kärra från Ebbegärdegatan till stan (Qatts anm; en sträcka om ca 3 mil) lastad med bär och ris för att sälja. Detta var han inte ensam om bland backstugusittarna. Så småningom reste denne Peter Jonsson till Amerika, kom tillbaka som en äldre man och bosatte sig i ett litet hus intill målare Cederlund i Läckeby. Peter hade, i Amerika, blivit förmögen genom aktieaffärer inom det växande järnvägsnätets olika bolag.

År 1930 lät han upprätta ett testamente vari bestämdes att 50 000 kronor skulle avsättas till en fond. Räntan på denna fond skulle årligen tillfalla, i Åby socken boende, fattiga arbetarfamiljer med många barn. Pengarna skulle gå till klädinköp åt de yngre barnen i samband med julen. Han mindes troligen sin egen barndoms fattiga jular. Återstoden av hans förmögenhet skulle avsättas till en fond kallad Norra Möre vägfond. Avkastningen av fonden var avsatt till förbättring och underhåll av bygator inom Norra Möre härad, och företrädesvis inom socknarna Åby, Ryssby, Bäckebo och Kristvalla. År 1936 gjorde Peter Jonsson ett testamentestillägg varuti bestämdes att hans fastighet Tallehöjd (oläsligt) Slät i Åby socken efter hans död skulle tillfalla Åby församling och att dess kyrkoråd förvaltar fastigheten med rätt att sälja de västra delarna. Avkastningen av donationen skulle användas till vård av sjuka inom församlingen. Det var, totalt sett, en avsvärd förmögenhet Peter Jonsson lämnade efter sig. Vägfonden uppgick 1983 till drygt 15 miljoner kronor.

Eftersom Peter Jonsson vuxit upp i yttersta armod, och som ung pojke fått hjälpa till med försörjningen, hade han dagligen traskat och gått på dåtida dåliga bygator. När han sedan blev en förmögen man och såsmåningom skulle upprätta sitt bokslut, så tänkte han säkerligen på sin barndom och hur tungt det varit att dra med kärran till stan. Det föll sig därför naturligt för honom att i sitt testamente avsätta medel till upprustning av bygator. Många har därför genom åren haft nytta och glädje av hans donationer. Som ett tack för och minne över Peter Jonssons framsynthet och livsgärning har donationsstyrelsen rest en minnessten på hans födelseplats, vid skogsvägen mellan Gelebo och Ebbegärde.

Peter Jonsson var således en man som gått till historien, men det fanns många andra backstugusittare varav endast namnet finns kvar i kyrkboken. I övrigt är de bortglömda. Var blev det av dessa? De som var äldre hade inget annat än att försöka dra sig fram (i en tillvaro) där fattighuset ofta blev den sista anhalten. Det fanns ofta gott om barn i stugorna. Vad blev det av dessa? Jo, i de flesta fall reste de till Stockholm eller Amerika för att söka sin utkomst.

I dag finns bara en liten kulle, en stenhög och i många fall inte ens lämningar kvar som minner om att här bott människor. Genom generationers ändrade behov och livsbetingelser så förändras vårt kulturlandskap. Där det från början togs från skogen för att ge plats åt människor, där har åter blivit skog.

 

 

50-tal och den första bilen.	Soligt femtiotal.

 

 

År 1901 drabbades byn Gelebo av röda hanen. Hela byn, förutom ett bostadshus, brann upp. (Resten av anteckningarna om Gelebobranden finns inte kvar)

 

Jag minns, som liten pojke, hur bönderna ända uppifrån Kråksmåla kom körande i långa rader på fredagskvällarna. När de kom sade de gamla att nu kommer "dararna". Jag vet inte vad ordet kommer från. De övernattade vid Kyrkeslätt eller Förlösa. På förvintern och eftervintern så var de alltid förutseende nog att ha med sig vagnar de kunde skifta (till) om inte slädföret räckte till Kalmar. Det kunde förkomma ända in på 20-talet att bönder fortfarande använde sig av oxar i jordbruket. Det krävdes härför lite annorlunda jordbruksredskap. Det förekom träpinneharvar eller harvar med träram och järnpinnar. Draganordningen var så konstruerad att till draglinornas (oläsligt) häktades en dragkrok som fästes i harvens träram. Körkarlen behövde aldrig vända harven, utan med ett enkelt handgrepp tog han dragkroken som var fästad i svingeln, vände på oxarna och fäste dragkroken i andra änden av harven.

 

På hösten när säden var burgen och potatisen och rovorna var ur jorden då var det dags för tröskningen. Tröskverket flyttades från gård till gård. För den gård som stod på tur gällde att i tid leja folk. För husmor gällde att ha rikligt med mat, och två supar till maten var regel.

När tröskningssäsongen var över var det tid för prästen att i varje rote hålla husförhör. Det var brukligt att den bonde som var i tur bjöd sitt husförhör med efterföljande kalas, och att de gästande bondfruarna tog med sig en ostkaka som förning.

Vid julen skulle alla till julottan. Det var som regel snö vid julen. Bönderna körde då med slädar och hästarna var försedda med bjällerkrans. Det var för många över en mil att köra så det gällde att vara ute i god tid. Redan vid fyratiden på morgonen började slädpartierna att köra iväg. Varje bonde hade sin givna plats i kyrkstallarna, vilka låg på andra sidan vägen vid prästgårdens ladugård. Vi barn, som också var upppe tidigt på juldagsmorgonen, hade lärt oss att höra på bjällerklangen vilken gård som kom åkande.

 

När någon var död och skulle begravas så färdades begravningsföljet i en lång (oläsligt). Först kom likvagnen, därefter de närmast sörjande och därefter släkten, alltefter släktskap. Det var brukligt att, innan begravningsföljet kom, så skulle det strös med hackat granris på vägen vid varje hus som en hedersbetygelse gentemot den avlidne. De som hade strött granris, men inte var bjudna på begravningen, blev senare bjudna på strökaffe (Qatts anm: Öppet hus skulle vi kallat det idag) till sorgehuset.

 

Kommunikationerna från Nickebo var i det närmaste obefintliga. När Kalmar-Berga Järnväg ordnade med en bussförbindelse mellan Bäckebo och Läckeby var det först tre turer i veckan och först senare dagliga. Post och tidningar transporterades på bussen. Tidigare hade min morfar varit postbärare mellan Läckeby och Nickebo. Eftersom han även ansvarade för värdetransporterna bar han alltid revolver, som postverket höll med, vid postturerna.

 

Poststationen var något särskilt med. Det var centralpunkten i Nickebo. Där hämtades post och tidningar, men gjordes också inbetalningar och lämnades in brev och paket. Där fanns också en enkel butik för de som ville handla medan de väntade på posten. Det var vanligt att komma i god tid för att hämta post och tidningar. Den lilla butiken, som låg intill postrummet, fick tjäna som väntrum. Till postrummet, som var det allra heligaste, fick vi vanliga postbesökare inte tillträde. In dit fick bara skolläraren och "skepparen" komma, och fick gå in den så kallade "finvägen".

Vi som stod och väntade i butiksrummet medan Ingrid sorterade posten hade sällskap av Ingrids mor; Manda på Posten. Det kunde ju hända att någon ville handla något, men det var också för att vakta oss barn så vi höll oss lugna.

 

 

Nalle med husse.	Ingvar och butter liten Qatt 1963.

 

 

 

På sommaren, lördags- och söndagskvällar höll ungdomarna till på dansbanan som idrottsklubben låtit bygga, men det hände lika ofta att vi cyklade till andra festplatser och det var inget ovanligt att vi cyklade ett par mil till en fest. Vi samlades ett gäng flickor och pojkar och cyklade i samlad trupp. På hemvägen hände det väl ganska ofta att, framåt natten, det ena paret efter det andra smög iväg för att vara på tu man hand.

Det hände att det ibland blev ganska sent. och när vi cyklade på natten kändes de olika luftlagren. Ibland var det ljumma vindar som kom svepande. ibland var det svalare luft. Då och då kom man in i en myggsvärm, som var ganska otrevligt om mygg kom in i ögonen.

När det ljusnade började djuren resa sig för att äta. Göken började ropa; i både öster och väster och kornknarren började med sitt oefterhärmliga knarrande läte. Så kunde unga älskande sitta och lyssna på nattens eller den tidiga morgonens alla ljud och känna vilken frid som vilade över naturen.

Vi bevarar alla våra ungdomsminnen från hembygden. Hur många önskar inte att kunna gå tillbaka i tiden, att få känna igen det som vi kände då? Men så är oss inte förunnat. Likväl, vi minns alla vår ungdomstid med glädje och känslan för hembygden finns där som ett vackert minne.

 

Jag stänger här mitt lilla minnesalbum över skogsbygderna uppe i Nickebo.

Ingvar Gustavsson

 

________

 

 

 

Här ligger det

 

 

 

I n g v a r