Texten nedan är hämtad från minnesanteckningar inför ett fördrag vid 20-årsjubileet av Teleskolans etablering i Kalmar, så det torde varit i mitten av 90-talet. Texten kan därför verka en smula stolpartad, vilket beror på att det är just stolpar. Jag har rättat en del stav- och språkfel (varvid jag antagligen producerat nya.) samt försökt binda samman texten till mer flytande prosa. I övrigt är inget ändrat, vare sig i denna text eller de andra. Skulle gärna skrivit mer, men det som här föreligger är de kvarlämnade anteckningar in alles vilka finns i min ägo, och hellre en liten hyllning än en stor tystnad....

 

 

Ja, så var det några ord om mig själv:

Jag började skolan vid fyllda sex år, i byskolan i Nickebo; en så kallad B-skola, där läraren hade samtliga klasser. Av denna anledning var det intagning vartannat år.

Jag hade en två år äldre bror som var åtta år och skulle så börja skolan. Mina föräldrar tyckte jag var så försigkommen att jag kunde få börja samtidigt. Prästen, som var skolstyrelsens ordförande, lovade detta. Men sedan när vi kom så långt som till sjätte klass och skulle sluta skolan, så fick jag inte sluta, för det stadgades att året då man fyllde 15; då fick man sluta. Jag var bara tolv år. Jag kommer ihåg vad jag grät och sade: "Nu tror de ju att jag får sitta kvar." Jag slapp i alla fall höstterminen och fick gå vårterminen då jag fyllde 13. Jag tycker jag klarat mig hyfsat genom livet med bara sexårig folkskola.

Jag började arbeta vid tidig ålder. Från det jag var 11 var jag under skolferier med och arbetade i skogen. Från det jag var femton arbetade jag i två år som bonddräng. Under ett år arbetade jag vid ett sågverk. När jag var arton år tyckte jag att jag skulle lära mig ett yrke. Jag skulle bli snickare. Jag cyklade in till stan och köpte verktyg, Jag fick jobb hos ortens byggmästare. När jag hållit på, väl ett halvt år, så kom de från facket för att organisera oss. Ung och oefraren som jag var så gick jag med. Jag hade ju egentligen ingen kunskap om snickeri. Bonden som vi var hos för att bygga ett boningshus sade till mig: "Du kan gå hem. Här skall inte vara några fackföreningar!" Ja, så var det slut med den framtidsdrömmen.

När jag var tolv köpte jag ett tvåradigt dragspel av en svenskamerikan som var hemma på besök från Amerika. Jag minns att jag betalade två kronor. Jag var ganska stolt när jag kom hem med mitt dragspel. Den som först spelade var min far som i sin ungdom varit spelman. När jag tjänade bonddräng kom jag överens med bonden att jag skulle få köpa ett femradigt dragspel av honom. Han köpte ett hos Sture i Komissionsaffären här i Kalmar. Jag förmodar att det finns några här som minns Stures Kommisionsaffär på Kaggensgatan. Bonden betalade 100 kronor för dragspelet och drog sedan en summa från min lön varje månad.

När jag var runt sjutton startade jag ett litet danskapell. Frågan var vad namn kapellet skulle ha. Jag tyckte det skulle vara något romantiskt så jag döpte det till Månskenskapellet.

 

Förelöparen till "Månskenskapellet"?
Pappa Ingvar och hans två yngre bröder

 

När jag var i fjortonårsåldern så var NTO-patrullen uppe i Nickebo. Fritz Svensson (Om ni minns Bröderna Svenssons Möbelaffär på Norra Långgatan?) höll fördrag om "spritens förbannelse" och tyckte vi skulle starta upp den nedlagda logen; Framtidens Hopp. Jag gick naturligtvis med i logen, för där var en flicka från Kalmar med, som sjöng så gudomligt vackert. Vid sjutton års ålder var jag ordförande i logen, så det var inom nykterhetsrörelsen jag tog mina första stapplande steg på parlamentarismens svåra område. Vi hade en livskraftig loge under min tid i Nickebo. Vi var duktiga på att spela amatörteater, och musik och sång hörde också till programmet.

Jag var ju arbetslös från snickeriet. Under en kort tid arbetade jag med en bymålare, och det verkade vara ett bra yrke. Sagt och gjort: Jag fick kontakt med Målarmästare O.J. Svenssons efterträdare och fick löfte om att börja där.

 

Så börjar ett nytt kapitel:

På eftersommaren 1938 flyttade jag till Kalmar för att börja min utbildning till målare. Att bli utlärd målargesäll krävde på den tiden fem års lärotid. Därefter skulle man avlägga gesällprov. Detta bestod mestadels av att, i ett nybygge själv göra alla målningsbehandlingarna. Därutöver skulle lärlingen, på planscher, göra marmorimitation och även ådringsprover i björk och ek. Dessa färdigheter skulle lärlingen lärt sig på yrkesskolans kvällskurser. Under tiden som gesällprovet pågick granskades de olika momenten av en, av hantverksföreningen utsedd, granskningsnämd, som sedan, till föreningen skulle avge betyg inför gesällutnämningen, vilken skedde på ett hantverksföreningsmöte. På detta erhöll den nye gesällen sitt betyg som bestod i ett Gesällbrev i vilket angavs om det blev brons-, silver-, eller guldmedalj. Dessutom fick han en gesällkrycka i fall han skulle ge sig ut på gesällvandring, vilket varit vanligt under skråtiden.

Förr i tiden höll gesällerna mycket på sin värdighet. Jag hade under min lärlingstid förmånen att få arbeta tillsammans med en äldre gesäll; en mycket skicklig yrkesman, men han höll på sin värdighet och var alltid klädd i styvkrage, sommar som vinter.

Den första tiden bestod mest i att göra iordning grejer som skulle ut på arbetsplatserna. Så småningom fick man börja med enklare måleriarbeten. Jag fick första tiden ett uppdrag att göra tavelfärg att måla svarta tavlan på skolor med, när dessa inte längre gick att skriva på med kritor. Detta arbete (var viktigt;) att måla tavlorna och blanda till färgen som gick att skriva på. Men lika viktigt var att kunna stryka ut (den). Detta var verkmästarens privilegium. Eftersom verkmästare Johansson och jag kom bra överens fick jag alltid vara med. Vi sjöng ofta medan vi arbetade. Han var en gudabenådad sångare. Han sjöng andrastämman och jag melodistämman. Som en parantes kan nämnas att han var far till prosten Bjarnegård, som ju var mycket musikalisk.

 

Lönen under lärlingstiden var dålig. Första året 12 kronor i veckan, andra 18 kronor, tredje 24, fjärde 36 och femte året 45 kronor i veckan. Det tog mig över sju år att bli gesäll då jag gjorde värnplikten under tiden. 1940 så kom mobiliseringen i april och min årskull fick mestadels ligga inkallad.

 

Okänd yngling, mamma Siri och pappa Ingvar. Någongång 37-38
Bilden möjligen tagen utanför lanthandlen i Tokebo.
Notera Ingvars coola jacka. :)

 

Hur såg Kvarnholmen ut i slutet av 30-talet? Tänk bara på Fiskargatan med ett gytter av småhus. Det var en blandning av bostäder och småföretagare; från kopparslagare, repslagare, korgmakare till skräddare och gelbgjutare. Där fanns också Knallen som i huvudsak sålde öl, till Lindstedts förtret, eftersom denne var en stor godtemplare. Jag kunde på nära håll följa det dagliga livet eftersom målarverkstaden var belägen på just Lindstedts gård.

Jag hade en lärlingskompis som var med i IOGT. Han övertalade mig att gå med i logen på Strömgatan. Han var duktig på att skriva. Efter en idé från honom var vi några som som arbetade fram en cabaret. Där deltog bl.a Skotte Linde (Känd kalmaritsik revypappa. Qatts anm.) Min kamrat skrev en sångtext som handlade om en blomsterflicka.

_________

 

 

Resten av texten är väldigt mycket i stolpform och handlar mest om byggnationsteknaliteter på Kvarnholmen och turerna runt etableringen av Teleskolan. Eftersom jag inte vill lägga ord i Ingvars mun avstår jag från att försöka tolka vad som avses utan stannar här. Cabareten gick nog bra. :) Ingvar blev så småningom mätningsman och senare målarmästare på BPA. Hans politiska gärning startar redan på 40-talet. Efter kommunsamanslagningen 71(?) blev han kommunalråd och heltidspolitiker. Socialdemokrat var han. Måste ju sägas. Av den gamla sorten innan fallskärmar, porrklubbsbesök och taskspeleri fördärvade det hela. Fanns inget politikerförakt då, för att förakta Ingvar var en omöjlighet då inget fanns att förakta.

Han uträttade en hel del för Kalmar; etableringen av Volvo Kalmarverken, Högskolan och, som sagt, Teleskolan. Staden vore sig inte lik utan honom. Inte jag heller.

Han gifte sig med mamma Siri 1946 . Hon kom från samma by. De gick i skolan tillsammans, började sällskapa - som man sade då - i tonåren och förlovade sig någon gång i början av fyrtiotalet. Kriget kom och giftermålet fick anstå i några år. När Siri tog farväl av Ingvar i februari 2000 sittandes på hans sängkant hade de varit tillsammans i 65 år.

1962 damp jag ner i det hela, men si, det är en annan historia....

 

Nu är bara jag kvar sedan mamma Siri och katten Mysan for hem till himmelen år 2002. Jag, ett gulnat kollegieblock och en låda med gamla spruckna fotografier från något som är för evigt borta.....

 

 

 

 

Ingvar som omsvärmad målarlärling.
Bilden troligen tagen på Kalmar Lasarett 1941

 

 

 

 

 

I n g v a r