"..som féglitter"

 

En liten mikronovelldiktsak skriven 2005

"I fjol så gick jag med herrarna i hagen."

eller:

"Huru de saktmodiga skulle till att besitta världen,
men inte ville ha den."

När jag blundar är det som féglitter..

[Caltex...]

Det slog mig idag - Livet med sin handväska - att jag nu bott längre i denna lägenhet i Malmö än jag bodde i mitt föräldrahem i Kalmar; drygt 19 år.

Jaha; så var det med den evigheten. "All evinnerlighet" tycks omfatta runt två decennier. Halva livet har gått - och det är troligen en glädjekalkyl. Och tänk; jag minns högertrafikomläggningen, Lyndon Jonson och Carli Tornehave. Vi hade en TV2-tillsats av grå bakelit. Banlon var fint. Man lånade sin telefon av Televerket. Den var tjudrad direkt i väggen med en svart textilkabel. Mormor trodde aldrig på månlandningen. "För i himlen bor Gud. Dit kan man inte fara."

[Harpsundsekan....]

Och tiden är bara strängar som snor runt och i skev oändlighet utsträckta plan som törnar emot varandra ibland och gör så att Killinggänget, lemurer, vita dvärgstjärnor, bygdemål, Fab5 och roulettebord blir till en stund... blinkar till. En näve strass kastad i disconatten. Det är vad vi är.

[Karin Falck....]

Och när jag lutar mig över en spegel ser jag ut som en elefantfitta, och när mitt senaste ex föddes rökte jag Gula Blend, drack byxvarm Kir och spydde på en vakt i Kalmar Folkets Park, och vi är alla bara konstiga hack i linjär lögn - mellan punkt A och Hjärup, mellan nord och natt, hägg och syrén.

[Tjärsalva....]

Det stora vita huset i Kalmar. Huset pappa byggde. Det var Världalltets orubbliga nav och outsinliga gulesäck. I dag kanske det är ombyggt till velodrom, amfiteater, kronobränneri eller uzbekiskt honnorärkonsulat. Vad vet jag? Kanske finns där nya barn i nya orubbliga evigheter. Kanske finns plommonträdet kvar, och krusbärsbuskarna.

[Månbas Alpha...]

Mamma, pappa och katten Mysan är döda, och jag sitter vid en E-mac och skriver om en TV2-tillsats. Katten Lisbeth sover på en låda med gamla foton. "Aniara - The next generation"; Det är vi det; jag och Bettan. Vi ska också dö, men först ska vi klösa världen till trasor.

Jag kan se ett stort pariserhjul från mitt fönster. Det står blickstilla - som vatten just under kokpunkten.