"Som ett gnistrande frömjöl"
Ett slags prosadikt tillkommen framför Independence Day

Någonstans som inte kan kallas 'plats' och någongång före, efter och utom tiden finns ett Något där allt är som det egentligen skall vara; allt som är, skall bli och skall vara bor där, svävar där som ett gnistrande frömjöl. Ett slags 'Blue print' - ett vackert förgyllt tak högt ovan nattens stjärnkupol. De fragment som lyckas sippra ner till Världen från denna rymd är så små, så sällsamt diffusa och så - av fallet - vanställda att det är få förunnat att ens en enda gång i livet få känna en bländkall liten snökristall av Verklighet smälta mot huden. Man ryser till i en sekund och ett blixtskott av Guds nakna tystnad slår rakt igenom hela din existens som en silverklinga, och snabbare än du ens hinner märka vad som hänt är det över - och du vet bara, på ett vis inga ord och inga begrepp kan klä, att inget mer blir sig någonsin likt.

Resten är bara bröstkupper, sexchocker och små barn som går i krig mot andra små barn. Världen är fluff och joller.

Många autister tillängnar sig aldrig människospråk, medan andra - som jag - blir oändlig besatta av det. Jag har en god vän med så kallad 'klassisk' autism. Som barn hade han ett inre, eget och intuitivt språk uppbyggt av endast de tre grundfärgerna blått, gult och rött samt några basala geometriska figurer; cirkeln, kvadraten, triangeln, linjen och några till. Avhängigt och med hjälp av dessa 'basvarors' innbördes placering, ordning, storlek, färg, avstånd, livslängd, och övriga relationer kunde han beskriva allt på jorden, allt i sin själ och allt i himlen och i helvetet. Ingen fanns som hörde honom dock. Ingen människa hade mäktat förstå det han kunnat berätta i vilket fall. Detta språk var inte, som dessa rader, linjärt fjättrat utan blommade i en sällsamt makalös och fyrdimensionell autistisk rymd. Han beskriver det själv som gastkramande vackert och som Gud.

När han sedan blev äldre och skulle tillkämpa sig människospråk tappade han sin kunskap men vann förmågan att kommunicera med andra själar. Man kan inte ha dessa två gåvor samtidigt; att Veta och Berätta. Detta är antagligen en slags 'Fail saftey device' inbyggd i kosmos moderkort. Kunskap och total ensamhet hänger samman på samma vis som centrifugalkraft och gravitation och i det sköra samspelet dem emellan kretsar all världens lögner, sanningar och drömmar i dekorativa små elipser kring en tänkt centralsol ingen sett.

Och så här är det: (tror jag, tralalala) Det lilla jag vet, de mikroskopiskt små gryn av sanning jag mött - om dessa kan jag intet tala; för ert språk räcker inte och mitt språk kan ni inte höra eller se. Mitt språk vill Kunskapen. Era ord söker Gemenskapen. Dessa två skär sig som bekant ganska rejält, och det är bara på den fantastiska plats jag började denna text med att skriva om, där dessa två är ett och samma och går hand i hand mot samma mål.

Resten är bara bröstkupper, nakenchocker och Farmen-Qristinas sorgsna leende som flinar mot oss från miljoner döda TV-skärmar vilka ingen längre minns hur man stänger av. We go quitely into the night...

Independence Day är en märklig film, på ytan ett amerikanskt vulgärpatriotiskt pekoral och en episk kaskadkräkning (samt bärare av den udda föreställningen att utomjordingar begagnar sig av MAC-OS 9.0), men öppningsscenen där, i salig ovetskap, SETI-nördarna spelar Office Golf medan REM:s "Its the end of the world." ljuder metalliskt i bakgrunden är genial i sin tafflighet. De vet inget. Vi vet - men de vet inte vad som komma skall. Vi kan inte heller varna dem, för de finns egentligen inte och deras manus är redan skrivet och kan inte ändras. Allt vi kan göra är att se på när jorden blir en askhög. Visdom smakar ensamhet och hjälplöshet. Tro inget annat. Och luften är full av gula kvadrater, klarblå trianglar och röda sfärer. Som glada och fjolliga fjärilar som dansar runt din hjässa...

Presidentgubben: - "Can there be a peace between us?"
Rymdgubben: - "No peace..."
Presidentgubben: - "What is it you want us to do?"
Rymdgubben: - "Die! DIE!"