Edith

Min Edith :
Minns inte när jag först läste henne, men det måste varit i de sena tonåren. Det var en djupt ond tid, och jag mådde långt ifrån bra. Nu med något slags facit i hand vågar jag påstå att hon räddade mitt liv mer än en gång. Hennes ord slog som en slägga rakt in i själen. Hon skrev om mig, så gjorde hon, och hon tröstade just mig, och från sin sotsäng betvang hon tid och död och bar en trasig gosse som nu sitter här och ger tillbaka det lilla han kan.

Lilla späda, sjukliga Edith gav mig nya ord; ord som äntligen kunde beskriva det som rev i mitt bröst; Kittelgräs och Flyg-I-Luften-Blommor. Hon trodde ej på vämjeliga flugor. Det ville inte jag heller trots att det var allt jag då visste om. Hon var ett neutrum, en page och ett djärvt beslut. Hur kunde hon veta att jag också var det? Hur kunde hon känna mig så väl? Denna veka pansarkatta - hon skulle lära mig flyga. Ser henne framför mig där hon, på matta tunna ben, leder tiger, panter och puma till sin klippas häll i skogen. Hon förstod mig och var min vän. Jag var arton och hade dittills aldrig upplevt sådant.

Jag kastar mitt hjärta på vägen. Gamarna må dela det. Fullmånen föder mig ett nytt. Sådan stursk tillförsikt. Jag trodde henne. Jag litade blint på henne. Och jag lät gamarna slita i köttet. Igen och igen. Numera, om natten, känner jag mitt månhjärta ibland. Det värmer med mig sin blå svalka. Hon hade rätt. Hon visste. Hon visste om min fotvandring genom solsytemet. Mitt måttlösa hjärta.

Nu blir hennes dikter pixlar på din skärm, det som började som bläck på ark på en kammare i Karelen för länge sedan. Kanske Edith hittar en ny publik; unga små rosenlaver och himmelspannor, som hon kan leda mot ett ljust sken i väster. När jag skriver mina egna små dikter kan jag ibland höra hennes röst som manar; Icke dikt, men klomärken!

Tack.....

Minnesstenen över katten Totti (Trotteli) utanför Ediths hem i Raivola i nuvarande Ryssland

Snabbfakta:
Hon föddes i S:t Petersburg , där hon gick i tysk skola. Ferierna tillbringade hon i Raivola ifinska Karelen , nära då ryska gränsen. Som ung flicka skrev hon poesi på främst tyska , men även på ryska ,finska och naturligtvis på svenska som, ju ändå, var hennes modersmål . Från och med tonåren led hon av tuberkulos . Hon var sedermera ständigt sjuklig och skulle dö ung. Hon bodde några år i Schweiz, men flyttade sedan till sin mor i Raivola och stannade där till sin död. Hon var känd för bl.a. verken: Dikter (1916), Septemberlyran (1918), Rosenaltaret (1919), Framtidens skugga (1920) och Landet som icke är (1925 - postumt).

Edith med sin lyckokatt Råttikus i famnen

Fördjupning:
Edith Södergran är en av svensk litteraturs stora förnyare, en banbrytare för modernismen, en djupt originell poetsjäl som på egen hand uppfann ett utpräglat modernistiskt uttryckssätt.
Hennes omisskännliga karga diktrader, som klingar som rungande beslutsamma pianoackord i den stjärnklara karelska sommarnatten, känns än idag efter snart hundra år alldeles nyskrivna. Den fria versen utan rim och meter, de strama formuleringarna med det direkta tilltalet, den fräcka jagiska utgångspunkten, de oförskräckt stora frågeställningarna, det heroiska perspektivet – allt samverkar i en monumentalt modernistisk helhet.
"Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum. Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut. Jag är en skrattande strimma av en scharlakanssol."
Hon växte upp i Sankt Petersburg och i byn Raivola i Karelen. Familjen var till en början välbeställd, fadern ägde en tid ett sågverk, modern var dotter till en förmögen gjutarmästare. Edith började i flickskola i Sankt Petersburg när hon var 10 år, en förnäm internationell skola som bland annat drillade flickorna i språk. Som vuxen behärskade hon inte mindre än sju språk. Svenskan var hennes modersmål men hon skrev obehindrat också på tyska, franska och ryska och var även kunnig i finska, engelska och italienska. Redan under skoltiden skrev hon dikter, huvudsakligen på tyska, en för sin ålder avancerad flickpoesi med reflektioner kring livet och svärmiska funderingar om lärare som hon förälskat sig i. Hela 225 av skoltidens dikter finns bevarade och har utkommit i bokform i vår tid under titeln Vaxdukshäftet.

När hon var 15 år dog hennes far i tuberkulos och året därpå konstaterades att även hon var märkt av sjukdomen. Under drygt två år vistas hon i perioder på sanatorium i Nummela i Finland utan att bli bättre. Därefter reste hon i sällskap med sin mor till Schweiz till ett sanatorium i Davos dit välsituerade tbc-patienter från hela Europa strömmade för att söka bot genom medicinsk behandling, promenader i bergen, frisk luft, sol, vila, diet osv.
I Schweiz genomfördes en s k pneumothoraxoperation av hennes ena lunga. Det var ett av den tidens olika sätt att försöka hejda lungtuberkulos. Lungan "gasades": lungsäcken punkterades och fylldes med kvävgas för att lungan skulle skrumpna ihop och sjukdomens vidare utbredning hejdas. Efter operationen förklarade läkaren för henne att ingreppet gått bra och att det därför fanns utsikter att hon skulle bli helt frisk – "Ni har dragit den stora vinstlotten!" Långt senare valde hon att tolka hans uttalande annorlunda: hennes vinstlott i livet var i själva verket just sjukdomen – det var sjukdomen som gjorde henne till diktare.

Hon återvände till Raivola strax före första världskrigets utbrott 1914. Hon hade då börjat skriva på allvar och drömde om att debutera. Hon sökte upp etablerade kritiker och författare och visade sin dikter. 1916 kom hennes första diktsamling – Dikter – ut på Schildts förlag i Helsingfors.
Debuten bemöttes från vissa håll med hån – "jag har aldrig sett så mycket smörja i tryck som Edith Södergrans dikter" skrev en recensent – men det fanns också de som hade blick för hennes originalitet. Den då helt unge Hans Ruin skrev att "hon förenar i sin diktning på ett sällsamt sätt haschischrusets tvenne poler, dödstrött matthet, översinnlig extas. Sökte man att i ett ord fånga hennes själsliga art vore kanske 'hektisk' det rätta ordet."

1917 bröt ryska revolutionen ut. I ett slag utraderades större delen av familjeförmögenheten eftersom tillgångarna var placerade i papper som revolutionen gjorde värdelösa. Kvar fanns villan och lösöret. Under de följande åren klarade Edith och hennes mor nödtorftigt uppehället genom att avyttra möbler och husgeråd, ibland svalt de, till sist sålde de huset och flyttade till en mindre stuga. Tiderna var otrygga för att inte säga skräckfyllda. Efter ryska revolutionen följde ryska inbördeskriget och finska inbördeskriget. Striderna rasade bokstavligen inpå husknuten till det södergranska hemmet. Officerare från den vita brigadstaben använde en kort tid villan som bas.

I detta yttre kaos och med tuberkulosen frätande inom sig inledde hon i september 1918 den mest intensiva skaparperioden i sitt liv. Den kom att vara i knappt två år. I en rasande fart tillkom lejonparten av hennes författarskap, diktsamlingarna Septemberlyran, Rosenaltaret och Framtidens skugga. Hon skrev i febrig inspiration, i extatiskt rus, uppfylld av känslan att ha besegrat dödsrädslan och därigenom döden, av att livslängtan och dödslängtan förenats, av att ha livet självt och hela kosmos i sin hand, "genomborrad av ljus skall jag dö".

En av hennes viktigaste inspirationskällor var Nietzsche, särskilt boken Also sprach Zarathustra. Som så många andra rycktes hon med i Nietzsches eldiga tal om vilja och makt. På Nietzsches vis upplevde hon att hon var kapabel att skapa sitt eget jag, sin roll, sin identitet – och den var heroisk! Hennes sätt att uttrycka detta fick en del läsare att ta anstöt, talet om "övermänniska" lät som folkförakt och många kritiker slog bakut. Har Södergran blivit galen? Ska vi verkligen ta en poet som uttrycker sig så här på allvar? Tidningarna införde kåserier och parodier som raljerade om poetissan med storhetsvansinne. När klankandet på henne nådde sin kulmen grep den unga kritikern och författaren Hagar Olsson (som sedan blev Edith Södergrans närmaste vän och förtrogna, hennes "syster") in med en försvarsartikel som var så klok och välformulerad att den tog udden ur anklagelserna. Hagar Olsson klargjorde att Edith Södergran var en inspirerad skald som upplåtit sin stämma åt stora tankar och känslor, att det var fel att nagelfara henne, att hon var i tjänst hos sin vision. Ett hållbart försvar som borde kunna användas om många fler av alla de besjälade konstnärer som politiska korrekthetsväktare i alla epoker sysselsatt sig med att trampa på.

Under våren 1923 blev hon allt sämre i sjukdomen och på midsommardagen 1923 avled hon, 31 år gammal. En av hennes sista dikter var Landet som icke är. Den kom att ingå i hennes sista diktsamling som utkom postumt 1925. Redan i diktens första rader fångar hon in hela sin dödslängtan, hela sin längtan efter befrielse från de utsträckta plågorna, hela sin längtan efter att få korsa gränsen, och det kan väl inte sägas vackrare:
"Jag längtar till landet som icke är, ty allting som är, är jag trött att begära."

Finland är mäkta stolt över sin Edith