Några av Ediths dikter.....

 

 

 

Dikter ur: Dikter 1916:

 

En önskan

Av hela vår soliga värld
önskar jag blott en trädgårdssoffa
där en katt solar sig...
Där skulle jag sitta
med ett brev i barmen,
ett enda litet brev.
Så ser min dröm ut...

 

Violetta skymningar...

Violetta skymningar bär jag i mig ur min urtid,
nakna jungfrur lekande med galopperande centaurer...
Gula solskensdagar med granna blickar,
endast solstrålar hylla värdigt en ömsint kvinnokropp...
Mannen har icke kommit, har aldrig varit, skall aldrig bli...
Mannen är en falsk spegel den solens dotter vredgad kastar mot klippväggen,
mannen är en lögn, den vita barn ej förstå,
mannen är en skämd frukt den stolta läppar försmå.
Sköna systrar, kommen högt upp på de starkaste klipporna,
vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor,
oskuldsögon, himmelspannor, rosenlarver,
tunga bränningar och förflugna fåglar,
vi äro de minst väntade och de djupast röda,
tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan svindel.

 

Låt ej din stolthet falla...

Låt ej din stolthet falla,
skrid ej du nakna
i hans armar ömt,
gå hellre bort i tårar
dem världen aldrig skådat
och aldrig dömt.

Det vore lätt och enkelt för rena barnahjärtan
att följa lyckans spår,
men våra själar kunna endast rysa.
För den som skådat smutsen i fröjdens korta vår
det intet återstår
än het förfrysa.

 

Min själ

Min själ kan icke berätta och veta någon sanning,
min själ kan endast gråta och skratta och vrida sina händer;
min själ kan icke minnas och försvara,
min själ kan icke överväga och bekräfta.
När jag var ett barn såg jag havet: det var blått,
i min ungdom mötte jag en blomma: hon var röd,
nu sitter vid min sida en främling: han är utan färg,
men jag är icke mera rädd för honom än jungfrun var för draken.
När riddaren kom var jungfrun röd och vit,
men jag har mörka ringar under ögonen.

 

Två vägar

Du skall överge din gamla väg,
din väg är smutsig;
där gå män med lystna blickar
och ordet: lycka! hör du från alla läppar
och längre fram på vägen ligger en kvinnas kropp
och gamarna slita den sönder.

Du har funnit din nya väg,
din väg är ren:
där gå moderlösa barn och leka med vallmoblommor,
där gå kvinnor i svart och tala om sorg
och längre fram på vägen står ett blekt helgon
med foten på en död drakes nacke.

 

 

Dikter ur; Septemberlyran 1918:

 

 

Starka hyacinter

Man får mig ej att tro på vämjeliga flugor
- hämnd och små begär.
Jag tror på starka hyacinter som droppa urtidskraft.
Liljor äro läkande och rena som min egen skärpa.
Man får mig ej att tro på vämjeliga flugor
som hämta stank och smitta.
Jag tror att stora stjärnor ställa väg till mitt begär -
någonstädes mellan sol och söder, mellan nord och natt.

 

Visan från molnet

Uppå molnet bor allt vad jag behöver:
mina dagsljussäkra aningar, mina blixtljussnabba vissheter,
och på molnen bor jag själv
- vit, i sol som bländar,
oåtkomligt lycklig vinkande farväl.
Faren väl, min ungdoms gröna skogar.
Odjur där husera -
jag sätter aldrig mer min fot på jorden.
Tog en örn mig upp på sina vingar -
fjärran från världen
har jag fred.
Uppå molnen sitter jag och sjunger -
ned på jorden droppar det kvicksilverhånskratt -
därur växer kittelgräs och flyg-i-luften-blommor.

 

Ljusfälten

Jag har krafter. Jag fruktar ingenting.
Ljus är himlen för mig.
Går världen under -
jag går icke under.
Mina ljusa horisonter stå
över jordens stormande natt.
Träden fram ur det gåtfulla ljusfält!
Oböjlig väntar min kraft.

 

 

Dikter ur; Rosenaltaret 1919:

 

 

Mina konstgjorda blommor

Mina konstgjorda blommor
sänder jag hem till dig.
Mina små bronslejon
ställer jag upp vid din dörr.
Själv sitter jag nere på trappan -
en borttappad österländsk pärla
i storstadens brusande hav.

 

 

Till fots fick jag gå genom solsystemen

Till fots
fick jag gå genom solsystemen,
innan jag fann den första tråden av min röda dräkt.
Jag anar ren mig själv.
Någonstädes i rymden hänger mitt hjärta,
gnistor strömma ifrån det, skakande luften,
till andra måttlösa hjärtan.

 

 

Botgörarne

Vi skola göra bot i de ensamma skogarna.
Vi skola tända enstaka ljus över hedarna.
Vi skola resa oss - en efter en.
När en gång vi likna varandra som syskon
i kraft och förnämhet -
då gå vi till folket.

Dikter ur; Framtidens skugga 1920:

 

Planeterna

Vilda jord som rullar framåt i brännande, skärande rymd,
säll att luften smattrar mot din kind,
säll att farten vänder om dig.
Planeterna vilja ingenting annat än snabbheten uti sin färd.
Världsalltets stränder blinka som frågor.
Snabbare, raskare, obarmhärtigare, vältrande sig i underbara öden,
rullar planeternas oräkneliga skara förbi
mot ett ljust sken i väster -
möjlighetens enda utstakade väg.

 

 

Ensamhet

De äro så få bland sanden i havet som förstå det.
Ensam har jag kommit, ensam skall jag gå.
Mitt fria hjärta har ingen broder.
Kristna spöken sitta i alla hjärtan och sträcka ut armodets händer.
Den sötma som strömmar till mig från alla håll är eder otillgänglig.
Det är tronens underbara ensamhet,
det är rikedomen, rikedomen som böjer knä.

 

Beslut

Jag är en mycket mogen människa,
men ingen känner mig.
Mina vänner göra sig en falsk bild av mig.
Jag är icke tam.
Jag har vägt tamheten i mina örnklor och känner den väl.
O örn, vilken sötma i dina vingars flykt.
Skall du tiga såsom allting?
Vill du kanske dikta? Du skall aldrig dikta mer.
Varje dikt skall vara sönderrivandet utav en dikt,
icke dikt, men klomärken.

 

Dikter ur: Landet som icke är (Postumt):

 

Porträttet

För mina små visor,
de lustigt klagande, de aftonröda,
skänkte mig våren ägget av en vattenfågel.
Jag bad min älskade måla mitt porträtt på det tjocka skalet.
Han målade en ung lök i brun mylla -
och på den andra sidan en rund mjuk kulle av sand.

 

Fångenskap

Fången, fången ... jag vill slita mina bojor.
Med smärtsamt vreda läppar går jag genom livet.
Mina avgrunder, vad frågar jag efter er, I förtjänen intet namn.
Brons fogar sig till brons och blir en människa,
och människan går med järn i sitt hjärta.
Men har väl bronsen detta skrämmande sken över pannan
av blixtrarnas gud?
Jag kastar mitt hjärta på vägen, må gamarna dela det -
fullmånen föder mig ett nytt.

 

Min barndoms träd

Min barndoms träd stå höga i gräset
och skaka sina huvuden: vad har det blivit av dig?
Pelarrader stå som förebråelser: ovärdig går du under oss!
Du är barn och bör kunna allt,
varför är du fjättrad i sjukdomens band?
Du är bliven människa, främmande förhatlig.
Då du var barn förde du långa samtal med oss,
din blick var vis.
Nu ville vi säga dig ditt livs hemlighet:
nyckeln till alla hemligheter ligger i gräset i hallonbacken.
Vi ville stöta dig för pannan, du sovande,
vi ville väcka dig, döda, ur din sömn.

 

O himmelska klarhet

O himmelska klarhet på barnets panna -
dess ängel ser Fadern i himmelen.
Och ljuset som strömmar ur helgonets ögon är mörker invid
den friden som vilar på barnets panna, den himmelska frid.
Och glorian som skiner kring helgonets änne är icke så tydlig och stor,
som kronan som kröner ett människobarn i späda år.
Och marken och blomstren och stenarna tala
till barnet sitt språk,
och barnet det svarar och jollrar tillbaka
på skapelsens språk.
Och Gud är dold i den minsta blomma
och tingen förkunna hans namn.
Men människohjärtat som utstötts av Fadern
vet icke hur nära han bor.

 

Det finns ingen som har

Det finns ingen som har tid i världen
än Gud allena.
Och därför komma alla blommor till Honom
och den sista bland myror.
Förgätmigejen ber Honom om högre glans
i sina blå ögon
och myran ber honom om större kraft
att fatta strået.
Och bina be honom om starkare segersång
bland purpurröda rosor.
Och Gud är med i alla sammanhang.
När gumman oväntat mötte sin katt vid brunnen
och katten sin matmor.
Det var en stor glädje för dem båda
men allrastörst var den att Gud hade fört dem samman
och velat dem denna underbara vänskap
i fjorton år.
Och under tiden flög en rödstjärt ur rönnen vid brunnen
glad att Gud ej låtit den falla i jägarens klor.
Men en liten mask såg i en dunkel dröm
att månskäran klöv hans väsen i två delar:
den ena var intet,
den andra var allting och Gud själv.

 

 

Fler dikter av Edith finns hos Projekt Runeberg