Dedikation
Till
vänner vi mist
Här sitter vi och skriver - roar och oroar. Mycket för vår egen skull, men också för de unga som skall komma efter oss - för att de ska slippa mycket av allt det som vi inte slapp; rädslan, smärtan och alla besvikelserna. Inte kan vi göra mycket, men alltid kan vi göra lite.
Vi är kvar. Det är ingen självklarhet. Att vara annorlunda är livsfarligt. Qattmimsan har misshandlats, mobbats, hotats, utsatts för sjukdomar och själv velat göra slut på alltihop. Men vi är kvar. Vi stannar en stund till.
Alla är inte kvar. Döden mötte dem tidigt i livet. De dödar som är vårt arv och våra ständiga föjeslagare; Våldet, Självmordet och AIDS . Tillsammans skördar de åtskilliga liv - skär av knoppar som knappt öppnats.
Det är till minne av dem vi gör detta - för att de inte skall glömmas, och för att allt det som tog deras liv skall för evigt försvinna från vår värld - Hatet och Rädslan.
Tre vänner Qattmimsan känt får bära vårt budskap och skall känna våra tankar och vår kärlek i sin himmel, men alla, alla som dött - direkt eller indirekt pga sin sexualitet och identitet, kvinnor och män, från tidernas gryning och i alla länder är föremål för denna hyllning.
Vi vill tacka alla de som gått före, som banat väg. De som offrats och offrat sig. De som kämpat och nedkämpats.
Tack
I vågade aldrig gå ut öppet med sin sexualitet. Han kände trycket från sin omgivnng och sitt arbete alltför starkt. Kanske skulle han våga någon dag. I bland ringde han på heta linjen för att där möta någon som kunde ge honom en stund av närhet. En kväll kom han i samspråk med någon som verkade trevlig. Han ville hälsa på I redan samma kväll. I kände sig upplagd för ett besök, duschade och satte på en kanna kaffe. Bröstet fullt av förväntningar. Det ringde på dörren. I öppnade.
In störtar två unga män och vrålar 'Nu ska du dö. Bögdjävel!!' De störtade mot I med varsin kniv. Och bögdjäveln dog. Det gör man med ett fyrtiotal knivhugg i kroppen. De bägge förövarna tog sig sen en öl på en närbelägen krog.
I blev 23 år gammal.
N blev trettiotre. Hans mor fann honom död i hans sovrum. Han såg sällsamt fridfull ut. Många år av missbruk, övergrepp från män och psykiska problem var över. N var briljant - begåvad, kreativ och rolig. Han kunde dock aldrig komma över sitt självhat. Han ansåg sig inte värd att älska och älskas - såsom hans samhälle ju lärt honom. Följden blev en känsla av ohygglig ensmhet och ett promiskuöst liv i jakt på någon som ville ha honom för den han var. Den ena sjuka mannen efter den endra passerade revy i hans liv, och hans hälsa vacklade alltmer.
Han var ett offer för bögarnas gudomar; skönhet och ungdom. Det var honom ni hånade bakom ryggen och äcklade er över på Indigo. Han som raglade runt och var full. men han var igens hovnarr. Han var en påminnelse för oss - att det kunde varit vi.
N var en uppmaning till oss alla att se bortom yta och vara solidariska och empatiska mot varandra.
Hans mor sitter vid hans grav ofta och talar med honom. Hade vi orkat innan kanske hon sluppit nu.....
P Var aktiv inom arbetet mot HIV/AIDS - jobbade oförtrutet med att sprida budskapet om Safe Sex - dett budskap som är så enkelt och så svårt. En eldsjäl, omtyckt och med goda vänner. Han var själv smittad av HIV sedan flera år , men få visste om det. AIDS började så småningom utvecklas och P tillbringade sina sista två år totalt isolerad i sitt hem. Han iscensatte att han flyttat till annan ort , så ingen visste han var kvar.
Trots sitt engagemang drev honom skammen i isolering - så stark är den. Han befriades från sina plågor i dec. 1996, knappt 30 år gammal.
Vi skall göra bot i de ensamma skogarna.
Vi skall tända enstaka ljus över hedarna.
Vi skall resa oss - en efter en.
När en gång vi likna varandra som syskon
i kraft och förnämhet -
då gå vi till folket.
-Edith Södergran