Lisbeth var min ledsagare i åtta långa år. Hon for till Gudinnans tempel åter i mars 2006. Detta är en hyllning till henne och hennes livsverk.

Detta skrev jag dagen hon försvann:

 

Spinn mig ännu lite mer om min framtid
Snart är kattresan över, för Lisbeth är mycket, mycket sjuk och hon ska snart få fara hem till Gud_moder@himmelen.com. Lisbeth har fostrat mig i mer än åtta långa år men nu säger hon till mig, med sina solstadiga gula ögon; "Du klarar dig själv nu, din gamle bäver! Låt mig gå." Men jag undrar det, jag, om jag klarar mig, men visst släpper jag dig fri, pälssyster. Jag lyfter dig mot månen, slungar dig mot stjärnorna. Du har varit min Guide till Galaxen och jag inspireras av Roy Battys ord i regnet ur filmen Bladerunner:

"We've seen things you people wouldn't believe. Attack ships on fire off the shoulder of Orion. We watched C-beams glitter in the dark near the Tannhauser gate. All those moments will be lost in time, like tears in rain.

Time to die. "

PS:
Klockan 16 var allt över
Himmelen må vara rikare,
men jag är fattigare

 

Detta skrevs dagen efter:

Första natten utan La Lisbeth. Nu på morgonen öppnade jag av gammal vana och på ren instinkt köksskåpet för att ta fram hennes dagliga vitaminpiller. Där fanns inga. Jag sneglade ner mot platsen för hennes matplats, Inga skålar syntes där, bara tomma linoleumplattor i olika nyanser av mörkaste grått och lite ljusare grått. De säger att när man känner andarnas närvaro blir luften isande kall, och man ryser. De ljuger, för just nu sveper något varmt kring mina fötter, och jag myser.

"Och Gudinnan är med i alla sammanhang.
När Qatt oväntat såg sin katt på hatthyllan
och katten såg sin husse.
Det var en stor glädje för dem båda
men allrastörst var den att Gudinnan hade fört dem samman
och velat dem denna underbara vänskap
i åtta år."

-- Fritt efter Ediths dikt "Det finns ingen som har"

Vrida tiden tillbaka - om Qatt själv får välja.

 

 

 

Detta skrev jag för några år sedan när jag trodde vi hade all tid i världen:

 

Nektarlika instruktioner:

Det slog mig i dag (Livet med sin tegelsten), i form av en slags metafysisk ingivelse att just denna afton, och just i den stund när katten Lisbeth kom till mig i soffan, spann som ett mudderverk och gned sina sociala körtlar mot mig, att just då, hade både hon och jag levt exakt halva våra respektive liv. Vi var på krönet, Vi hade lämnat plusskalan och balanserade i intighet på väg in i minus, och alla värden tog ut vartannat och allt var noll. Vi var på Hörnet hos Hilda. Där kometerna vänder. Vi fick våra livs enda sekunder av tyngdlöshet när våra gungor nådde ekvilibrium, stannade och bet ihop inför resan ner och hem. Den enda glimt av kosmos vi kanske får. Att dö är att stanna i det lejongapet.

Nu ska vi göra allt vi redan gjort - fast åt andra hållet. Allt skall spegelvändas. K ska bli Q. Ond skall bli God. Nos ska bli Rumpa, Medsols vara Motsols. Solen kallna. Månen brinna. Sorgen bli en bländande sommar med tusen, tusen fjärilar. I himlen ska alla änglars ögon slockna. Nu ska vi få en andra chans, Lisbeth och jag - att göra om samma misstag igen, fast denna gång baklänges. Då ska allt bli rätt igen. Stjärnhopar skall bära vårt namn! Sfinxer skall resas efter oss!

Vi gjorde detta i samma stund, katten och jag. Vi var i fullkomlig konjunktion, och för ett ögonblick möttes våra nav, hakade i varandra och vi blev ett bländande solhjul. Detta är få varelser förunnat, att nå spegelytan i samma sekund, tillsammans. Denna stund. Denna natt när det vände in, tillbaka och bort, då lämnade Lisbeth och jag vår linjära erfarenhet och snurrade över världen, och vi var överallt samtidigt i evighet utan början. Vi dansade Shivas dans åt norr och åt syd, åt sol och åt nedan. Tassar och händer virvlade genom ragnarök, stoft och dröm.

Och vi hade allt en hedersstund i soffan. Sällan har hon vältrat sig så självsäkert och visat mig sin respektingivande buk med sådan hybris, och aldrig har hon haft bättre bollkänsla än just denna natt, men inte är då en liten folieboll någon större utmaning för de tassar som nyss jonglerat med galaxer.

 

Nu börjar färden ner mot dalen där väldiga björnar vandrar i hav av blåklint.

 

 

 

Love is a verb
Love is a doing word
Feathers on my breath
Gentle impulsion
Shakes me makes me lighter
Feathers on my breath

Teardrop on the fire

-- Massive Attack