B ö g ä n d e r
En parkflanörs lätt osammanhängande tankar kring
två förälskade gravandsgossar

Ur min dagbok på Qruiser. Skrivet i april -06

 

Har ni hört om bögänderna i Pildammsparken? Det är nu tredje året i rad de dyker upp, två gravandsgossar. De är som ler och långhalm och ibland betäcker de varandra till parkbesökarnas skräckblandade förtjusning. De tar ingen som helst notis om honorna. Inga andra fåglar törs mobba dem, enligt uppgift, eftersom de två är synnerligen kaxiga och snarare själva är de som trakasserar resten av vattenfågelspopulationen.

Var om inte i depraverade Malmö äger sådana makalösa ting rum?

Jag ska min själ gå och mata dem med butterkaka och vaniljdrömmar, ty homosex ska uppmuntras och belönas. Risken är bara att jag tar dem med mig hem som husdjur, en under var arm. Ännu är förlusten av min katt Lisbeth plågsam och "there's a hole in my soul."

Trots allt bär man ju en massa ömhet i sitt veka bröst och har jag inget husdjur att ödsla detta på är risken att jag för över detta behov på andra människor och det är en möjlighet så fasansfull att jag knappt förmår slutföra tanken.

 

Dagen efter:

Mycket riktigt: Jag begick mig igår - som var en ganska solig dag som omväxling i denna vätans era - till Pildammarna i sällskap av min unge padawan för att mata de två andpojkarna vilka jag omskrev i gårdagens inlägg. Vi hade med oss majsbröd. Nog hittade vi de två där de svassade runt. Precis som media påstått var de ganska kaxiga. Vi närmade oss dem med våra brödpåsar men blev så brutalt dissade så det var rent hemskt.

De unga tu tog ingen som helst notis om oss och när vi lade brödbitar framför dem så vände de bort sina huvuden i avsmak och vämjelse. Antagligen var vi inte chicka nog för att tas notis om. Om något såg de mest förorättade ut för att vi försökte truga på dem billigt och två dygn gammalt bröd från ICA Supermarket och inte pinfärska petits chouxer doppade i valrhonachoklad från Konditori Hollandia. Djävla skitkärringar!

De andra fåglarna var däremot synnerligen tacksamma över våra ödmjuka gåvor och angelägna om att förtära dem. Jag tog särskilt till mitt hjärta en liten kanadagås som åt ur min hand. Den var bedårande. Den var tacksam. Den satte mig på piedestal. Mer sånt! Där fanns också en stor 'vanlig' gås. (Heter de grågäss?). Den brölade som en stegosaurus och åt AV min hand. Ibland slår kärleken fel. Det mesta av brödet stals dock helt fräckt av måsar. Ena satans terrorister de där. Gäss och änder hade ingen chans. Måsarna slet maten ur deras näbbar. Sådan är naturen.

Fåglar är ju dinosaurier - rent evolutionärt. För mitt inre såg jag en flock dreglande allosaurusar som tacksamt åt frikadeller ur min hand. Nästan som här på Qruiser, minus "tacksamheten" då, och minus "ätandet" då. Återstår min tomma näve och "the sound of the one hand clapping."