Bobby
Om att stjäla sommaren från ett barn

 

Skriven i nyfödd sommar 2006

Det är sommar i Malmö. Små flugor dallrar i hettan. Fjärilar dör på betongen. Kamphundar lapar dy ur lortiga fontäner. Mitt sameblod gör att jag inte har vett att frysa. För mig är atomvinter förhållandevis behaglig. Sådan har livet och döden gjort mig, arv och miljö. Att frysa anstår mig inte. Tolv grader varmt i luften och tokig Qatt i shorts och linne. Några somaliska damer, svepta i meter efter meter av mörka tyger skrattar försiktigt åt mig där jag sitter som ett litet flarn på en kall bänk i en park.

På ICA kan man nu köpa äpplen som aldrig åldras. De ser nyplockade ut trots att de skördades när Pearl Jam låg på listorna, när Pearl Harbor brann. Kunskapens äpplen, lögnens sällsamma frukter. SmartFresh kallas metoden.

Jag tänker på Bobby där jag sitter på min bänk i min park, tänker på hur mamma och mammas pojkvän kastade ut honom i snön, stampade på honom, gav honom elchocker och bankade honom med vedträn; en liten vettskrämd och autistisk adoptivpojke - precis en sådan som jag var en gång - och den enda rediga tanke jag förmår tänka är att jag hoppas att han var såpass handikappad att han inte kunde formulera frågorna: "Varför?", "Vad har jag gjort?", "Varför gör mamma så här?" Den enda nåd jag kan tänka ut är att han slapp förstå. 'Han skulle fått leva', tänkte jag också. Vilken tafflig tanke. Såklart han skulle. Det går inte att rätt skriva griftetal över sådant här, ty de ord som hade behövts finns inte, har aldrig formulerats. Det hade behövts bronstunga hammarslag och skrikande norrsken; att solen sänkte sina vita ögon i mörker.

Bobby skulle fått vara där i parken nu - skrattat i sol. Klart han skulle. Han skulle skrattat högt åt sothönornas roliga fötter. Jag skulle köpt honom ett Happy Meal och massor av glass. Jag skulle ha vridit tiden ur led, brutit dödens makt, slitit honom ur våldets käftar rakt ut i sommaren, sommaren han aldrig fick.

Det finns ingen Djävul, ingen Satan, inga demoner, för jobben är tillsatta, tjänsterna är inte lediga. Det behövs inga onda väsen, ingen mytisk antites till Gudinnan - inte så länge Bobbys mamma och styvpappa tynger Jorden, och Helvetet är ett vanskött torp med vita knutar i en småländsk skog, skog så tät att solen aldrig mer hittar dit. Små vidriga flugor dallrar i iskylan.

I himmelen finns nu inte längre kvar en endaste ensam ängel som orkar gråta Världens gråt...