Fotbollens filosofiska följder
Tidig arla blodkall gryning - blåsvart. Klockan är drygt sju och jag har redan hunnit raka skallen och laga ett par träningsbyxor. Under tiden stod TV:n på. Den gör oftast det. Barnprogram. På TV4 hetsade Dora Utforskaren. Jag har sällan upplevt något mer enerverande. Stackars kids av idag. Bytte till 3:an, men vad hjälpte det? Reklam riktad till barn. Reklam vars enda mål är att manipulera ungarna till att manipulera sina föräldrar att konsumera, köpa ännu mera crap. "Bratz - Talande klosett!! Finns på BR Leksaker och Toys 'R' Us" Usch!
På Sicilien har en polis dödats i samband med ett upplopp i anslutning till en fotbollsmatch. Sådant där händer ganska ofta, även om dödsfall är ovanliga. Igen frågar jag mig: Vad fan håller folk på med? Jag har ju autism gudbevars och saknar därmed i stort sett flockinstinkter. Lagidrott kommer alltid att vara ett mysterium för mig. Två grupper av människor vilka ska tävla mot varandra i syfte att vinna. Vad är poängen? Min gamle far asade med motvillig qattunge till Fredriksskans i Kalmar för länge sedan. Jag gallskrek av fasa och fick skyndsamt avlägsnas från arenan efter några minuter. Pappa Ingvar försökte därefter aldrig mer att 'göra karl av mig' och ej heller har jag efter denna traumatiska händelse satt min fot på en fotbollsmatch eller annan *-match heller för den delen.
Två apflockar av dreglande alfahanar - med ett entourage av betahanar och några enstaka alfahonor steppande i bakgrunden - som ska göra upp om rätten till honornas blygd och den lokala termitstacken. Det var väl så det började en gång antar jag, och inte har väl så mycket hänt sedan dess. Denna besatthet av att 'vinna' - att 'vi' ska vinna.. över 'dem' som ska 'förlora'. Vadå 'vinna? Vadå 'vi'? Antingen vinner lag A, eller lag B, eller så blir det oavgjort. Jag förstår verkligen inte vad det är att hetsa upp sig över. Lika obegriplig är denna icke-autistiska fixering vid 'Vi' - vår flock, vårt lag, vår familj, vår ras. Ponera att Malmö FF vinner en match över något annat lag. Vad har det med mig att göra? På vad sätt anknyter det till mig? Lyfter mig? Jag känner inte spelarna. Jag har vare sig mer eller mindre gemensamt med dem än med spelarna i det sk. moståndarlaget. Hur ser de dunkla mekanismer ut som gör att jag skulle bli lycklig av att 'Di blåvite' vann? Vad dessa troglodytfasoner leder till vet vi; att horder av, nästan uteslutande, män drar fram genom det offentliga rummet i vilket de larmar och står i, vandaliserar och misshandlar - antingen i febrigt rus över 'vinsten' eller i vanmäktig vrede över 'förlusten', och steget från Folkfest till Förintelse är inte så långt som ni tror. 'Vi' som förtjänar att vinna över 'Dem', de där andra, som förtjänar att besegras. Deras brott? Att de inte är 'Vi' såklart.
Jag skiter totalt i om "Sverige" vinner över "Landet_som_inte_är_Sverige". Jag struntar väl i om Carolina Klüft hoppar några nanomillimeter högre än någon annan. Att hon är svensk medborgare precis som jag är inget som kan föranleda mig att få något slags känslomässig reaktion. Det är för mig lika meningslöst som att bli jublande glad över att någon som är 45 år gammal (vilket jag för stunden råkar vara) kan äta tre fler köttbullar än någon som är 46. Ni är så hierarkist besatta. Alla måste vara starkare, snyggare, bättre, yngre, rikare än någon annan, och när ni inte klarar av att nå dessa hägrande mål personligen - vilket ni ju sällan gör - så ska någon i er flock göra det åt er, så ni kan åka snålskjuts på 'gruppens' seger, sola er i glansen av vad en av 'de dina' gjort. Därav följer att den fete, otränade, ölstinkande och lönnfete mannen framför Tipsextra känner sig som en 'segrare' när 'hans' lag gör mål, känner att han 'åstadkommit något' trots att han inte ens orkar ta sig ut i köket för att hämta fler ostbågar utan att få andnöd. "Minsta motståndets lag" har alltid varit ett föredöme i er värld.
Ja, jag vet att detta är den icke-autistiska kulturens styrka; er märkvärdiga förmåga att, på rent känslomässiga grunder eller på order av en auktoritet, sluta er samman som en enda kropp, en obetvinglig kraft av 'Vi' för ett högre, gemensamt mål. Det är då ni kan prestera stordåd; bygga pyramider eller gå man ur huse och röja upp efter en katastrof. Det är också då ni i blindo kan kommenderas ut i krig, starta pogromer eller måla er blågula i ansiktet och yla som själlösa kreatur på en läktare.
Jag är inte som ni. Jag tillhör en annan art. Jag kan beskriva er, men aldrig förstå er. Skillnaden mellan den autistiska och den icke-autistiska hjärnan är inte ytlig. Den är så fundamental att jag hisnar, och det är därför vi aldrig kan förstå varandra fullt ut. Ert paradis är Den Fullkomliga Gemenskapen. Vårt paradis är Det Totala Oberoendet.
