Silent Shout
Rubriken och bilden får väl utgöra en liten hyllning till The Knife som kammade hem ett halvt dussin grammisar igår. Givetvis vägrade syskonen Dreijer att närvara vid spektaklet utan lät meddela sig via diverse säregna videoinspelningar i vilka de var muterade till oigenkännlighet. De är verkligen bra, The Knife, folkskygga, pretentiösa, lagom geniala och med rötterna i blippbloppigt 80-tal. I allt väsentligt som jag.
Det är siste januari 2007 idag. Det kommer det att vara vid ytteriagre tillfällen i framtiden, 'siste januari' vill säga. Ännu fler gånger kommer det att vara 'januari' eller 'den siste i en månad'. Däremot kommer det aldrig mer, i vår linjära upplevelse av det envetna tröskande vi kallar tid, att vara den 'siste januari år 2007'. Det kommer inte ens att, någonsin mer, vara 'januari 2007'. Det tåget har snart gått och det kommer aldrig mer tillbaka. Hur vi än trollar med knäna så är det oåterkalleligen kört. Januari 2007 är - i skrivande stund - om drygt arton timmar ohjälpligt väck. Vad har vi då gjort med denna unika månad, dessa 31 dagar som bara serveras en gång i livet? Vad Ni gjort vet jag inte, men jag har låtit januari-07 rinna mellan fingrarna, dra förbi som ett litet oansenligt avgasmoln. Många får lite ångest av att tänka på det viset. Det får inte jag.Som bekant ska man ju "Fånga dagen", man ska i detta fall fånga alla trettioen, placera dem i små burar och öppna en pälsfarm. Jag har aldrig helt kopplat detta flåshurtiga, krampaktiga och tvångsmässiga "Fånga dagen" - denna navelskådande besatthet av sin egen välmåga och sitt eget maniska självförverkligande 24/7. Lugna ner er liksom. Ni reder ändå inte ut det. Hela "Fånga dagen" är enbart ett utslag av en bottenlös känsla av överhängande och total kontrollförlust, ett tecken på ett kontrollbehov som inte bara innefattar Dig själv och Din omgivning utan nu själva Tidens gång och hela djävla skapelsen. Du måste hinna allt idag, för i morgon kan det vara för sent. Lutheransk prestationsmoral parad med ren och skär dödsskräck är vad det är, och har inte ett dyft med 'livsbejakande' att göra. Lugn och fin, naftalin..
Ni vet när man andas, det är ju inget man tänker på. Det sköts av det autonoma nervsystemet. Börjar man tänka på det blir man till slut svagsint. "Nu måste jag andas in. Nu måste jag andas ut. Får inte glömma." Till sist vågar man inte sova för man är rädd att sluta andas. Så kan man inte ha det, hyperventilera sig fram genom tillvaron. Jag säger som Eva Dahlgren; "Livet tar sig vägar, även utan mig."
Personligen trivs jag med att inte "fånga" något. Jag uppskattar min observatörsstatus. Skönt att slippa förväntningarna, såväl de inre som de yttre och den hetsiga dynamiken dessa emellan. Skönt att slippa utgöra någons universum. Skönt att ha glömt sina drömmar. Befriende att vara helt utan ambitioner. Skönt att någon annan tar hand om världen, bryr sig om den - Ebba von Sydow, Carl Bildt, Juha Valjakkala och Ebba Witt Brattström. Och alla latte-mammorna. De får förvalta skiten, administrera undergången.
Så: Fånga dagen. Fånga den i en strypsnara. Slå den. Flå den. Gör en skojig hatt av skinnet. Sov middag. Svara inte i telefon när folk ringer och vill dig saker."There is another world spinning
inside of this one."
-- Laurie Anderson
