Minns Förintelsen
Igår var det dagen för ihågomst av Förintelsen och dess offer. Det var nog många, bloggare och andra, som skrev några rader om detta. Jag väntade tills idag. Jag var rädd att det skulle bli en tom rit, lite som Kalle Anka på julafton. Den rädslan finns idag också, och jag törs knappt trycka ner en enda grå tangent.
Jag besökte Sachsenhausen i mitten av 90-talet. Lägret ligger just norr om Berlin och var nazisternas mönsterläger, i huvudsak nischat för krigsfångar och politiska fångar, men alla fiender till den ariska renheten var såklart välkomna. Nazisterna var mäkta stolta över Sachsenhausen. Fanns det grader i Förintelsens helvete så befann sig väl Sachsenhausen något litet enstaka pinnhål ovanför Auschwitz och de andra renodlade dödsfabrikerna, någon ynka grad ovanför den absoluta nollpunkten, men icke desto mindre var det ett besök som slog mig som en tung blyslägga i bröstkorgen. Jag är ingen utpräglad känslomänniska. Jag besitter en viss flack kyla, men jag grät, grät som ett dibarn och mina tårar slukades av den blodsvarta plattyska myllan. Jag brukar kunna ställa mig utanför och observera, men det ville sig inte i Sachsenhausen. Jag lade en tunn vildros på den hög av bråte som varit krematoriet och mina händer svartnade.
Man vill så gärna tala om hur hemsk den var, Förintelsen, men det vill sig inte riktigt. Man vill verkligen klä den i ord, men till slut hamnar man på "Att nazisterna var hemska." och "Att det var synd om dem som satt i lägren." och sådant blir bara platt, tomt och ovärdigt. De ord och begrepp som hade behövts finns inte. De har aldrig formulerats, aldrig kommit över människotunga, och Gudinnan give att vi aldrig finner dessa ord för den dagen, då är Fallet fullbordat.
Requiem æternam dona eis Domine
