Spridda nedslag i en påsk utan uppståndelse
[Karlar i formalin. Eller ingjutna i gips. Har en mängd män ingjutna i just gips i min paranta våning. De pryder hörnorna så vackert - När de slutat andas. Jag är mycket gammal. Gammal, ful och elak. Kunskap är som sex, och jag är en frigid och vandöd gammal häxa. Som en häcksax för fingrar.]
Nog känns det som om tiden går så mycket fortare på morgonen än på kvällen, som om dagen liksom tar sats och sedan, runt middagstid, inser: "Nää.. lönt liksom.." Någongång mellan 12 och 01 sätter tiden i halsen - varje dag - och spottar ut den halvtuggade dagen, sätter den som en spottboll av hopp rätt i tapeten. Sakta slemmar sig framtiden mot Världens golv - som en bit uppblött fjälster.
Jag kan verkligen se framtiden. Tro inget annat. Den liknar Vänern en smula till formen fast oändligt mycket lömskare men inte alls lika djup. Enda anledningen att laga mat, att fästa sig vid porr, att byta bil, bygga en framtid är det oundvikliga nöjet att se allt vittra till stoft, förbrännas till aska, brytas ned till slam. Hör historiens läderartade vingslag och beakta alltings förutsägbarhet. Lyssna på din hjärna. Den har mycket information. Skaka på höfterna och hoppas på det bästa. Undrens tid är så djävla förbi.
Framtiden, denna tänkta trädejord man enligt all tillgänglig mytologi skall närma sig med nyfikenhet och positivt tänkande. Vad är jag då nyfiken på? Jag är nyfiken på hur många hackspettar som ryms i en mixer. Jag är djävligt nyfiken på vad som händer om man blandar klorofyll, kalisalpeter, jaksmör, progesteron, dinkelpasta och en rostig Fiat Panda.Och här kommer en positiv tanke: Varje gång jag hittar en människa som inte får mig att våldsamt stöta upp mitt maginnehåll känns det som att hitta liv på Merkurius. Vattenlevande liv. Och snögubbar. Och Camilla - De vackra varornas butik. På Merkurius.
Jag vill härmed uppmana er alla att pilla på livsfarliga djur.
“When you're taught to love everyone, to love your enemies, then what value does that place on love?”
-- Marilyn Manson
