Metal on Metal
Jag tycker verkligen inte om våren, och det påstår jag bara inte för att vara vrång och avig eller för att jag befinner mig i en svacka av rent bibliska proportioner - även om ju såklart allt detta hänger samman i ett sladdrigt nystan.
Jag har ju både adhd och autism. Ibland tar de ut varandra men ibland samverkar de rent exponentiellt. De gör det sistnämnda med mina sinnesintryck. Jag är extremt ljuskänslig och persiennerna i mitt hem är nu sänkta för gott till någon gång i november när solen inte längre når in i mitt vardagsrum. Nu är det så ljust så det gör ont. Marssol är väldigt påträngande, den kryper nära marken - in your face liksom. Som en kemisk peeling. Vårljuset är kargt, kallt och ilsket.
Men det är inte synintrycken som stör mig mest. Det är alla ljud - denna ständiga matta av kakafoniskt bakgrundsbuller som går rakt in under skinnet och kryllar opp nervändarna. Ljud är min perceptoriska akilleshäl. Vintrarna är ganska tysta; inga fåglar, trafikbullret ofta dämpat, inte så mycket folk ute o ränner på gatorna. Vinternätter kan jag sova - men nu går jag in i den stora Vakan. Det är redan så varmt att jag vill ha en liten springa med lekfull och kall nattluft som smeker mig till ro. Blir så instängt annars. Det ligger en taxistation nedanför mitt fönster. Bilarna står inte sällan på tomgång, fem feta dieseltaxibilar på tomgång låter ganska mycket. Hur det låter för andra vet jag inte, men för mig kan det var det som hindrar mig att sova. Lägg till det andra vårljud såsom choppers helt utan ljuddämpning, utryckningsfordon, sopbilar och ylande ungdomsgäng - Allt mitt inne i min hjärnas ekande katedral.
Jag kan inte 'stänga ute' ljud som ni andra gör, sortera bort det ovidkommande. Det kan räcka med att en liten hund gläfser till ner vid jouraffären så studsar jag till som om någon kastat en smällare på mig. Några som talar med höga röster ger samma reaktion. Jag får en ren panikattack. Det känns som om de stod vid min säng o vrålade rätt in i mitt huvud. Detta slag av larmande brukar avta runt 12 på natten, sedan har jag ett fönster på 2-3 timmar då jag kanske kan somna eftersom inte så mycket händer då. Klarar jag inte att somna inom denna ram är det ganska kört, för runt två, halv tre sätter småfåglarna igång med sitt kåtmaniska tjattrande. Jag vet att andra älskar det ljudet och finner det rogivande. För mig är det som ostämda visselpipor rakt in i örat. Att sova är uteslutet under fåglalåten.
Runt 4 på morgonen kommer fiskmåsarna, Fiskmåsar är de där med vita huvuden. De andra, de där med chokladdoppade huvuden kallas skrattmåsar och har ett ganska mysigt läte. Det har inte fiskmåsar. De låter som stuka-siréner i dödskamp. Det är ljud som kan slita vävnad i stycken.
Kl 5 börjar den tunga trafiken dyka upp, alla varuleveranser, brödbilar och slikt. De har såklart alltid stereon på på full malle och alla dörrar öppna.
Kl 7 börjar slaghammare, bobcats och cementblandare sitt oratorium eftersom huset renoveras, och så var den natten slut och ingen sömn.. Attans också.
Det här är inte för att ni ska tycka synd om. Jag vill bara ge en inblick i hur det vara att leva med mina neurologiska handikapp, och hur de ibland verkligen är just det - handikappande. Jag har träffat aspergare som varit än mer ljudkänsliga än jag, som försökt med våld att fördärva sina öron i syfte att bli döva, att få uppleva tystnad. t y s t n a d... Jag förstår dem. Jag önskar ibland på riktigt, att jag vore döv. Javisst - jag skulle sakna musik, mina vänners röster, men jag skulle få FRID o TOMHET.. Halleluja!
