1:a maj
(I lurarna nu: Middle of the road med "Soley Soley". Jag älskade Sally Carrs märkliga nasala röst. Hon lät som en stressad ängel. Middle of the road var en skotsk grupp just i början av 70-talet, just mellan Mowtown och ABBA. Vill man förstå hur länge sen det är, så lyssna på Sally; "Just a little bit lonely, just a little bit sad.")
Första maj. Seså - ut och demonstrera med er, ut på gator och torg med er. Rör er längs gator och torg som en enda väldig kropp. Som soldatmyror i blindo. Väll fram mellan husväggarna som kallt venöst blod, en trögflytande massa av syrefattigt missnöje. Kräv er rätt! Ropen skalla - 3G åt alla! Det dånar uti rättens kratar!
Gör som Malmös anarkister gjorde för runt 20 år sedan; de kunde inte enas om tid, plats och väg för sin demonstration. De löste detta med att låta var och en själva bestämma när de skulle gå, vart de skulle gå ocg var de skulle samlas. I flera veckor efterråt kunde man hitta små ensamma svartklädda anarkister som förirrat sig ut i betåkrar, in i villaområden och som frusna gömde sig i diken. Ensam är fri.
När jag var ett litet barn gick jag med min Fader kommunalrådet längst fram i 1:a-majtåget, Från Folkets Hus till Folkets Park. Allt tillhörde folket då, och jag visste inget alls. Fadern höll tal i vårsolens glans under de röda fanor; "Kära kalmarbor.. bla.. bla.. bla.." Jag visste inget då. Sedan sjöngs det Internationalen och Moderns krampaktiga falsettröst brast och sprack, gick av som ett gummiband, rakt i mitt lilla öra, som hartsfiol och tandläkarborr. Det var så högtidligt. Därefter fick jag allt godis jag pekade på.
Svara du med röda stjärnan på din vårkavaj
alla tåg som går mot lyckans land på första maj
- svara på en fråga från en vän som tappat tron
När är dom framme vid sin slutstation?
-- Tage Danielsson
Del 2:
Nynazister hade mött upp Mona Sahlin i min gamla barndomsstad. På Larmtorget. Vadå *Larm*-torget? Jo, fram till 1800-talets början någon gång var Kalmars stadsvakt inhyst vid just detta torg. Stadsvakter var förelöparen till våra dagars polisväsen. Denna vaktstyrka skulle sålunda besvara diverse 'larm' av olika slag. Därav namnet. Idag ägde ett annat slags larm rum. Mona uppmanade till kamp mot rasismen. Ett gäng nynassar hade flockat sig i närheten även om de hade lommat iväg innan torget fylldes av sossar.
Kom att tänka igen på min gamle far, kommunalrådet. Kalmar var hans. Han formade den staden under 30 år. Mig lyckades han aldrig forma dock. Kalmar är min lyckade syster. Det är i hennes väggar, vägar och parker vår Fader Konungen lever vidare. Jag var bara en bisyssla, ett får så vilt och svart att det fick bo i pannrummet, djupt i marken under min fagra syster. Där låg jag som en liten vampyr och diade hennes kloaker. Det är i hennes svulstiga kupoler och höga torn som hans namn lever vidare. Jag, jag gick i exil så fort mina ben bar mig.
Nu var det Mona som stod på pappas Larmtorg och uppmanade stadens välstrukna pod-people att vara snälla mot varandra. Jag vet att de applåderade och log artigt. Jag vet hur de ser ut när de gör så. Jag kan höra dem; "Jamen hon e ju fö dukkti, hon Måna. Hu så tjäkkt me't funtimme' som patiileeda'e, å se sån grann blus hon ha' på sa." Hoppas hon kom levande därifrån innan hon upptäckte att: "Soylent Green is people!". Mona var bara en ung flicka i SSU när pappa var i sin krafts dagar. Jag vet inte om de någonsin sågs. Jag vet inte vad pappa tyckt om en kvinnlig partiledare. Däremot vet jag att Gunnar Sträng besökte mitt föräldrarhem en gång. Han fick kaffe och kakor och gav mig sin autograf. Jag tyckte han var rolig, fastän han såg lite äcklig ut. Fan, vad länge sedan det är...
Kalmar - ett vykortsgrällt litet ariskt Pleasentville från vilket det går en bro till ingenstans. Samma obehagliga ursvenska blandning av jantelag, söndagsskola och psykakut som alla andra svenska hålor. Inga kolapapper och hundskitar syns på gatorna, och på ångesten i stugorna finns inget namn. Kalmar har en stolt tradition av nazism. När staden nåddes av budet att Hitler dött i sin bunker i april 1945 så hissades hakkorsflaggan på halv stång på borgmästarresidenset. Kalmar är en djupt konservativ och självgod plats, på sommarn vackert som en dröm vilande i sundet. Många soltimmar. Kvarnholmen med den magnifika domkyrkan utan stift, ringmuren med sina tunga bastioner som häver sig ur vattnen. Slottet står som en tystad jätte vid Stadsparkens gröna katedral. Kalmar är idel yta. 'A Golden Cage'. Jag led som ett litet djur i den staden, sprang gatlopp mellan mina mobbare, karlakarlar och stepford-fruar. Malmö är Kalmars motsats. I Malmö kan jag andas, i den vilsamma misären.
Det enda jag saknar är det dova ljudet av mistlurarna i Kalmarsund. Ett barndomsljud från lördagsmorgnar för ganska länge sedan; mer läte än ljud, en vemodig sång från ett sällsamt vidunder - det sista av sin sort. Hon sjöng likaväl. För mig. "Ring så spelar vi", "Melodikrysset", "Svensktoppen". Då var det lördag och domkyrkoklockornas tunga brons vände veckan.
"Livets bakterier frodas på din slemhud.
Stad, du vist välvda."
-- Edith Södergran
