Body Dysmorphic Disorder
Jag vet inte hur jag ser ut. Annars vet jag alldeles för mycket och har alldeles för mycket åsikter, men jag vet inte hur jag ser ut. Skulle jag möta mig på gatan skulle jag antagligen inte känna igen mig - och jag som har fotografiskt ansiktsminne. När jag var ung var min tillvaro förgylld av dels anorexia och dels av BDD. Det sistnämnda betyder Body Dysmorfic Disorder går i stort sett ut på att man anser sig vara grotesk, missbildad och frånstötande - i delar eller som helhet. Det kan se lite olika ut och skifta i intensitet. En del drabbade försöker operera om sina ansikten hemma i köket med brödknivar och virknålar. Ibland dör de av detta - om de nu inte tagit livet av sig först. En del nöjer sig, som jag gjorde, med att inte titta sig i speglar och undvika folk.En period var jag övertygad om att min näsa såg ut som ett tryne på en gris, som en stickkontakt i väggen. En period fick jag för mig att jag praktiskt taget saknade underkäke och såg ut som Skalman i profil. Med tiden tappade både ätstörningarna och BDD:n kraft och numera finns de mest kvar som ett bakgrundsbrus, som två kära gamla vänner som kör sina ramsor om att jag är fet, ful, oformlig och ohygglig. Jag låter dem hållas, men har slutat lyssna. Men jag hör dem, hör dem viska med tunna röster.
Dock har de gett mig arvet att jag faktiskt inte vet hur jag ser ut. Jag har aldrig sett en sann bild av mig själv i spegeln. Jag kan se helt olika personer där i glasytan, helt beroende på tillfällig sinnesstämning. Jag kan inte se att foton på mig föreställer mig - allra minst om de föreställer någon som ser vagt mänsklig ut. Jag kan inte alls relatera till bilder av mig. Det är fascinerande det hela. Jag har tumstorlek 29-30 i midjan i jeans, och det är inte så mycket. Logiken ger vid handen att jag är smal, men än i denna dag ser jag en väldig isterbuk i spegeln, en vit, överjäst bulldeg. Jag vet att jag har ett midjemått på 78 cm - men jag ser något annat. Nuförtiden konstaterar jag bara att det jag ser är osant och jag ger det ingen kraft. Jag väljer att tro på måttbandet. Däremot - om någon skulle drista sig till att påstå att jag ser bra ut - då begriper jag ingenting. Min hjärna kan inte ens processa det de säger. Påståendet är bara 'null & void'.
Givetvis sätter det också sina spår att tillbringa 20-25 år av sitt liv med att tro att man är en bisarr, überfet galt med tryne, betar och allt, och även om jag numera faktiskt har ögonblick när jag är nöjd med det jag ser, så kan jag i sekunden efteråt se något som liknar en förslappad leguan. Eller Jabba the Hut. Bara att inse; mina två demoner Anorexia och BDD har stulit min självbild och min förmåga att se mig själv som en människa bland människor. Fan inte märkligt att jag inte kan ha en karl när jag är felkodad i grunden. Inte heller blir det bättre av att karlar är troll.Ibland berättar folk för mig vem jag liknar. Genom åren har jag fått följande förslag:
Drottning Victoria av England
Richard Herrey
Gollum
Tom Cruise
Bruce Willis
Dustin Hoffman
Celine Dion
Data i Star Trek TNG
Ett anus
Detta har inte varit till någon större hjälp..
En annan möjlighet är ju att jag faktiskt inte ser ut.
Ytterligare en möjlighet är att allt faktiskt är som Talking Heads påstår i 'Seen and not seen':
"He imagined that this was an ability he shared with most other people. They had also molded their faces according to some ideal. Maybe they imagined that their new face would better suit their personality. Or maybe they imagined that their personality would be forced to change to fit the new appearance. This is why first impressions are often correct. Although some people might have made mistakes. They may have arrived at an appearance that bears no relationship to them. They may have picked an ideal appearance based on some childish whim, or momentary impulse. Some may have gotten half-way there, and then changed their minds. He wonders if he too might have made a similar mistake."
