Neurotypisk tyranni
Ner amaryllis - ner i myllan med dig, du sturska planta, ner i mörkret från vilket du kom. Understå dig inte att växa på dina egna villkor, i din egen takt. Du ska växa som vi vill att du ska växa, söka dig efter det ljus vi bestämmer!
Tolkningsföreträde - en av de mer subtila härskarteknikerna. Den innebär att Normen beskriver och dikterar verkligheten. Våra könsroller utgör ett slags tolkningsföredtäde; en mall, ett filter genom vilket världen ska betraktas, en måttstock med vilket det som är 'rätt' avskiljs från det som är 'fel'. Ett exempel är när heteromannen frågar bögen: "Hur kan du vara bög? Kvinnor som är så sexiga." Det finns en 'objektiv verklighet' i vilken alla kvinnor är *sexiga* och i vilken dessa kvinnors uppgift är att behaga männen. Den logiska slutsatsen faller aldrig heterot in; att för en bög är det män som är sexiga - inte kvinnor, att frågan bara är debil - som att be en fisk att dränka sig.
För oss autister är det den neurotypiska normen som begår tolkningsföreträdet. De berättar för oss vilka vi är, vad vi behöver, vad som fattas oss och vilka våra tillkortakommanden är. Det mesta är osant. Det är den neurotypiska normen som upplyser om oss att vi är ett slags misslyckad version av *vanliga* människor, precis som patriarkatet upplyser kvinnan att hon är en halv människa utan en karl vid sin sida; precis som heteronormen lär att det finns en normal 'default'-sexualitet och att bögar, flator och bin är avarter av detta normala uttryck, att något är fel på dem. Allt rangordnas och värderas, allt stoppas in i hierarkiska pyramider.
Vi som tillhör olika förtryckta grupper inkorporerar dessa irrläror, ofta så till den grad att vi blir dessas främsta tillskyndare. Inga kan vara så homofoba som bögar, inga sådana mansgrisar som kvinnor. På samma vis gäller att många med aspergers fått lära sig av Normen hurdana de är, vilka deras behov är och vad som är viktigt för dem. Det är inte konstigt. Vi vill inget högre än att veta hur verkligheten är beskaffad. Information är vårt primärbehov. Dessutom tror vi på det som folk berättar för oss. Vi tar in all information som sanning om den inte förefaller helt vanvettig. Det tar tid innan vi lär oss att folk kan ha dolda motiv. Att folk ljuger måste vi lära oss. Vi måste..
Såg bitar av en intervju idag på fm. på TV4 - Malou von Sievers, som vanligt med huvudet på sne, intervjuade en man med aspergers som, om jag begrep det rätt, hade fått ett arbete tack vare Left is Right - en arbetsförmedlingstjänst särskilt riktat till folk med aspergers syndrom/högfungerande autism. Left is Right kunde varit ett gott initiativ. Det tycker jag trots allt. De presenterar oss som en resurs, inte ett problem. Dock begår de den osmakliga oförätten att försöka övertyga den neurotypiska världen om att man kan ha oss till saker som *riktiga* människor inte vill utföra; "Sådant som är för tråkigt [för icke-autister] att göra och som därför görs dåligt." Lite som industrirobotar. Vi beskrivs som tacksamma, arbetsvilliga och vi inte ställer krav. Vi jobbar gärna över och bråkar inte om arbetsförhållanden och lön. Som idoga insekter sitter vi och fipplar med databaser och kartotek hela natten. En våt dröm för varje arbetsgivare. Hade alla arbetare varit så samvetsgranna och medgörliga som aspergarna så hade Maude Olofsson fått en sådan djävla kaskadmulti att rappningen på näringsdepartementets väggar hade lossnat. (surfa själva runt på Left is Rights sajt en stund och njut av slavhandlarretoriken.)
Alltnog; åter till Malous intervju. Hon såg så finstämt inkännande ut när hon frågade aspergaren: "Men hur *känner* du dig då, när du vet att du behövs? Här inne?" Hon pekade pedagogiskt på sitt bröst. Aspergaren svarade att han kände sig varm inombords. Att han var så glad att han behövdes i samhället. Nu måste jag säga att det finns aspergare som, alldeles ärligt och på riktigt, KAN känna så, men det är synnerligen atypiskt. Jag ska avstå vidare från att kommentera min tv-broder specifikt - jag vill inte påstå att han ljög, för om det vet jag intet, men det fick mig och tänka på alla andra exempel, i andra autisters liv och mitt eget, när vi svarar snällt på era frågor. Vi vet vad vi ska svara. Vi vet vad ni vill höra.
Autistiska barn vet att de ska krama pappa och mamma och säga; 'Jag älskar dig.' De vet att det håller föräldrarna lugna, men i de allra flesta fall betyder det inget för dem. Föräldrarna känner av detta. Vi missar att ni *känner* sådant ju. De vittnar om att barnets kärleksförklaringar ekar tomma. Det är sant. Det gör de oftast. Autistisk kärlek ser inte ut så. Den har inget behov av att uttrycka sig. Den autistiska kärleken finns inte beskriven i era ord. Den har inget namn. Ert språk är illa anpassat till våra tankar och känslor. Vi använder ert trögflytande, kaotiska och odefinierade språk efter bästa förmåga.
Men ni måste begripa att en fråga som "Men hur *känner* du dig då, när du vet att du behövs? Här inne?", för de allra flesta av oss är som bäst märklig och som sämst obegriplig. Men vi vet vad vi ska svara. Vi vet så djävla väl vad ni förväntar er höra och hur besvikna och obekväma ni blir om vi säger vad som verkligen rör sig i våra inre. Vi vet att ni inte skulle tro oss. Vi vet att ni inte vill höra: "Jag känner iget alls inför detta." eller "Jag har inget behov av att behövas." Vi vet att ni inte fixar det. Ni prisar 'ärlighet' men när vår ärlighet drabbar er gnyr ni som vettskrämda hundvalpar. Vi har lärt oss tiga. Vi har lärt oss ert språk och er 'theory of mind' så bra att, i alla fall, jag nästan har lättare att tala med er än med andra autister. Av bara farten beter jag mig mot mina artfränder som om vore de en av er. Så djupt har er neuroetiska rensning gått. Jag har inte ens ett språk att kommunicera med mina syskon på. Fan ta er..
En annan lite detalj, en äcklig liten detalj som dyker upp här och där och såklart även på Left is Right:s hemsida: "Frågar du en person med diagnosen Aspergers Syndrom om han kan hämta en kopp kaffe så kan du få svaret, att det kan han. Att frågan betyder att han ska gå och hämta en kaffekopp kräver ett annat tänkesätt." det där tycker ni är så näpet, lite exotiskt sådär, lite som om vi vore barn. Ni känner er trygga om ni kan tro att vi är lite bakom. Låt mig då berätta: Jag har träffat många aspergare och människor med högfungerande autism och har ännu inte träffat någon som agerat som i citatet ovan. Det finns dock en hel del autister som har begåvningshandikapp, och denna brist på att förstå metaforer är oftast ett utslag av dessa intellektuella tillkortakommanden, och inte av själva autismen. En förståndshandikappad icke-autist hade kunnat uppvisa samma bokstavliga tolkningar. Vi som är normalbegåvade, och mer än det, har inga som helst svårigheter att begripa era liknelser och metaforer. Så komplicerade är de inte. Ni är så mycket simplare och mer förutsägbara än ni vill tro. Vi begriper er bättre än ni begriper oss. Ni är normen och vi ska överleva i den. Vi lär oss.
Jag är trött på att vi ska utmålas som idioter rent ut sagt, som ofarlig boskap, billig och foglig arbetskraft. Jag är lika trött på romantiserandet av oss, att vi är några snälla Rain Man-savanter som man kan ha som miniräknare och som freak show på kalaset. Lika fed up är jag på bilden av oss som psykopatiska lustmördare. Bestäm er liksom. Trött blir jag när jag hör hur ni försöker tvinga autistungar att *titta er i ögonen* och lurar i dem att det är *viktigt*. Tolkningsföreträde igen. Det är viktigt för er att glo varandra i ögonen. Inte för oss. Jag kommer aldrig att titta er i ögonen; aldrig nicka och le, aldrig mingla. Jag kommer aldrig att fråga er hur ni *mår*, med mindre än att jag faktiskt vill veta det, och frågar ni hur jag *mår* så får ni veta sanningen. Till slut ska ni väl lära er att sluta fråga. Vi av icke-normativ neurologisk etnicitet måste snart börja bita ifrån, sluta vara så undfallande, börja definiera vår egen verklighet, beskriva våra egna behov och tala vårt eget språk. We will be citizens. The time has come
"Det är det organiserade våldet högst upp som skapar individuellt våld längst ner."
-- Emma Goldman
