Allts uppgång och fall
Ett sammanträffande som ser ut som tanke. En märklig om än ganska svårtolkad ironi att denna dag lämnar Leijonborg sitt partiledaruppdrag i FP och Boris Jeltsin lämnar sin jordiska tillvaro. Inget vara för evigt och ingen makt gives oss för evigt. Tomheten och tystnaden väntar alltid på dem som faller. Tänk på det, ni som står mitt i karriären, mitt i kontrollbehovets orgasm, mitt i livet. Betänk allts uppgång och fall där du jonglerar dina små beslut trygg i din känsla att världen är vax i dina händer. Det är den inte. De allra flesta av oss kommer inte ens att bli två rader i en historiebok - inte du, inte jag. Jorden och glömskan skall kräva oss åter, gömma oss sitt förklädes djupa fickor.
Två män kunde väl inte vara mer olika än Lars Leijonborg och Boris Jeltsin. Det de hade gemensamt var att bägge i sig själva hade sin egen undergång inbyggd. Folkpartiet har haft en förmåga att välja tafatta nördar som ledare. Vem minns idag Gunnar Helén? Mannen som myntade uttrycket "Att vara liberal är att vara kluven." Vem kan påminna sig Per Ahlmark? Skallig, agitatorisk och folkilsk. Ola Ullsten. Minns ni honom. Han såg ut. lät och hade kroppspråk som en uggla. Han blev statsminister under ett kort andetag. Vem minns det idag? Vem bryr sig?
Jag tyckte ibland lite synd om Leijonborg - ungefär på samma vis som jag tycker synd om de arma enslingar och original som får besök av Filip och Fredrik i 100 Höjdare. Det är pinsamt, liksom. Man vänder bort sitt ansikte. Lars med sin oförmåga att svara för sig, sitt unibrow, sin svettiga panna och sin raspiga spända röst. Han gjorde sig inte bra i tv. I debatter pendlade han mellan ängslig och halstarrig. Hopplös och tafatt var han, och som hos alla svaga härskare dyker snart en ränksmidande vessla upp sin lilla torra nos. I Leijonborgs skugga smög snart Johan Jakobsson runt och viskade i sin konungs öra, slickade regentens svettiga panna som en saltsten. Vi har sett dem så många gånger; tsaritsan Alexandra hade sin Rasputin. Erik XIV hade sin Jöran Persson (Jo, så hette han). Kung Théoden hade sin Gríma Ormtunga. Prins John hade sin sir Väs i Disneys Robin Hood. Det hela är så arketypiskt; Den svage, villrådige regenten och den lismande intrigmakaren som söker makten utan att själv synas.
Det var ju så uppenbart och så inlärt det när Lars brölade om 'Hårdare tag' att han inte kommit på det själv, att han hjälpligt läste innantill, att han bara var en marionett för något mycket slugare och ondare. Men Jakobsson försvann och Leijonborg föll egentligen i samma sekund, för utan sitt entourage av nyliberala småkungar var Lars hjälplös och utan livvakt, marken under hans fötter vek. Vindbryggorna till FP-fortet föll och gräsrötterna stormade in på borggården och krävde hans huvud på ett fat. Så kan det gå. Jag tror faktiskt, på något vis och i all sin enfald, att Leijonborg ville väl. Det tror jag inte om Jan Björklund som med största sannolikhet lär ta över. Björklund är en fullfjädrad maktmänniska, kallhamrad och troligtvis ganska skoningslös. Björklund blir ingen svag regent. Nu finns inget kvar av det gamla Folkpartiet, det härliga, mesiga, socialliberala Folkpartiet. Nu är högerfallet fullbordat.
Jeltsin var av en annan kaliber än Leijonborg. Han var väl allt det som Lars inte var; extrovert, bombastisk, karismatisk, nyckfullt despotisk och en tvättäkta maktmänniska. Han behövde ingen Johan Jakobsson. Boris Jeltsin var sig själv nog. Han söp som en kalv, viftade med armarna och fnissade som en skolflicka. Han var ett kaos knappt sammanhållet av ytspänningen. Gud vete hur många hjärtinfarkter han överlevde, fler än de flesta klarat av, tills den, allra sista, för gott stängde ner hans hjärta igår.
Män med makt är alltid sina svagheters rov, vare sig det är svulstig storvulenhet eller klen velighet. Deras inbillade styrkor blir till slut deras fall. Jeltsins folklighet och karisma hade en baksida, och Leijonborgs sansade självbehärskning hade sin skuggsida. Maktmännens tillgångar blir till slut alltid deras fördärv. Patriarkerna piper...
"För den som skådat smutsen
i fröjdens korta vår
det intet återstår
än het förfrysa."
-- Edith Södergran
