Snigelslem för freden
Jag vilade mina trötta morgonögon på TV-shop. Där kunde man köpa ett buteljerat sekret som förvandlar din hud från en gropig, finnig, rynkig och visten stenåker till en yta slät och matt som på en nyfödd persika vilken vuxit i milda nunnors fruktträdgårdar. Denna mirakelsörjas hemlighet var snigelslem. Sanningshalten och vederhäftigheten fastslogs i den ena, uppenbart photoshoppade, före/efter-bilden efter den andra. Jag antar att denna marknadsföring fungerar och att människor verkligen köper dessa nedmalda mollusker till ett kilopris drygt motsvarande det för uran eller rökheroin. Hade den inte fungerat hade den sett annorlunda ut. Reklam är märklig på det vis att den varken överskattar eller underskattar folk. Den är fullkomligt ändamålsenlig. Reklamen lägger sig på exakt den nivå som är effektivast och fungerar bäst. så vill du veta hur 'the state of the Nation' ser ut, hur det ser ut i folks sinnen och själar, hur sluga de är och framförallt hur rädda människobarnen är - så titta på reklam. Ganska skrämmande va?
Visst lever vi i en konsumtionshysteri. Visst lever vi i en förytligad backlash. Visst har Sisela Lindblom rätt i 'De skamlösa'. Visst är det så. Var det en nyhet? Vi lever nu mitt i en backlash vars like världen inte skådat sedan romantiken med alla sina dunkla tankar om kärlek, folksjäl och moral. Dagens backlash handlar egentligen inte om att konsumera. Konsumtionen är bara ett medel - inte målet. Målet är den nya tidens ouppnåliga extas: "Att Må Bra". Denna behatthet av att 'må så bra' som möjligt är ganska ny och eldas på av en massa dogmer som för kanske bara 50-75 år sedan skulle låta ganska befängda: "Man kan inte älska andra förrän man älskar sig själv." exempelvis. Såklart är det lögn; man kan visst älska andra utan att *älska* sig själv - det kanske till och med är en förutsättning, i alla fall den typen av självkärlek som tar sig uttryck i botox, Prada-pumps och självhjälpsgrupper av alla de slag. Notera också att begreppet "älska andra" i dogmen ovan inte alls handlar om saker som 'solidaritet', 'altruism' eller något slags allmän 'människokärlek' utan om att bli gift.
Alltså: Om du är lite fet och finnig, om ditt hår är livlöst, om du inte har ett vackert yttre - ja, då har du ett fult inre, ett fattigt inre liv, lika fattigt som det är i din plånbok är det i din sunkiga själ och ingen vill ha dig. Ingen vill se dig, anställa dig eller knulla med dig. Ingen dokusåpa vill ha dig som deltagare. Älska dig själv. Unna dig saker. Köp nya vänner. Blek ditt bajshål. Lägg dina sorger i en Louis Vuitton-säck. Den man älskar vill man överösa med gåvor, så älska dig själv och njut av livet. Designade och dyra saker är nästan som kultur och kultur är något fint. För om du inte unnar dig själv något, hur ska du då kunna unna någon annan något? Hur ska du kunna bry dig om klimatet eller de fattiga i Afrika om du inte ens bryr dig om ditt eget BMI. Hur ska du kunna skänka pengar till ett vattenprojekt i Bangaldesh om du inte ens kan unna dig en spa-weekend då och då? Ju mer syntetiska kroppsdelar du har, ju större SUV, ju mer bling-bling, desto mer visar du vilken kapacitet du har att älska andra, och vem fan vill älska dig tillbaka med dina hudbristningar, din håriga rygg och din gamla rostiga Skoda? Och kom ihåg: Snigelsvett är den fattiges Dolce-Gabbana..
Vi är så djävla grundlurade, så djävla bortkollrade och tuktade, och Makten mår så gott...
Det är en märklig och unik tid vi lever i; en kombination av reaktionär och värdekonservativ backlash i kombination med ren och skär dekadens. En blandning av amerikanskt 50-tal och de allra sunkigaste sexträsken i 20-talets Berlin.
"Like a crowd in my head so loud,
I wonder what it's like to be dead.
I hope it's quiet, noise in my head like a riot,
Any remedy you have for me I'll try it.
Just below my skin I'm screaming..."
-- Faithless
