Home of the Brave
"The kind of United States of sort of America", detta självgoda och märkliga rike, denna olycksaliga blandning av dataspelet 'Grand Theft Auto', hästmarknad, svensexa och medeltida teokrati. Landet där du får säga att 'God hates fags.' men inte säga 'Fuck' i TV. Landet där man är en dålig människa om man inte äger en bil och en bra människa om man går till kyrkan varje söndag. Landet där flickorna drömmer om att stå allra överst i cheerleader-pyramiden och pojkarna slår ihjäl hemlösa som tidsfördriv. Landet där det står vilken *ras* du tillhör i ditt pass. Landet där det inte anses som en medborgerlig rättighet att ha fri tillgång till sjukvård, men däremot att bära skjutvapen. Det oändligt högmodiga USA som avrättar barn och förståndshandikappade men samtidigt ser sig som den yttersta demokratin, som all civilisations krona.
Och nu har det hänt igen; en trasig galenpanna har gått lös på en skola med skjutvapen. Blint och meningslöst våld kallas det - som om funnes det meningsfullt våld, och självfallet är det ohyggligt och såklart är det fruktansvärt och givetvis är de drabbades smärta bottenlös; och såklart pratar Bush om den sorg han känner inför det inträffade och givetvis är det bara som han säger. Sådant kallas 'deltagande' och är till intet förpliktigande. Allt detta har hänt förut och kommer att hända igen.
"Det är inte vapnen som är farliga - det är människorna som använder dem." - ett klassiskt argument för den amerikanska vapenlobbyn, och ett argument som tydligen går hem, och igen kan jag konstatera att folk går på lite av det mesta, för i argumentet finns just inbyggt argumentets undergång: Att det är människorna som är farliga, och det är ju just det som är kruxet. Kanske bör man inte förse folk med lättillgängliga vapen, eftersom de då börjar skjuta med dem. Allt bor i människan och ger man folk en TV så tittar de på den. Ger man folk papper och penna så börjar de rita och skriva. Ger man en grupp människor varsitt vapen kommer de förr eller senare att börja skjuta på varandra, eftersom det inyggt i människans natur finns ett imperativ som kräver att hon måste göra det som låter sig göras. Ger man människan ett verktyg så använder hon det. Hon kan liksom inte låta bli. Allts potential måste drivas till sin spets - det är detta som gjort människan till en sådan "framgångsrik" art, denna enastående kapacitet till demonisk ondska och överjordisk godhet. Denna oförmåga att 'låta bli'.
Dödsskjutningar i amerikanska skolor har en dramartugi och scenografi som tilltalar media. Det drabbar ungdomar, och ungdomar ska inte dö. Det är mot naturen på något vis. Det drabbar 'oskyldiga offer' som om det funnes de som förtjänade det. 33 döda amerikanska ungdomar berör oss mer än 33 döda i ett sprängdåd på en marknad i Bagdad eller 33 ihjälhackade barnsoldater i Darfur. Det förstnämnda tarvar krigsrubriker, det andra blir en notis på sidan 7 och om det sistnämnda talas inte alls. Inte ens i tragedins ögonblick undslipper oss insikten att det går 25 irakiska liv på ett amerikanskt, att en västeuropé är värd lika mycket som 100 afrikaner, och rasismens ovärdiga uppdelning i Vi och Dem, i människor och undermänniskor drabbar oss till och med i den allra mest förlamande förtvivlan när de sörjande hukar samman tätt omslingrade i saknadens gemenskap. Sorgens ansikte bär alltid ett sataniskt leende i ena mungipan.
Se på världen; läs en tidning. Titta på en nyhetssändning. Betrakta den kompakta ondskan. Titta på summan av våra illdåd. Se vad vi gör mot varandra. Förstår ni att det är ett mirakel, varje dag som går, varje minut när Jorden inte skakar av sig oss som en våt hund ruskar av sig vatten? Varje dag Jorden låter oss tynga Henne är en oförtjänt nåd, och någon däruppe måtte gilla oss, eller i vart fall låta oss hållas. Jag kallar henne Gudinnan, och kanske vet hon mer än vi. Kanske känner hon vår godhets potential. Hon kanske vet att vi en dag kommer att skärpa oss. Kanske är hon naiv. Kanske är hon bara dum i huvudet. Jag vet i alla fall att hon bor i ett Tempel och att där finns tusen rum och tusen åter och att himlens beskaffenhet vilar i betraktarens öga. Jag vet att Templet nu är en lärosal där 32 unga nykomlingar i skrudar av ljus ska lära sig allt om Fullkomligheten och Befrielsens jublande ekvation. Jag vet att där finns en öde koreansk strand med varsam skymning över Gula Havet. Vattnen är tysta och tomma. Där står allena en ung man med sammanbitet ansikte och han minns ingenting alls. Han minns ingen. Jag vet att evigheten kommer att ta hand om honom.
Jag vet att allt kommer att fixa sig till sist, men jag vet också att allt kommer att gå så käpprakt åt helvete. Det är inför sambandet mellan dessa till synes motstridiga insikter mitt mänskliga förstånd inte räcker till. Det är här Gudinnan kommer in, ty där jag ser en paradox och en återvändsgränd där förvarar hon nyckeln till den blommande ljusgård där allt stilla vilar, där kometerna i förvissning vänder.
"Bang bang, he shot me down
Bang bang, I hit the ground
Bang bang, that awful sound"
-- Nancy Sinatra
