Kriminalvård - Minimalvård
Baggershus. Låter som något från Sagan om Ringen, som en festlokal där små svulstiga hobbitar dansar på borden. Det är det inte. Det är platsen för medias senaste avslöjande om maktmissbruk, övergrepp, nedrigheter och den patriarkala patologins aldrig upphörande våldsorgie. Tydligen har denna institution nischat sig på dels ensamma flyktingpojkar och dels på sk. värstingpojkar av olika slags kaliber. Under ledning och tukt av stereoidstinna kroppsbyggare och extraknäckande dörrsluskar ska det bli folk av de små glinen. Med en arsenal av våld, rasistiska förolämpningar, hotelser och förnedring skall gossarna lära sig sin plats i flocken. Igen myten om *manliga förebilder*. Igen ska de blinda leda de blinda, och igen sitter chefer och ljuger att de 'inget visste', att de är 'såå chockade'. Jag har skrivit så mycket om sådant här så jag vet knappt vad mer jag kan säga om denna konspiration mellan maktmissbruk och mansgriseri.
Förvånad är jag ju dock inte. Jag har arbetat inom kriminalvården ett antal år, så jag vet också att de där små argsinta ungtupparna inte är nådiga att tas med alla gånger - de ska ju trots allt växa upp, göra något slags avbön inför sin kriminella ungdomstid, oftast en läpparnas bekännelse, och sedan bli 'vuxna, manliga förebilder' för nästa generation av slynglar, och så förs arvet vidare, från alfahane till alfavalp, generation efter generation och vi andra duckar så gott vi förmår medan liarna slår över Jorden.
Jag vet också vad för slags folk som arbetar inom kriminalvården och visst är det så att de intagna på anstalter och häkten misshandlas och förnedras av personalen - om ni nu trodde att det var annorlunda. Jag var alltför ung och alltför feg när jag arbetade på Malmöfängelset, så jag sade aldrig något; inte när jag jobbade med svinet som, för att fördriva tiden, drog ut en valfri häktad och slog denne sönder och samman med en rulle svarta sopsäckar. Han tyckte själv det var skojigt. Han såg så nöjd ut. Jag sade inget den gången när ett halvt dussin kollegor misshandlade en i spännbädd fixerad afrikan med batonger och knytnävar och skrek "niggerdjävel". Jag teg när en annan av mina sk. arbetskamrater - en pissluktande gammal gubbe som varit aktiv nazist under kriget - satte upp rasistiska pamfletter för Skånepartiets räkning på de intagnas anslagstavlor. Jag minns inte längre hur många gånger jag bevittnade personalen provocera fram bråk med de intagna bara för att få nöjet att piska skiten ur dem men jag minns att jag då teg, och må Satan ta mig för detta mitt svek - inte för nu någon hade trott mig. "Kårandan" hade snabbt tystat mig.
Givetvis är inte alla som arbetar inom Kriminalvården inte av denna ull. Det kryllar av renhjärtade, kloka, ytterst kompetenta och alldeles förträffliga människor, men de har mycket lite att sätta emot. De har inte vad som krävs för att uthärda. Illa värjer sig de förstående mot de våldsamma. Fåfängt är lammets försvar mot vargen.
Märkligt nog råkade jag aldrig i bråk med någon intagen. Kan inte ens minnas en endaste hotelse, en enda höjd röst. Jag kunde stoppa ett bråk med en blick. Jag försökte aldrig bli deras fiende. Jag antog inga utmaningar. Jag försökte aldrig bli deras vän. Jag gick inte att muta och korrumpera. De visste att jag aldrig agerade utefter känslor. Sade jag 'nej' till något så kunde de vara säkra på att anledningen var att det de bad om de facto icke lät sig göras, och inte berodde på att jag skulle uppvisa min makt. Jag tror de kunde förnimma att jag visste allt om utanförskapets villkor men att jag samtidigt var fullständigt onåbar. Detta ingav dem trygghet. De behövde aldrig bevisa något för mig - och inte jag för dem.
"De onda äro oftast kraftiga organismer som känna sig hämmade i sitt temperaments flöde. Att de onda lida mest är icke sant, deras lidande är icke djupt, det är en för dem på sätt och vis angenäm vana."
-- Edith Södergran
