Ruoktu vaimmus
Som ni kanske sett så är jag same. Jag står prydligt uppsatt i röstlängden till Sametinget, och då är man en av Storsamhället tvättäkta och CE-märkt same, inte för att bryr mig ett dugg om vad svenska staten anser att jag är. Jag vet vad som flyter i mina ådror. När jag betraktar de tusentals bilder som togs av den samiska befolkningen till de analneurotiskt organiserade samlingarna på Rasbiologiska Institutet i Uppsala, då ser jag mitt eget ansikte, tusen speglar.
Det är inte helt lätt att definiera vad som utgör en 'urbefolkning'. De som var där först? De som blev erövrade? De som assimilerades? Vissa av dessa grupper tillhör den euro-amerikanska kulturtraditionen, ex. katlanerna i Spanien. Är de lika mycket "urbefolkning" som baskerna, och på samma villkor? Det kivas om sådana saker. Jordens etniska och historiska pussel och dynamik låter sig kanske inte fångas så enkelt som vi tror.
En annan infallsvinkel är att titta på olika kuturers syn på världen. Det finns två skikt som, i alla fall jag, tycker mig kunna se, två lager. Kanske är det så enkelt som skillnaden mellan en jägar-, samlar- och fångstkultur i motsats till en bofast jordbrukscivilisation. Ur de senare kom allt vi ser idag; Kejsarna, städerna, skövlingen, ägandet, teknologin. De vann liksom, eftersom de tävlade. Vi andra antog aldrig utmaningen. Vi såg den aldrig. Men vi andra finns alltjämt kvar i skuggan av denna världs härskare. Där ni ser en resurs ser vi något heligt. Ni förhåller er alltid till saker som om stode ni utanför dem, som om vore världen till för er. Det är ni kontra resten av skapelsen. Det Gudomliga har ni lyft bort ur vardagen och placerat långt borta, utom räckhåll. Ni skiljer på 'Gud' och en 'död trollslända'. Det gör inte vi. Ni är fångna i termer av högt och lågt, rent och orent. Vi är allt det där i en och samma ursaga.
Ni talar alltid OM saker. I era heliga skrifter kan man läsa beskrivningar AV än det ena och än det andra, och ni sjunger OM änglar i era tempel - men ni ÄR aldrig det där Heliga ni sjunger om, och er ensamhet är därför utan ände. I den samiska traditionen jojkar man inte OM saker. Man jojkar saker. Man beskriver inget alls. Man lever det. Man blir det. Jojkar vi renhjorden är vi renhjorden, och vi kan känna smaken av bittra lavar, höra ljud inget mänskligt öra kan uppfatta, rasslet av ulvens tass på andra sidan fjället.
När san-jägaren spårar sitt villebråd över Namiböknens vidder, ibland i dagar, så ÄR han djuret. Han tänker djurets tankar, rör sig med djurets kropp, smakar på dess rädsla. När han väl nedlagt sitt byte tackar han antilopen och en bit av honom själv har just blivit spjutets offer, och djuret lever vidare i jägarens sånger. De har förenats. När tjukternas schamaner i nordöstra Sibirien reser till valrossens rike för att kalla dem till kusten BLIR han själv valross. Han talar inte till dem, försöker inte betvinga dem, få dem att lyda. Han är en av dem. Han begär inget av dem han inte själv är beredd att göra. När anangukvinnan berättar för stammens barn om Drömtiden i skuggan av Uluru-klippan ÄR det Drömtid kring elden, och den stora Regnbågsormen slår en krets runt deras läger, stolt vakande över sina små. För hopifolket är inte den Stora Modern en *symbol* för majs. Hon ÄR majsen och majsen ÄR modern och modern ÄR Hopi ÄR majsen ÄR allt det som varit, är och komma skall, de döda, levande och ofödda. Det sedan länge glömda och det ännu ej tänkta.
Ett annat sätt att se tillvaron; att allt är och allt är du, och inget kan någonsin skiljas från något annat. Vill du veta något så var det. Du kan aldrig tala om något. Du kan bara låta allt tala dig. Inget vet du förrän Jorden nynnar i din röst. Inget vet du förrän du gråtit världens gråt och skrikit gryningens jubel. Tom är du tills den dag djuren vandrar, tiotusenhövdade, över dina inre landskap. Död är du intill den stund när dröm och vakenhet flyter samman till verklighet.
Jojka kan jag inte med rösten, men jojken är allt det som av hjärtat är fullt när det talar dig, och nu är jag blogg, nu är jag lodjur, lapar sol.
"Many an Aborigine is mistaken for a tree
'til you near him on the motorway
and the tree begins to breathe.
See the light ram through the gaps in the land."
-- Kate Bush
