[Un'altra velocità]
Malmö. Jag har varit ute och cyklat. Rent bokstavligt talat vill säga. Jag har vissa standardrundor runt staden. Vilken av dem jag tar beror på vinden. Jag vill ha medvind hem. Idag blåste det lätt från västnordväst, och då är det Lomma-rundan som gäller. Den tar ungefär två timmar, och ni anar inte hur mycket man kan lära sig på dessa två timmar, så många tankar som kan födas, så många tvivel som kan skingras. Om man verkligen vill kan man lära sig allt, tillägna sig all mänsklig kunskap - allt som någonsin skett, som sker och som komma skall, men då får man vara uppmärksam, och inte låta sig förföras av den spirande grönskan.
Seså - gör mig sällskap.. kom nu..
Det första landmärket är höghuset vid Brantevikstorg. I skuggan av denna dystra byggnad ligger en affär där man kan köpa reptiler; ödlor, sköldpaddor, ormar och även diverse småkryp med alltför många ben. Där luktar het mossa och tropisk glömska. Små varaner följer dig med blicken, mäter ut dina dagar med långa svansar. Sakta, sakta mutar de in dig.
Sedan cyklar du vidare genom ett gammalt industrilandskap. Nu tomma fabriker med röda tegelskal, en gång delar av det nervsystem som höll industristaden Malmö vid liv. Snart ska de rivas. Därnäst kommer du till Östra Kyrkogården, viloläger för stadens mödrar och fäder. Blommor med bleka ansikten växer där och tillsammans med det närbelägna Rosengårds tusen paraboler följer de solens lopp över himlarna, söker sig efter det ljus som skriker högst, idag som varje dag. Östra kyrkogården är skapad av arkitekten Sigurd Lewerentz - mannen som även formgav Skogskyrkogården i Stockholm, och inte trodde någon att rå betong kunde vara så vackert, så förtrollande värdigt. Min unge padawan och jag har en särskild bänk på en liten kulle. Där brukar vi vila ibland under våra långpromenader. Där sitter vi i tigande samförstånd med alla dem som gått före. Vi tystnar, som de tystnat. Just intill ligger minneslunden, denna gravplatsernas Trailer Park, där de fattiga utan namn förvaras. Där någonstans vilar askan efter min biologiske far, den lille lappgubben. I dagarna är det 14 år sedan han drack sin allra sista flaska T-sprit på Värnhemstorgets herrtoalett. Han efterlämnade en besynnerlig korsstygnstavla, en mycket sliten träningsoverall och två kartor Pancreol. Förutom två anställda på Stadsmissionen och prästen var jag den ende på hans begravning. Jag hade just lärt känna honom. Gudinnan vare honom nådig och vidderna inom honom.
Sedan cyklar du över Bulltoftafältet. Där låg en gång en flygplats. Lufthavet fylldes då av DC3:or som bar oss till märkliga platser som Mallorca och Kanarieholmarna. Idag lämnar inget Bulltofta. Små standardiserade villor blockerar landningsbanorna. Man ser aldrig människor. Inga barn som leker. Bara prasslandet av vildkatter i buskarna bryter tomheten. De följer mig genom sitt rike, från gräns till gräns, skyddar mig. Jag kan höra deras sång. Det enda som minner om förr är en väldig och grågrön flyghangar som av någon anledning finns kvar - som en stupad jätte. Vägen bär ner under Ringvägen och på andra sidan tornar IKEA upp sig, väldig, kantig, blå. Ingvar Kamprad, Elmtaryd, Agunnaryd - den gamle nazisten som blev storkapitalist, han som möblerat hela världen, men inte en enda pinal i mitt hem kommer därifrån. Jag öser ur en annan brunn än människobarnen.
Mer industrier. Plötsligt tar de slut, och Valdemarsro tar vid, ett självsäkert och lagom vackert litet villaområde vid randen av staden, för när Malmö tar slut tar Malmö oåterkalleligen slut, och slätterna öppnar sig, ett hav av fält, av grönt, av sådant som växer, och långt därborta i diset; Burlövs blånande höghus, på rad, i kö. Det är dit vi ska. Tvillingorterna Arlöv och Burlöv är antagligen en av de mer trista platserna på jorden. Dock ska där finnas ett kommunalt konstverk vid namn "Mur med mikroorganismer." Jag har letat efter denna mur, men inte funnit den. Kanske är den så liten att den inte syns, eftersom den innehåller just mikroorganismer.
Efter Burlöv kommer det skog. Skog är sällsynt här nere men denna skog tillhör Alnarps lantbruksuniversitet, och cykelvägen går rakt genom deras klassrum, för överallt inne bland buskar och träd pågår det saker. Elever som påtar, ympar, beskär och gödslar. Ibland springer de ut framför min cykel som rädda rådjur. De verkar inte se mig. Har de varit där så länge att de glömt att de är människor kanske. Det finns en magisk kvalitet i deras gröna lärosalar, och kanske är de för evigt förlorade. Kanske vissnar de till hösten.
Nu är vi framme i Lomma. Lomma är förödande pittoreskt. Inga fattiga finns där. Man ser inga tiggare, inga invandrare. Bara strandtomter, korvirkeshus och rädda människor. Sista etappen av färden är Västkustvägen. Därifrån ser man hela Malmö sträcka ut sig mot havet och ögonen blir klara och salta. Man passerar toviga strandängar där tysta kor stilla vankar av och an. Man ser ända till Lund, ända till Köpenhamn och över alltsammans välver sig det blå. Bron står som ett spänt armborst över sundet och mitt i tavlan reser sig Turning Torso, naturvidrigt högt - som Guds varnade finger, avhugget och vridet ur led.
Snart är vi hemma. Lundavägen tar oss förbi fängelset där jag jobbade så många år. Bakom varje fönster finns ett par slutna ögon och ord ingen talar. Nu är det bara Nobelvägen kvar, nu är det bara jag kvar, och inget av det jag mött följer med mig hem. Jag går dit ingen kan följa. Ingen ser mig kasta av mig min kropp och slänga den över en stol i hallen. Ingen ser mig hänga upp min mask på en krok på väggen. Ingen ser nu att jag endast består av kolsvart ljus. Ingen känner mina namn. Ingen känner min tomhets ljubel. Ljudet av dessa tangentnedslag pånar som en torshammare mot graniten, och har ni läst detta så har jag er fast. Nu tillhör ni mig. Ni är fångade i nätet. Ni ska fylla mina nätter. Jag ska vara er tystnad.
"Nelle chiese abbandonate si preparano rifugi
e nuove astronavi per viaggi interstellari
In una vecchia miniera distese di sale
e un ricordo di me come un incantesimo."
-- Franco Battiato
