Ett brev till Maktens monster
Vanmaktens vrede och vredens vanmakt. Tillsammans tvingar de mig att skriva detta, du maktens tusenhövdade best, du med tusen oheliga namn skrivna i dina pannor. Du maktens reptil som stillatigande, feg och vadande upp till halsen i din egen träck stod bredvid, vände bort dina fjälliga skallar medan lilla Louise knullades av sin svagsinta och påtända pappa, där i den stinkande sophög som var deras hem. Du äckliga makt, du hjärtlösa, du ryggradslösa, du sjävgoda, kallblodiga, du som är satt att vaka över de värnlösa, som att sätta räven att vakta hönshuset. Antingen saknar du förmågan att beskydda eller så saknar du förmågan att bry dig. Är du feg eller ond? Kanske är du bägge. Du lögnens furste, du slingrande orm.Nu får det vara slut med detta ditt oanständiga nedmalande av människor, detta perversa utsläckande av barns värdighet och framtid, av människors kraft, livslust, tillit och hopp som försiggår inom de instanser som är satta till att just värna de svaga och de som behöver stöd i livet; Psykiatrin, socialtjänsten, handikappomsorgen, men även inom flyktingmottagande, kriminalvård, missbruksvård mm. - ja, överallt där någon behöver hjälp och stöd, helt enkelt. Överallt där männsikor kommer till dig i sin nakna maktlöshet och behöver hjälp och där de som arbetar - arbetar under ditt kommando, Maktmonster, har makt, makt att förändra liv, att likt den romerska kejsaren göra tummen upp/tummen ner, och där de missbrukar denna makt, för det är ju så frestande att missbruka den lilla makt man har, så oemotståndligt, och det sker så omedvetet och i narrsken av de bästa intentioner. Makt korrumperar. Lite makt lika mycket som mycket makt. Små ynkliga lokalpolitiker, socialtjänstemän, arbetsförmedlare, försäkringskassehjon, små fega krakar. Du matar dem med att stöta upp halvsmält människoblod ur ditt vämjeliga inre rätt ner i deras giriga gap. De lapar i sig av ditt förakt för svaghet, av din attityd att alla hjälpsökande ljuger, av din kallhamrade ansvarslöshet att *någon annan* alltid ska lösa alla problem. Ner i dina undersåtars strupar spyr du upp levrade klumpar av människoförakt! Erkänn, du gamla drake. Du skiter i barnen. Du bryr dig inte. Du skiter i allt utom att rädda din egna lilla kvartalsbudget, och det enda mål du har för ögonen är att slippa besvär, att inte behöva jobba över på lunchrasten.
Låt oss se bortom enstaka artiklar och reportage om missdåd som enskilda råkat ut för, som om dessa beskrev undantag, men de är inte undantag - det utgör regel. Dessa instanser är så genomsyrade av snålhet, girighet, brist på empati och professionalism; ansvarslöshet, feghet och inkompetens att ingen tycks inse omfattning av det, och vi som ska få hjälp av detta haveri, vi faller som käglor, en efter en, och de av oss som orkar stå kvar, gör det aldrig tack vare dem, utan alltid dem till trots. Det är en maskin som slår. Låt oss också höja blicken, se på sammanhangen, för det är samma makt, en och samma best, som lät lilla Louise genomleva ett helvete utan slut och som vill sätta åt de arbetslösa och sjuka. Det är samma obamhärtiga människoförakt, samma fullständiga brist på insikt om människors vardag, plågor och hopp.
Jag har faktiskt aldrig träffat någon som varit nöjd med den s.k. hjälp de fått av ovan nämnda instanser. Aldrig. Inte en, och jag har träffat en hel del. Klagomål avfärdas med att patienterna/klienterna 'har orimliga krav', 'har missupfattat', 'inte tar eget ansvar', 'är besvärliga' eller andra retoriska tjyvknep för att dölja sina egen brist på resultat. När de, för ovanlighetens skull, lyckas hjälpa någon är det myndighetens förtjänst, när de misslyckas är det klientens fel. Och vem lyssnar på oss? Autister, schizar, deprimerade, fyllegubbar, nerknarkade horor, fattiga ensamstående mammor, tjyvar, afrikanska flyktingar, blåslagna kvinnor, hemlösa? Ingen - och detta vet de om. De vet exakt hur långt de kan gå. De vet att de kan behandla oss lite som de vill, för vi kan/orkar/vågar inte alltid sätta oss till motvärn, och i vilket fall blir vi inte trodda. Och vem lyssnar på ett barn? Vem tror på ett barn? Inte du i alla fall, Makt. Hellre tror du på en biologisk far, för de heterofila *familjebanden* är ju så heliga för dig, så djävla heliga att inget oheligt helvete får rubba detta. Vad gör det om barnen piskas, knullas och får bo under en pressening? Den lilla är ju i alla fall tillsammans med pappa, och det är ju så viktigt med 'manliga förebilder'.
Så här ser det ut, just så ser fula, fula sanningen ut, och jag är trött på att det inte sägs, inte talas om, att ingen tycks ta notis om det. Det är inte politikerna vi ska lyssna på. Det är inte tjänstemännen vi ska lyssna på. Det är inte dina hantlangare på Migrationsverket, inom Polisen, Socialtjänsten eller psykiatrin som berättar hur verkligheten ser ut, för de står i din sold, Drake. De talar dina lögnord, och i deras ådror flyter ditt kalla blod. Det är ur barnamun sanningen kommer som en isvind mot dina höga murar. Det är i ångestvrålen hos en häktad som blir misshandlad av personalen som verkligheten ljuder, och det är hos den tysta gråten hos en bög som ska utvisas till en säker död i sitt hemland som den enda sanningen slår som en stålklinga mot din fjälliga hals. Jag har med åren blivit rädd för myndigheter, på dina drakoniska horder. Jag litar inte längre på dem, på dem som arbetar där, på dem som är satta att ta vid när jag inte längre räcker till, de där som ska vara garanten för ett solidariskt samhälle med omsorg om de som är svaga. Jag har sett och mött alltför mycket okunskap, inkompetens, nonchalans och ren illvilja, små maktmänniskor, utbrända och illa utbildade som sparkar neråt och ljuger uppåt. Jag är rädd för att om jag ber om hjälp så blir allt bara så mycket värre. Och allt detta inte för att jag är nämnvärt konspiratorisk eller paranoid - det ligger inte riktigt för mig, utan jag baserar allt bara på mina erfarenheter - deduktion av fakta, mina och andras. För många av oss är inte problemet att "vi inte känner att vi bidrar till samhället" (Läs: 'BNP') utan att vi saknar all tillit och all respekt för de som skulle hjälpa oss, att vi inte ens längre vågar vända oss till myndigheter, efter att ha brutits ner, efter att i många år inte blivit hörda, sedda, trodda; efter att ha bollats runt för många gånger mellan olika 'bord' därför att ingen vill, giter och kan ta ansvar; därför att vi stångat oss blodiga på en kompakt mur av bristande professionalism, kortsiktig snålhet, total frånvaro av empati, slarv, skriande resusrbrist, illasinnad prestige och ren skär dumhet.
Kommer här att tänka på en annan *ljus idé* du fick, Makt, för ett tag sedan; att de långtidssjukskrivna och förtidspensionerade nu ska 'sättas åt', att de ska nagelfaras en efter en och om möjligt kastas in i er mytiska lyckokvarn, den sk. 'arbetsmarknaden' - Berätta för mig, ditt grönskinnade gamla vilddjur, vilken av mina sjukskrivna/förtidspensionerade vänner och bekanta ni ska sparka ut från den lilla trygghet de har och in i en kallhamrad, elitistisk och girig arbetsmarkand som inte vill ha dem ens om den finge betalt, som inte ens skulle vilja spotta dem i ansiktet:
-- Min vän G, 28 som valsat runt i psykiatrin sedan tidig ungdom, utan att få vare sig diagnos eller adekvat behandling och som förra året, tack vare hans mor, mig och andra kamplystna vänner äntligen lyckades få korrekt diagnos. Han ligger vaken natten innan han har en läkartid, för han vet inte vem han kommer att möta, om han kommer att få sin medicin, den han behöver, utskriven eller vad läkaren i övrigt kommer att få för sig. Han har aldrig haft ett arbete. Han ringer till mig så jag får följa med honom att handla, för det finns så lite kvar av honom att han klarar inte ens av att gå in i en affär längre. Han litar inte på någon längre. Han kan inte längre unna sig den lyxen. Han är kreativ, briljant och har ett skratt som kan smälta urberg - men det vet ingen.
-- Min vän S, 26, som utsattes av brutala sexövergrepp av sin far under hela barndomen/uppväxten. Hon har utsatts för fortgående övergrepp av socialtjänst/psykiatri: En läkare sade till henne att hon borde sminka sig lite mer, för hon såg så tråkig ut. En läkare stämplade henne som utvecklingsstörd. En annan som borderline. Hon är inget av det. Allt har gjorts för att problematisera och skuldbelägga henne och inget har gjorts för att hjälpa henne komma över incesten - den har förnekats och hon har kallats lögnare. Det senaste är att någon från soc. kommer hem till henne varje torsdag och lär henne att läsa matrecept - något hon givetvis kan. Hon har infantiliserats och hospitalserats till ofarlighet. Vad tror Du hon bryr sig om vad hon *bidrar med till samhället*? 'Samhället' för henne är stor mörk skugga utanför hennes fönster, och vad tror Du hon har kvar att ge? Ja, just det - hennes pappa är en fri man och förgriper sig med stor sannolikhet just nu på hennes lillasyster, kanske just nu, när du läser detta.
-- Min vän R, 42, kanske. Hon som brottats med låg självkänsla, alkoholproblem, förlamande depression och svår ångest hela sitt liv. Musikalisk, konstnärlig, högintelligent och oändligt begåvad, men nu bara en skugga, utbränd, och slagen till golvet. Hon har bett om hjälp många gånger, men aldrig fått någon, kanske lite halvdant där, lite halvhjärtat där, lite hafs här och lite slafs där. En "skapandekurs" kanske tillsammans med några förståndshandikappade. Kanske någon veckokurs om 'bättre självförtroende' där någon som läst en bok berättar för henne hur man söker jobb, hon som undervisat i språk på universitet.
-- Min vän I, 34 måhända, hon som nu inte orkar mer, efter att i så många år inte blivit trodd, sedd, lyssnad på. Hon har en son med autism men ingen trodde på henne utan skyllde på henne. Hon har fått kämpa år efter år som ett galet djur för att pojken skulle få sin diagnos och för att sen han och familjen skulle få sina lagstadgade rättigheter tillgodosedda. Varje liten sak har förnekats henne, varenda millimeter av tillmötesgående och hjälp har hon fått tjata, bråka och nästan slå sig till. Nu orkar hon inte mer, och att hon orkat så här länge är ett mirakel. Hon har själv ADHD och är ensamstående mamma till den autistiske pojken och en flicka, även hon med särskilda behov. Nu är hon sjukskriven och utbränd, för hon har gjort ett arbete ingen människa kan mäkta med i längden. Ska vi då lägga skulden på henne? Ska vi *ställa krav* på henne? Tror ni hon bryr sig om vilket? Först knäcker vi folk och sedan knäcker vi dem lite till genom att förklara för dem att de visst är arbetsföra.
Ett efter ett skall dina huvuden falla, du Maktens Hydra. En efter en skall vi resa oss. Ur skjul och betongghetton skall vi välla. Från vårdavdelningar, förläggningar, vårdhem och härbärgen. Ur ensamhet och misär skall barnen komma. Då ska du få smaka de maktlösas makt...
Long live the fighters!
