[Freedom cry]
Jag vet inte hur många av er därute i det digitala diset som lider under den oblida förbannelse som kallas ångest. Jag talar inte här om det där slappa viset som folk i gemen använder ordet, utan riktig ångest - riktig, klinisk, stålsmidd och gallsmakande ångest. Jag hör folk som påstår att de har "ångest" inför en date, ett kalas eller sin nya frisyr. Jag önskar de ville använda ett annat ord, ett ord vars betydelse de känner till, för det där de så frivolt slänger kring har inte ett skit med ångest att göra. Allra helst borde de hålla käften. Låt mig berätta, så pedagogiskt jag bara kan vad ångest är: Du vet den där neurologiska chocken din kropp upplever för bråkdelen av en sekund när någon smäller av en smällare bakom din rygg, när någon hoppar fram bakom en dörrkarm i en Freddie Kreuger-mask och skrämmer skiten ur dig. Du vet den där känslan av att falla handslöst genom röd eld du kan känna när någon berättar att din älskade just omkommit i en trafikolycka, när varenda nervfiber i din kropp är som taggtråd. Chock helt enkelt. När det svartnar och vitnar framför ögonen. Föreställ dig det ögonblicket utsträckt i det oändliga, att det aldrig någonsin tar slut, att det fortgår som en eldstorm som sliter ditt väsen i atomer och aldrig upphör, aldrig klingar av. Det är så panikångest ser ut. Så ser den ut i sin demoniska prakt.
Ångesten ser ut som en flådd människokropp som skrikande kollapsar framför dina fötter. Den ser ut som den brinnande faster Elsa som vrålande av bestialisk och oformlig fasa stapplar genom biskopsgården i Uppsala i filmen Fanny och Alexander, men hon dör aldrig, och trots att hennes smälta ister droppar från knotorna och skinnet bränns till svarta och krispiga flagor så får hon aldrig dö, och korridorerna tar aldrig slut. Ungefär så där ser den ut, ångesten. Ni kan ta era små "fjärilar i magen" inför en anställningsintervju och köra upp i närmsta kroppsöppning.
Ångesten kan vara anmärkningsvärt känslokall. Den är, i mitt fall, en ytterst fysisk upplevelse. När jag var yngre ackompanjerades den av diverse destruktiva tankar; att jag skulle dö, att mitt huvud skulle explodera. Ungdomens ångest ser inte sällan ut så, full av katastroftankar, full av bry. Med åren tystnar den. Dess dramaturgi skrivs om, tappar smak, mister sitt engegemang. Den forsätter att plåga dig, inte för att den njuter av det utan bara på grund av att det är det enda den kan. Den går från passionerad lustmördare till yrkesskicklig tortyrexpert. Den bryr sig inte längre. Den slutar knulla dig i hjärnan, i just det ögonblick den vet att du inte går på det längre, och övergår till att köra en knytnäve genom din brösktkorg och slita ut inälvorna. Varje ålder har sin egen smärta, och ångesten har en förmåga att veta exakt hur den ska tillfoga största möjliga skada. Den åldras tillsammans med dig, som en ond tvilling. Den är alltid steget före. Den vet vad du tänker innan du gör det och den känner dina fasor som en mor känner sitt spädbarns olika läten.
När jag var ung grät jag som ett dibarn av ångest, jag låg utslagen i fosterställning, ibland några dygn, men jag hade hopp kvar, jag trodde det skulle bli bättre, jag trodde det fanns hopp om att få nåd, att så här kan det ju inte fortsätta. Jag inbillade mig att jag kunde vänta ut alltihop. Jag trodde jag hade gott om tid. Jag hyste drömmar om kärlek och mirakel, något ångesten inte i längden kunde tillåta mig, så den berövade mig detta. Det skedde så sakta, och jag vet inte vilken dag det var, vad klockan var när isen lade sig. Plötsligt bar den bara och vattnen därunder var borta, de milda, de blå, och de vackra djuren i djupet frös till isfossil, stelande i hånfulla poser. Numera gör jag vad jag ska. Jag tvingar mig ut. Jag diskar och bloggar. Jag gråter inte längre. Jag är knappt rädd längre. Jag hoppas inte mer. Jag tror inte på framtiden. Jag tycker inte om mer. Inget bekommer mig. Min själ är i fara. Det är så mörkt härinne. och jag är rädd. Inte mörkrädd - ljusrädd.
Jag kippar efter luft - bokstavligt talat. Hyperventilerar. I solar plexus sitter en stavmixer inkörd och piksar mitt inre till en svart vätska. Issvett rinner trögt längs ryggen och till slut känns det som en kall mördarsnigel som suger sig stinn och svullen på min märg. Tarmarna vrider sig i konvulsioner, och ibland spyr man, frätande vätskor som skulle kunna lösa upp en tegelsten på en minut, lösa upp all världens böcker. Allt blod viker från kroppens perifera delar och till slut tappar man känseln i fingrarna. Ta då min hand, och jag vet det icke. Kroppen förbereder sig på att dö, men den gör det aldrig, sviker alltid detta löfte, ger aldrig nådastöten.
Jag vet att jag framstår som rabiat, som en hatmaskin, som ett trängt djur, men ni ska veta att jag är inte född sådan. Som barn hade jag stora ögon som hyste rymder, vitsippor och magiska sagor. När jag skrattade var det som ett fång pärlor kastade i en helig källa. Det är nu så länge sedan att jag inte längre vet om det var på riktigt. Jag vet numera bara nuets korta piskrapp, igen och igen och igen. Tillsammans smider de en lång kätting, och "framtiden" är den där molande smärtan som försiggår i väntan på räddningen....
"Smelly Cat, Smelly Cat,
What are they feeding you?
Smelly Cat, Smelly Cat
It's not your fault."
-- Phoebe Buffay
