Molitva
Trettiosex gånger har jag följt ESC-finalen. 35 gånger på TV och en gång på radio. Det var något år i mitten av 70-talet, minns inte vilket, som Sveriges Radio inte visade spektaklet på TV eftersom "Schlagerfestivalen" - som den enbart kallades på den tiden - var ett kapitalistiskt och kommersiellt jippo, vilket väl iofs var och är sant, men oaktat detta så är jag lika trollbunden av denna årliga uppvisning i svulstighet, genialitet och dårskap som så många andra bögar.
Det var 1971 och Family Four tävlade med Vita vidder. Nu är det tvåtusen och sju och en eldhjärtad, ung flata med korpsvart hår låter sin mäktiga bön stiga mot kontinentens blånande aftonkupa, Nebo zna, kao ja - Himlen vet, precis som hon. Med en inlevelse som bara kan komma ur den självupplevda smärtan hos en ung människa som förnekas sin kärlek steg hon in i våra rum, Marija Serifovic. Jag har också varit ung och legat gråtande i mitt pojkrum och längtat efter kärlek, bett till gudarna om att allt inte skulle vara så hemskt, hemligt, smutsigt och förbjudet, fåfängt bett till gudarna att Han inte skulle varit så vacker, att jag hade kunnat sluta älska. En ung Qatt hade verkligen behövt Marijas bön att svepa kring mig som en stolt mantel, och jag vet att idag bär tusentals unga HBT-människor sina huvud en smula högre än de gjorde igår.
En öppet lesbisk tjej besvärjer Gud om rätten till sin kärlek i en ESC-final. Hon ställer upp för ett självständigt och hjälpligt demokratiskt Serbien. Och hon vinner. Det räcker med att gå tillbaka 25 år så hade ingen trott att detta scenario var möjligt.
Det var 1971 och vita vidder gapade tomma framför oss. Nu är det 2007 och violetta böner faller som ett varmt regn över Europa, soplar undan smutsen efter anti-HBT-demonstrationerna i Italien, tvättar de utsattas ansikten rena en smula, så grattis på dig, Marija.
"vi äro de minst väntade och de djupast röda,
tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan svindel."
-- Edith Södergran
