Tupplur
Det finns drömmar och det finns drömmar. De flesta är bara slumpvisa urladdningar i hjärnan som genererar allsköns märkligheter utan betydelse. Sedan finns det drömmar som är maskhål in i andra sanningar; fönster ut mot andra länder där de döda och ofödda bor, där mammutar strosar i rapsfälten. Sömnen är den tunna händeslsehorisont som skiljer oss från den vanliga världen och den riktiga världen. Då och då går det en maska i väven och ljuset sänker sig över dig. Dessa drömmar bär du med dig. De sätter spår, lär dig saker och förändrar dig.
Jag tog en tupplur idag och det blev en sällsam vandring. Jag var på en annan planet, azurblå taggiga berg, fjäderlätt dimma. En märklig regnbåge i endast gula nyanser. Ljudlösa farkoster ilade av och an, som maskrossfjun, som snabba penseldrag mellan höga, spensliga torn. Jag kände att någon stod bakom mig, en tvärhand hög och nästan genomskinlig. Allt kändes bekant och befrielsen var mig nästan övermäktig.
Med ens står jag i Gamla Stan i Kalmar, på gräsplätten där den gamla medeltida Bykyrkan en gång stod. Min fader kommunalrådet stod en bit bort med händerna i rockfickorna. Det var senhöst och gula och röda löv landade på de nötta gravhällarna som alltjämt finns kvar, nakna i gräset. Vi sade inget till varandra. Han ville nog bara påminna mig om hösten.
"Vad är egentligen kärlek?" frågar jag henne, hon som födde mig. Jag möter henne ibland i sömnen; Gull-Britt. Hon var 17 år när hon fick mig. Jag har noga läst adoptionsakten. Gull-Britt var stursk, arrogant och hade ingen respekt för auktoriteter. Hon var besvärlig och oregerlig. Eldfödd. I mina ådror flyter sannerligen hennes krigarblod. Stora, sorgsna ögon, blekt, hjärtformat ansikte och ett rött hårsvall; som ett renässansporträtt. Jag har bilder på henne, på hennes sorg. "Kärlek?" svarar hon. Jag nickar. Hon visar mig en tigrinna i en bur. Jag förundras över vilka väldiga tassar djuret har. Mot bättre vetande stirrar jag in i hennes gula ögon - jag kan inte låta bli. Plötsligt ryter hon, ett lågfrekvent mullrande som stiger till en åskknall. Min bröstkorg vibrerar, rasslar som ett vindspel i storm. Jag kastas handslöst baklänges och landar häpen på marken, som slagen av en tryckvåg. Gull-Britt titta ner på mig med sina bleka ögon. "Sådan är kärleken..." säger min moder stilla. "..som en neutronstjärnas andetag." Plötsligt inser jag att hon ber om förlåtelse, och att hon aldrig vikt från min sida. Tigrinnan spinner tungt och slickar sina väldiga tassar. Jag träffade aldrig Gull-Britt. Hon dog 1988 och jag är i dag äldre än hon var då, men vad spelar sådant för roll i Drömtiden?
Jag vaknade och det tog en bra stund innan jag landade i den vanliga verkligheten. Under någon minut var jag kvar i drömmens märkliga logik, där tid och rum inte bor. För en stund var jag kvar i trädgården i föräldrarhemmet 1968, när gråpäronen föll. Tigertassen ville inte släppa taget om mig. Allt jag varit var jag innan vakenhetens linjära fålla åter naglade fast mig i sitt lopp. Det tar en stund att banka ner en rund kloss i ett fyrkantigt hål, och jag frågar mig; hur förvisar man det som inget namn har?
"Timeline? This is no time to talk about time. We don't have the time! ...What was I saying?"
-- Deanna Troi
