Backlashens kalla skugga
Hiskeligheten på bilden är en "Imperial Walker". Känn hur dess tunga stålklövar ryster jorden. I skarven mellan 70 och 80-tal kom den vandrande; en smula kobent och ostoppbar. I dess huvud satt Makten med svarta wokpannor på skallen. Den sköt på allt som kom i närheten. I trettio år har den nu härjat. Grå går den. Ond är den. The Imperial Backlash.
För ni måste förstå att något hänt, att något mycket stort och tungt ägt rum. Äger rum. Olof Palme, om han fått leva, hade aldrig sålt sig till en PR-byrå. Ingvar Carlsson gjorde det inte. Det hade liksom inte varit tänkbart. Möjligheten hade avfärdats som oetisk, som ett hån mot arbetarrörelsens själva själ, som ett dåligt skämt. Och de hade rätt.
"Hello Africa" heter en avskyvärd sk. reality-show som nyss gick på Kanal5. De gick i stort sett ut på att några svenska karlar skulle få ett gäng afrikaner att bygga något - minns inte vad. De gapade och skrek och skällde på arbetarna. *Infödingarna* var lata, ansvarslösa och löd inte anvisningar. Afrikanerna var oregerliga och tog inte saken på 'allvar'. Det var en vidrig uppvisning i ohöljd rasism och kolonialistisk chauvinism vi inte sett på mycket länge. Detta program hade aldrig kunnat vare sig produceras eller visas på 70-talet. Det hade blivit ett herrans liv, och det med rätta. Idag tycks ingen reagera.
"Snygg naken" är en annan avskyvärd doku-trasa. Egentligen handlar den om att få visa upp nakna kvinnokroppar i syfte att få höga tittarsiffror vilket i sin tur skall leda till maximerad vinst för Kanal 5:s aktieägare. Inget annat. Dock presenteras skiten med dessa ord: "I vårens snällaste makeoverprogram får deltagarna lära sig att tycka om sig själva. Under våren följer vi stilvilsna deltagare som lotsas av välmenande stylisten Teddy Rydberg vars uppdrag är att få dem att känna sig snygga. Även när de är nakna." "Snällaste"? "Tycka om sig själv"? På 70-talet hade denna smörja slitits i stycken av feminister och övrig vänster. De hade demaskerat lögnerna och talat om vad det verkligen var; en grotesk exploatering av kvinnor, och kvinnors osäkerhet, en lömsk härskarstrategi i syfte att förvandla kvinnor från modiga och vuxna människor till skrämda stackare. Analysen hade talat om för oss att programmet hade haft ett enda syfte: att en kvinnas värde endast låg i att våga visa sig naken, att *självänsla* för en kvinna betyder att hon vågar vara 'sexig' och porrig, och att vägen dit går via sexiga underkläder och byxor skurna på så vis att de inte framhäver hennes feta arsle. Det som ska hjälpa kvinnorna är inte feministisk medvetenhet, systerskap; inte ens en psykolog eller terapeut - utan en djävla 'stylist'. Det enda en kvinna behöver bry sig om är ytan. Själ har hon ingen. Ett koncept som 'snygg naken' hade avfärdats som gubbsjuk och förnedrande fascism, och det med rätta. Idag tycks ingen bry sig.
Om en Carolina Gynning 1977 hade gått ut och orerat om att hon nu hade tagit ut sina bröstimplantat och skulle sälja dessa begagnade, äckliga silikonpåsar för *välgörenhet* hade de flesta undrat om hon var vid sina sinnens fulla bruk. Idag ger detta vanvett stora rubriker och det presenteras som en nyhet väl värd att rapportera om dag efter dag. På 70-talet hade det möjligen renderat en anteckning i en psykiatrisk journal. I övrigt hade spektaklet skett i den tystnad det egentligen förtjänar.
Innan den stora grå maskinen började sin vandring över världen hade inte "Girls of the Playboy Mansion" kunnat visas, ingen hade velat se dokusåpekändisar knulla på TV. Det hade varit politiskt självmord att sända TV3:s kommande lågvattenmärke; uttagningar till 'Pussycat Dolls'. "I varje kvinna finns en Pussycat Doll?" - Så står det faktiskt på TV3:s sajt. I varje kvinna finns ett sexualiserat, halvnaket, våldtäktsoffer - ett objekt. Jag vågar inte ens tänka på vad ett sådant uttalande väckt för reaktioner i slutet av 70-talet. Det hade lett till demonstrationer. Kvinnorna hade belägrat TV3:s redaktion. Med rätta! Idag händer ingenting. Det är tyst. I dag talar 'feministerna' på sin höjd om löneskillnader och om hur viktigt det är att våga vara *kvinnlig* trots att man gör karriär.
Idag har vi nynazister i häften av Sveriges kommuner. Idag tar folk notis om Ebba von Sydows inköp, finner dessa intressanta. Idag lyssnar kidsen på stenrika hihop-patriarker som sjunger(?) om "biatch" "ho'" "Shake that ass" eller möjligen om vapen och dollar. Idag går 12-åriga tjejer runt klädda som fnask 'courtesy of H&M' och deras jämnåriga manliga *kamrater* skriker 'Suug mig, HOOORA' efter dem. Så var det inte när jag var ung. Det hade varit otänkbart. I Frankrike ska det skapas ett departement för "nationell identitet". osv osv
Vi trillar runt på ett sluttande plan som riskerar att tippa över ända när som helst och jag undrar ibland om folk inte mäker detta. Ser ni inte att detta kan sluta illa? Riktigt illa?
Long live the fighters!
"Knäböjen, lejonvidunder,
i världens skumma hörn.
Dagen går tronande till ända...
Ljusets trådar klippa osynliga händer av."
-- Edith Södergran
