Dansen går
Vi har skapat en härva av lögnaktiga myter som tar själva mänskligheten ifrån oss. Lögner om frihet. Lögner om val. Vi får lära oss att det finns skatter i skogen. Skatter som vi ska söka; "Livets mening", våra "riktiga jag" och "syftet" med vår existens. Vi tutas i att vi är obegränsade, unika och att vi kan allt vi vill. Vi får veta att Liv är något man antingen kan "lyckas" med eller "misslyckas" med. Smörjan finns i tusen variationer: "Vad vill Gud med mitt liv?", "Livet är en skola.", "Självförverkligande.", Dr. Phils "Authentic Self." mm mm mm. tills man storknar. Det finns en viktig uppgift för oss alla. Vi måste lära oss saker och bli starka. Vi måste hitta svar och få kontakt med våra Riktiga Jag samt låta dessa blomma. Sen börjar hetsen, jakten efter vår egen svans. Vi föds in i en kultur som tvingar oss att i varje ögonblick rättfärdiga och förtjäna vår blotta tillblivelse. Vi hukar i en värld dit vi fötts som "oriktiga människor" och någon slags buggiga betaversioner av oss själva, där någon, på något djävla vis, och av någon djävla anledning gömt våra "riktiga jag" och vår "livsuppgift". Den moderna varianten av att människan är i 'synd född'.
Prestera, vara duktig, hitta sin styrka och sina talanger och göra det bästa av detta. Sådant visar att man har ett lyckat liv och att man förtjänat Livets Gåva. Den som inget presterat, inte hittat något syfte, inget mål eller inte kunnat/orkat/velat hitta sitt Sanna Jag är en ynklig figur. Ett bortslösat liv. En meningslös varelse som inte gjorde sitt bästa. En dålig förebild för ungdomarna. En 'motmänniska'. En otacksam djävel.
Vi hyllar vinnarna, talangerna och det finaste som finns är att ta guld; vare sig det är i brottning, kärnfamiljspsykos eller sk medmänsklighet. Alla jublar och klappar frenetiskt sina svettiga små händer åt alla dessa Autentiska Vinnare, och bortom alltihopa lurar den väldiga tomheten, den gränslösa ångestslukan som alla fruktar; att egentligen är jag ingenting. Jag förtjänar inte att leva. Jag måste rättfärdiga mitt liv; varje dag, varje minut. I varje andetag. Jag är ingenting förutom det jag presterar.
Livet är en underbar gåva som jag inte förtjänat och jag kan inte straffarbeta nog i min tacksamhet gentemot Gud/Livet/Kosmos/Mamma/Sverige/Långben för att visa att jag duger. Man kan fan bli deprimerad för mindre..
Döda människor ser ut som om de sover, som om de skulle vakna snart och ta tag i det där som aldrig blev sagt, gjort och presterat. Det finns något ofärdigt och outsagt över döda människor. Som om nån borde byta batteri på dem. Döda djur ser inte ut som de sover. De ser ut som dockor, och det vi kallar "lycka" är becksvart mörker invid den frid som vilar över dem.
Dagens fråga:
Anders Borg - Finansminister och Alfahane - Porrigare än torv?
A. Ja, för tjyven.
B. Porrigare än Mugabes ollonmynning.
C. En nästan totalt förträngd barndom.
D. Torv? Astroturf??
