I Pildammsparken
I dag har jag solat en stund i Pildammsparken, ty en brun qatt är en bra qatt. Ni vet, Pildammsparken där det finns bögänder, parken som började som Baltiska Utställningen 1914, utställningen som kom av sig på grund av Första Världkriget. Utställningen som visade jugend trots att ingen hade brytt sig ett dugg om jugend sedan 1907. Typiskt Malmö, det blir aldrig som man tänker sig. Tanken är god och ner som en pannkaka. En fin park blev det i alla fall.Där finns en hörna som är min. Där kan man se saker må ni tro. Denna dag såg jag en gammal alkis som kissade på ett träd och blev utskälld av en polska. På polska. Många arga konsonantljud blev det. Jag såg skinnet på mina armar bli rött och fnasigt.
Jag såg ett gäng SFI-elever som vallades runt av en förskräckligt pedagogisk och nedlåtande lärarinna. "Oh, har ni sett så många blommor! Nämen, titta så många fåglar. Nu går vi och sätter oss här så ska vi se om ni vet vad de olika träden kallas. Kom nu här!" Hennes arma lärjungar såg ömsom roade och ömsom irriterade ut. Några muslimska kvinnor lyckades rymma och trippade hastigt iväg åt ett annat håll, in bakom en häck. De hade fått nog. Ett stillsamt vardags-jihad. Riktigt varför invandrare och flyktingar behandlas som de vore idioter vet jag inte. Kanske finns det en tanke bakom. Kanske är det det som kallas för "tuff kärlek". Nåja.. om några veckor fylls parken av lunsiga fågelungar. Duniga med stora, tafatta fötter. Då slipper jag titta på människor. Försommaren börjar så sakta vänja sig vid mig, med ögon känsliga för qatt.
"If there's nothing wrong with me there must be something wrong with the universe."
-- Dr. Beverly Crusher
