[..allos subjectatos nunc.]
Jag är inte i alla lägen jordens mest ödmjuka person. Jag har en viss fallenhet för polemik och att spruta gift omkring mig. Jag brister ibland i respekt för andras åsikter. Jag är ingen 'people person'. Jag är mycket medveten om detta. "I'm doing it sooo well, and have done it for soooo long." Jag ska dock försöka att inte i överkant försynda mig i dessa avseenden i detta inlägg. Försöka..
Jag vet att jag har lätt att trilla in i politiska och ideologiska resonemang kring pedofili, och visst gör jag en feministisk analys av övergreppens mekanik, men jag inillar mig inte att de som delar mina politiska åsikter är med automatik fina människor som förstår hur de små barnen har det och att borgerliga & liberaler är kallhamrade pedofilälskare som skiter i barnen. Jag tror inte att alla som håller med mig är 'goda' och att alla som inte håller med mig är 'onda'. Jag skulle vilja uppmana fler att laborera med den möjligheten när det gäller er egen syn på andra. Jag vet också att det ligger en fara i att politisera övergrepp i allt för stor utsträckning, att det drar fokus från övergreppen som sådana. Jag vet att man kan spela förövarna i händerna. Jag vet att övergreppen oavkortat fortgår medan jag och andra daskar varandra i skallen med 'yttradefrihet' och 'patriarkat'. Därmed inte sagt att man inte bör diskutera pedofili med politiken som utgångspunkt, men man bör vara klar över att politiken och -ismerna inte har de vektyg som behövs för att förstå pedofilin. Vägen till kunskap om pedofili går inte via politiken. Vägen går genom eld och mörker. Vägen sträcker sig genom frusen ödemark, den häver sig över stora djup. Den är lång och den är svår. Låt mig bli din ciceron...
Pedofili är något som rör sig bortom politiken. Den svävar över, den krälar under, den passerar igenom - som en kall fantom genom betong. Den låter sig inte fångas i politiska termer. Den undflyr såväl den feministiska som den liberala analysen. Pedofili handlar inte om något teoretiskt politiskt konversationsämne, utan om det allra mörkaste och hemligaste i människosjälen, allra längst ner i Skitens krets i Helvetets lägsta nivå, och sådant kommer inte till dig när du kallar på det - du får snällt kräla ända ner och själv dra upp det med rötterna med dina sista krafter, och är du inte beredd att göra det så ska du kanske tiga.
Man kan kalla pedofili för vad man vill. Man kan sätta vilka beteckningar på det som helst. Man kan kalla det för 'läggning', för 'pervesion', för 'en rättighet', en 'sjukdom' eller för 'demoni'. Man kan applicera vilken värderande och subjektiv term man önskar men ingen av dessa ändrar vad pedofili är. Pedofilin besitter egenskaper i sig. Den har en livskraft och en inneboende vilja helt oavsett vilka etiketter man placerar på den. Inga retoriska värderingar ändrar i grunden det som pedofili är, för pedofili ÄR verkligen något. Något mycket verkligt.
De flesta människor bär i sina hjärtan och sinnen behov, viljor och begär. En hungrig människa söker föda. Den törstige dras till vatten. De vuxna människor som har en drift och en önskan att ha sex med andra vuxna kommer förr eller senare att ha det. Ett i det närmaste biologiskt imperativ. En basal urdrift. De vuxna som har en inneboende drift att ha sex med barn kommer förr eller senare att ha det - om inget står i deras väg. En hel del brukar dock stå i deras väg; barnets föräldrar, andra vuxna i barnets omgivning, samhälleliga tabun, deras egen rädsla att åka dit och ibland deras egen skam inför sin drift, men - och alla dessa hinder till trots - förr eller senare kommer de att ha sex med barn - om omständigheterna tillåter det. Det är vad de gör. Pedofiler har sex med barn. De lyckas inte alltid utan får nöja sig med att fantisera, tänka, känna, skriva och planera - men målet är att ha sex med barn. Tro inget annat. Om detta är ett utslag av 'ondska', 'sexuell lust', 'omtanke och barnakärlek' eller av 'sjukdom' kan vi lämna därhän, kan vi lämna åt politiken, humanvetenskaperna och religionen att kivas om, så länge man inser att detta är vad pedofili är och gör.
Barn som inte är sexuellt mogna - endokrinologiskt, psykologiskt, kroppsligt och mentalt - hyser ett instinktivt motstånd mot ha begå sexuella handlingar med vuxna. Barn har en tydlig instinkt som får dem att vilja undvika sådant. Kanske är detta evolutionärt betingat. Det är en, i det närmaste, ryggmärgsreflex hos barn att känna skräck, förvirring och djupt obehag av att ha sex med vuxna. Det strider mot deras natur. Barn har inte frivillgt sex med vuxna. Detta är ytterligare ett hinder för pedofiler att överkomma - och i detta syfte besitter de en oändlig arsenal av manipulationer, lock & pock, löften, hot, skuldskapande och rent våld. Pedofilens oåterkalleliga mål är att ha sex med barn. Barnets mål är att slippa. Fronten är dragen, och vem av de två som allra oftast avgår med segern vet vi. Varför denna destruktiva hantering är en del av människosläktets öde vet jag inte, men man måste förhålla sig till det på något vis. Av någon anledning existerar vuxna som söker sitt sexuella utlopp på barn, och av någon anledning skadar detta de utsatta barnen på ett vis som är nästan bottenlöst djupgående. Av skäl som är oss obekanta ser verkligheten ut på detta hemska vis och mänskligheten bär detta med sig som ett kollektivt trauma.
Var och en av oss som känner detta Vilddjurs natur och har mött det, har hört dess fjät i tamburen och känt lukten från dess gap; var och en av oss vet att man inte kan förhålla sig neutral. Vi vet att pedofilin inte ger det utrymmet; att förhålla sig objektiv inför den. Pedofilin ger oss aldrig chansen att se den 'objektivt' - att väga för och emot. Om man tror att man kan tala om övergrepp mot barn utan att välja sida så har man valt sida - förövarens sida, för allt som inte är ett övertydligt NEJ tolkar en förövare som ett JA - det är ok. Och det vidrigaste av allt; varje gång någon erbjuder pedofiler en röst och ett forum legitimerar detta för OFFRET att det är ok att bli utsatt för övergrepp, för offer i pågående övergrepp och för framtida offer. Vi vet att vi har att välja mellan två lojaliteter; pedofilens eller offrets. Vi vet att inget ingemansland finns mellan dessa. Vi vet att pedofiler, om de lämnas obevakade och om barnen lämnas utan uppsikt, kommer att försöka ha sex med barnen. Vi vet att det finns direkta samband mellan att hysa en pedofilsajt och övegrepp. Vi vet att pedofilen gör det den gör med ett enda mål för ögonen; att kunna ha sex med barn. Inget annat. Det kanske verkar som om de bara vill berätta vad de tänker och känner, och 'ge sin syn på saken', men vi vet att allt detta bara är vägar till målet, och att målet är att knulla barn. Vi vet att pedofilerna vinner om vi hjälper dem. Vi vet att pedofilerna vinner om vi inte gör något alls - för barnen har inte vad som krävs för att sätta sig till motvärn. Om inte andra vuxna, i varje vaken stund, ställer sig mellan pedofilerna och offren så kommer de att knulla våra barn. Vi vet att vi inte kan avstå från att välja, för all underlåtenhet att välja blir ett val. Vi önskar att det inte vore så här, att vi en enda gång finge släppa garden, men vi vet vad det leder till. Man kan inte förhålla sig 'neutral' i denna konflikt, man kan inte tillgodose 'bägge parters' intresse. Man kan inte tillåta "lite lagom" pedofili. För att citera Dag Hammarskjöld: "Den som vill hålla sin trädgård ren reserverar inte mark för ogräs".
Pedofiler vill gärna själva just föra fram att det råder en stor skillnad mellan 'tanken' och 'handlingen' - mellan pedofilin och pedofilen. Detta ligger i deras intresse. Ofta vill de föra fram att de själva inte vill begå dessa hemska handlingar. Detta är såklart inte sant. Pedofiler vill knulla barn. Oavsett vad de själva känner inför denna vilja, vare sig de bejakar eller förbannar sin lust så är det det de vill: Att knulla barn. Det är inte så att de ibland 'tappar greppet' och begår övergrepp i ett svagt ögonblick. De planerar, förför och planlägger på ett sätt som är allt annat än 'att tappa greppet'. Det är inte stundens vansinne, det är överlagt och utomordentligt utstuderat. Tanken på att skilja på 'pedofilen' och 'pedofilin' sprider exakt alla de myter som pedofilerna vill ha spridda; att de egentligen inte vill leva ut sina lustar, att de inte kan rå för det, att onda pedofildemoner fattat säte i deras lemmar och att de dagligen kämpar mot dessa hemska vidunder, och att de ibland är svaga och faller offer för sina grymma lustar, men att de oftast inte lever ut det, men om olyckan skulle vara framme så skäms de som hundar. De är inga 'pedofiler'. 'Pedofilin' är något utöver dem själva. Något som tagit dem i besittning, därför kan man inte sätta sig till doms över dem, utan bara deras pedofila handlingar - vilka de inte råder över eller kan hjälpa, alltså; De saknar all egentlig skuld. Inget av detta är sant, allt av det är satans lögner och en del av förövarens manipulativa mytologier. De är mästare på att få offer att förlåta dem, igen och igen och igen, de är experter på att vända allt ut och in och själva bli offer och de som vill sätta åt dem blir De Onda. Även allt detta är vägar till målet, att få tillgång till barn. Om folk går på deras manipulationer kommer dessa kanske att sänka garden, slappna av och våga lita på att pedofilerna ska 'självsanera' och så fort vi vänder dem ryggen så slår de till. De bygger upp en falsk tillit, de förför oss på samma vis som de förför barnen. Det är vad de gör.
Därför är det så lömskt att försöka skilja på 'pedofilen' och 'den olagliga handlingen' eller på 'pedofilen' och 'handlingen pedofili'. Denna evinnerliga begreppsförvirring om 'tankar', 'känslor' och 'handlingar', som om dessa vore helt åtskilda ting som existerar i varsin separat rymd. Det gör de inte. De är i allt väsentligt ett och samma, de är simultana. I övergreppet är de en enda destruktiv kraft. Att skilja på 'pedofilen' och 'pedofilin', på förövaren och övegreppet är en naiv abstraktion och antyder att det ena skulle kunna finnas utan det andra. Man kan inte dela upp mänskliga beteenden på samma vis som man kan dela upp 'elsladden' i 'elektricitet' och 'en sladd'.
Sedan till argumentet att pedofilsajten inte är olaglig (vilket iofs återstår att fastställa) och därför inte bör tas bort. Som jag nämnt innan; Brottsbalken utgör ett slags minimistandard för ett samhälles moral såsom denna moral ser ut i en given tid och på en given plats. 'Sveriges Lagar' är inte att betrakta som ett slags handbok i 'vett och etikett', utan som den allra sista bastionen som slår till när all etik och all moral gjort vad den kunnat och misslyckats. Jag tror det är ganska svårt att avhända sig sitt ansvar som människa bland människor genom att hänvisa till Brottsbalken, att två sina händer i och med att något lämnats utan påföljd av en domstol. Då siktar man fan inte högt. Jag tror man lurar sig själv - och andra - när man tror att en lagbok kan fatta ens beslut, avgöra ens inre val. Även om pedofilsajten skulle befinnas att ej strida mot svensk lagstiftning så är den det den är, och åstadkommer det den gör. Det är ett avancerat självbedrägeri att tro att man kan hysa peddosajten på sitt webbhotell i sken av respekt för det fria ordet, och att man inte tar ställning 'för' pedofiler, för varje tystat 'NEJ' är ett 'JA'. Säger man till en alkoholist att hän inte får dricka idag så ser hän det som en intäkt för att dricka i morgon. Samma princip. Pojkarna på PRQ har tagit ställning vare sig de vill eller inte. Pedofilin är sådan till sin natur att den inte lämnar utrymme för neutralitet. Förr eller senare kommer någon text, någon attityd, på peddosajten att sippra in i en utsatts själ, att legitimera för offret att det nog är ok att bli knullad av pappa. Förr eller senare kommer sajten ge bränsle åt en förövare för nya övergrepp. Förr eller senare kommer någon att tro på deras argument. Den dagen kommer när man kan påvisa ett direkt samband mellan peddosajten och ett konkret övergrepp eftersom pedofilin är en kraft som söker sitt utlopp och inget är den heligt. Den saknar helt skrupler när det gäller att nå sitt mål. Den bangar inte för några som helst metoder och manipulationer. Den är oändligt duktig på vad den gör och har ett tålamod få av oss besitter. Jag tror inte på essentiell ondska, men detta är det närmaste vi kommer.
Några korta rader om yttrandefrihet också: Demokrati är inte bara 'yttrandefrihet' - att i varje ögonblick få uttrycka vad som helst på vilken arena som helst. Demokrati är ingen skriktävling där den som galer mest och högst vinner. Demokrati är så mycket mer. Att kunna yttra sig kräver en hel del. Det kräver att du har en röst, att du har ett språk. Det kräver att du har resurser inte alla andra har. Att kunna yttra sig kräver mod, att våga ta mothugget, att man är förhållandevis stark. Alla är inte det. De allra flesta tiger, och förr fanns ett ord som hette 'solidaritet'. Det innebar att de av oss som besitter en röst offrar en bit av vår bekvämlighet och inte sällan vår sinnesro för att ge de tysta en röst, och det är därför jag gör det jag gör, är som jag är. Jag, hur pretentiöst ändå detta kanske är, försöker faktiskt att ge en röst och de som tystnat, åt de som aldrig talat: Barn, kvinnor och hbt-personer som lever i skräck, åt de neurologiskt handikappade; åt autisten som saknar människospråk, åt adhd-systern som inte vet hur hon ska samla tankarna till ett vrål, till tourette-brodern som inte vågar tala eftersom ingen kommer att lyssna på vad han säger. Det är därför jag bloggar, för jag vill egentligen inte. Egentligen orkar jag inte. Jag gör det i alla fall. Jag fick en kommentar från en kvinna, en överlevare av övergrepp. I stort sett skrev hon bara 'Tack', och det är därför jag gör allt detta och inte går och lägger mig under sängen i fosterställning. Ett endaste sådant 'tack' är vad som håller mig igång. Jag skriver inte för de liberala debattörerna, inte för att ystert munhuggas, nätmingla eller korsa retoriska svärd. Att debattera är mig likgiltigt. Jag har inget att bevisa. Inget att övertyga någon om. Jag skriver för att nå de som tystnat, för att väcka de döda.
Därför kommer jag inte att bemöta fler små utbrott av typ; "Kan du bevisa att du har rätt!! Va! Va!? Har du bevis??!" eller "Ha, ha.. du kan inte skilja på pedofiler och lagbrott, så du har ingen talan.. haha!!" Jag har inte tid med den typen av trotsåldersargument. Min tid är mer värd än så. Det finns en del inom bloggvärlden som är besjälade av ett nästan tvångsmässigt behov av att pissa revir i andras bloggar. Till er vill jag bara rikta en uppmaning att i framtiden söka den bekräftelse av er existens ni tydligen behöver hos människor som tycker om er och bryr sig om er. Inte hos mig. Ni kommer att finna det vara en betydligt mer framgångsrik strategi.
Pedofilins mekanismer är en urkraft. Den besitter sådan brutal råstyrka och sådan svärta ett de allra flesta dukar under av att vistas i dess närhet. Mycket få männsikor besitter vad som krävs för att ge sig i kast med pedofilins mekanismer. Ett mycket litet fåtal av oss har tillräcklig kunskap om pedofilins natur för att inte dras in i dess förintande malström. Jag har vad som krävs. Jag önskar jag inte hade det, men tyvärr gör jag det. Jag har varit där. Been there, done that. Jag vet vad sexuella övergrepp gör med en männsika. Been there, done that. Så tro mig när jag säger att jag vet en del om dessa saker, att jag besitter en del unika kunskaper. Jag skulle önska att de som har en massa åsikter om pedofiler, som pratar om yttrandefrihet och respekt för olikheter, att de för en sekund stannar upp och bara leker en smula med tanken att det jag berättar skulle kunna vara sant, och alldeles på riktigt, att de för ett ögonblick stirrar denna blodisande demon i ögonen utan att vika blicken, utan att fällas till marken. Bara för en sekund. Har sagt det förr: Fråga inte en 20-årig liberal, vilkens värsta livskris utgörs av en avliden hamster, om vad pedofili är. Fråga framförallt inte pedofilerna själva, för de kommer att ljuga och du kommer att tro på dem, för de är så makalöst duktiga på det de gör. Du ska fråga de som upplevt övergreppen, som överlevt, som hjälpligt lyckats klösa sig tillbaka upp till ytan och förmår berätta.
