[Sic gorgiamus..]
Gårdagens inlägg väckte en del uppseende. En mängd kvinnor har gett mig beröm. Enstaka män har genomgått en inre och mental kastration och blivit en smula uppjagade som följd. Allt är exakt som det ska vara, världen följer idag de lagar den följde igår och allts förutsägbarhet gränsar till banalitet.
Bara några rader om 'manshat', vilket jag med lagbundenhet nu åter anklagas för. "Patriarkatet" är inte en "man". Patriarkatet är en ideologiskt betingad beskrivning av samhälleliga och historiska strukturer. Kan man inte skilja på enskilda individuella män och ideologiska strukturer, besitter man inte den mentala kapaciteten att särskilja dessa nivåer i debatten finner jag forsatt diskussion med dessa personer ganska dödfödd. Förstår man inte dessa distinktioner sällar man sig till idiotargumentationer av typ: "Den som är mot bilismen vill slå ihjäl alla bilister,"och "Veganer vill slakta och äta upp alla som väljer att konsumera kött." Detta brukar inte betraktas som tecken på intellektuell briljans. Att med automatik känna sig personligen kränkt och angripen i sin *manlighet* av den som kritiserar patriarkala strukturer och dess yttringar är inte heller det en manifestation av snille i någon större omfattning. Möjligen är det ett utslag av narcissism, men vem är jag att spekulera i folks själsliv?
Feminister är, i sin egenskap av 'feminister', lika lite 'manshatare' som de tyskar som motarbetade nazismen var 'tyskhatare' och den politiska oppositionen i det israeliska Knesset är 'judehatare'. Dock anklagades såklart antinazistiska tyskar av nazisterna för att vara 'otyska' och 'rasförrädare' enligt samma logik som när män anklagar mig för att vara 'manshatare'. De få "renrasiga tyskar" som öppet tog ställning mot nazismens bottenlösa vidrigheter gentemot den judiska befolkningen ansågs ha begått den grövsta tänkbara förbrytelse mot sin 'ras'. Deras brott bedömdes nästan värre än 'brottet' "att vara jude", och de garanterades ofta en plats i utrotningslägrenas judiska baracker. Liknande resonemang fördes gentemot de sk. "vita" som stödde medborgarrättsrörelsen i USA och kämpade mot apartheid i Sydafrika. Dessa var 'rasförrädare' och hade liksom avsagt sig rätten att vara "vita". De var nästan som "negrer". De var femtekolonnare som gått över till 'fienden'.
Detta är klassiska argument och ganska slitna trix. De drabbade de män som stödde kampen för kvinnlig rösträtt i början av 1900-talet. De ansågs svika sitt kön. De hånades för att vara "kärringar" och det florerade diverse karikatyrer av dessa modiga gossar iförda damkläder, vilket då, och än idag, anses vara en allvarlig skymf mot manlig sensitivitet. De misstänktes för att "i hemlighet vilja vara kvinnor" eller i alla fulla fall vara "homofiler". Feminister med snopp drabbas denna dag som i dag är alltjämt av dessa attityder även om nu 'homofiler' bytts ut mot det mer tidsenliga 'manshatare'.
Varför är det då på detta vis? Möjligen därför att det är ett så ofattbart, obegripligt och skrämmande brott i Normens ögon att frivilligt avsäga sig dess privilegier. De som fick stämpeln "rasäkta, blonda äppeltyskar" gavs en gräddfil i Tredje Riket och att självmant avsäga sig den var inte bara ett politiskt brott, det var ett brott mot själva "rasen". Det var en skymf av bristande tacksamhet gentemot staten som av nåd givit dem denna upphöjelse. Det var hemskt och det var underligt. Det fanns "vita" apartheidmotståndare som vägrade sitta på de fina bänkar som var endast avsedda för White/Blanks. Detta sågs med avsmak av de andra "vita". Hur fan kunde någon frivilligt avstå dessa bättre bänkar, nu när man hade förmånen att använda dem? Kunde de inte bara vara tacksamma och hålla käften?
Det skrämmer makten bortom allt förnuft när de som förväntas utöva den avstår den. Det undergräver Normen, skapar oro i leden och bringar kaos i Kukväldets hierarkier. När den som anses 'överordnad' med vett och vilje gör gemensam sak med de som anses 'underordnade' hotas en av patriarkatets mest effektiva härskartekniker; att söndra och härska, att spela ut grupper mot varandra, att lära de förtryckta att det alltid finns någon som är ännu mer förtryckt att trampa på. Män som försvarar kvinnor mot manliga maktprivilegier. 'Vita' som försvarar 'svarta' mot rasprivilegier. Makten hatar verkligen sådant, för den vet hur farligt det är eftersom dess Herravälde står ganska ohotat så länge bara kvinnor är feminister, så länge det råder vattentäta skott mellan "de som tilldelats makt" och "de som inte givits någon". Kvinnorna blir inte lyssnade på, hörda och trodda. Sådant hade utgjort en fara för Patriarkatet och kvinnor har därför aldrig givits de privilegierna. Makten sätter inte sådana vapen i händerna på de underordnade. Män blir lyssnade på däremot, och därför är manliga feminister så skrämmande, eftersom risken finns att vi blir hörda av andra män. Andra män håller inte med oss, de bekämpar oss och avskyr oss i största allmänhet - men de AVFÄRDAR oss inte, för vi har manliga privilegier och kan inte avfärdas på det vis som en kvinna kan. Den manlige feministen tar de privilegiebrev Patriarkatet skänkt honom och delar ut till sina systrar. Den manlige feministen tar de regalvapen Patriarkatet givit åt honom och hugger dem i Maktens rygg. Därför är vi extra illa sedda av patriarkatet. Vi slipper det strukturella förtryck kvinnor hukar under, men vårt förräderi är oförlåtligt. Att vara man - oavsett om han är fattig eller rik, bög eller hetero, hög eller låg - är att tillhöra Patriarkatets aristrokati och utan adelns odelade lojalitet rasar kungamakten. Adeln måste hållas "on a very short leash."Normen (Den vite, heterosexuelle mannen) delar alltså ut privilegier till olika individuella egenskaper: kön, etnicitet, sexualitet, grad av handikapp mm mm. På samma vis som i naziexemplet ovan har den som fötts som 'man' således anvisats en gräddfil i den patriarkala ordningen. Jag - som exempel - har, som enda punkt, fått på *pluskontot* att jag har kuk och manligt personnummer och därför äger rätt att ingå i gruppen "män" vilken har överhöghet över gruppen "kvinnor". Den rätten är min att använda om jag vill och det vill de allra flesta män, därför att det smickrar deras ego, den ger ett fribrev att sparka neråt och därför att de gått på hela skiten. De gör det därför att de är rädda för andra mäns förakt om de inte faller in i kören, rädda för att inte vara "riktiga" män, att knuffas ner från dynghögen, ner bland "kvinnorna". Detta gäller hbt-män i lika stor grad som heteromän. Det *Manliga Privilegiet* är ett primärprivilegium och överordnat privilegiet *Heterosexuell*. De flesta människor är inte särskilt modiga, speciellt sluga eller så där överdrivet politiska. Bögar är också män. Därför tycker en massa bögar att jag är "manshatare". Allt sker i enlighet med Patriarkatets förutsägbara rättsordning.
Givetvis är jag inte "manshatare". Jag har till och med älskat ett antal män på ett sätt jag aldrig älskat en kvinna - jag är ju bög för helvete. Det handlar inte om individer, om enskilda män. Det finns gott om män som tänker som jag och gott om kvinnor som inte tänker som jag. I mina ögon går det tusen JämO Claes Borgström på en av högerbrackorna Susanna Popova eller Maria Abrahamsson. Borgström ingår i "mitt lag", precis som Gudrun Schyman, ROKS och i stort sett hela V och hela MP. Brackorna ingår i samma lag som Alf Svensson, Paolo Roberto, Anna Corazza-Bildt och den samlade kristenheten. Vad folk har mellan benen har mycket lite med saken att göra. Det handlar om politik - inte om genitalier.
Detta om detta...
"We gladly feast on those who would subdue us."
-- Familjen Addams motto
