[Oh, Superman]
"Det är ett av de blodigaste slag som stått på nordisk mark. Slaget var oerhört kaotiskt och rena tillfälligheter gjorde att svenska armén segrade."
Nej, det handlar inte om fotbollsmatchen igår. Det handlar om slaget vid Lund 1676, men skillnaden mellan de bägge är ganska marginell. Steget mellan Folkfest och Förintelse är inte så långt.
En grupp karlar indelade efter nationalstatskriteriet vilka ställs mot varandra i tvekamp på en gräsmatta i syfte att försöka sparka in en boll i de förmenta motståndarnas mål; en metallram kring vilket ett nät är upphängt. Någon måste förlora och någon måste vinna. Även om matchen slutar oavgjort så måste någon till slut vinna turneringen. Även om ett slag förloras så måste kriget vinnas. Någon måste förlora. Sin heder eller sitt liv. Sin plats som alfahanne.
Detta spektakel bedöms sedan som något så ofattbart viktigt att tv-tablåer kan rubbas hur som helst och det ges sådan kraft och betydelse att man skulle kunna tro att det faktiskt betyder något, och det gör det kanske i den icke-autistiska, heterofila och patriarkala stamkulturen. Kanske är det så att det de känslomässiga, multiorgiastiska urladdningar som följer kring och av en större fotbollsmatch är så instinktivt oemotståndliga för er att ni i stort sett inte har något val annat än att lägga i stort sett alla era emotionella och logistiska resurser på att ta er till arenorna en masse, måla era ansikten, skrika som om vore ni genomborrade av svärd och glupskt vältra er i känslor av Vi mot De andra, i att segra, att 'krossa fienden' och att uppleva en rusig känsla av kollektiv *samhörighet* och animalisk masspsykos. Som fragglar på speed. Kanske är det så att ni inte har förmågan att låta bli att hetsa upp er, att tillskriva det vikt, och då kan man väl inget hoppas utöver att alltför mycket blod inte kommer att flyta i samband med era djävla folkfester.
Jag kommer aldrig att fullt ut begripa de motiv och bevekelsegrunder som ligger bakom, i detta fall, fotbollsmatcher. Det lilla jag förstår av det kommer alltid att skrämma mig. Det är omöjligt att finna en förnuftsmässig förklaring på och intellektuell bevekelsgrund för fotboll, och allt sådant injagar mig med viss fruktan.
Och jo.. jag vet givetvis att det finns kvinnor som spelar fotboll, men jag vet också att detta inte ges en bråkdel av det mediala och ekonomiska utrymme som mäns fotbollsspelande ges, och alltid berättar denna omständighet något.
Inatt väcktes jag ett par gånger av horder av unga män, fulla och besatta av den där märkliga emotionella mixen av extas och otyglad aggressivitet som är så typiskt manlig. De vrålade "SVERIGE!!". De kastade tomflaskor i asfalten, låtsasboxade på varandra och i största allmänhet brölade som själlösa djur. Jag vet vidare att jag aldrig kommer att väckas av gäng av unga tjejer som beter sig på samma vis efter en sk. damfotbollsmatch, och jag vet definitivt att jag ALDRIG kommer att få se de där grabbgängen i samband med en sk. damfotbollsmatch, och alltid berättar dessa omständigheter något.
Bilden: Zlatan Ibrahimovic som vi ser - och framförallt hör - alldeles för ofta i media samt fysikern Bodil Jönsson som vi ser alldeles för sällan, och alltid berättar denna omständighet något.
