Hatets mekanik
Det har såklart bloggats inom HBT-världen en hel massa om överfallet på RFSL Sthlm igår. Alla fördömer det inträffade. Denna reaktion är ganska förutsägbar, och efter en sådan här händelse sluter vi leden i samfälld vrede och ilska. Inte heller det är att förundra sig över. Däremot är analysen av de bakomliggande orsakerna lika banal och okunnig som alltid. Hittade en god sammanfattning av de gängse aningslösheterna i en bloggkommentar. Den är författad av en "anonym" så jag giter inte länka. Alltnog stod det så här:
"Gränsen mellan hat och kärlek är ibland hårfin... jag tror att homofobers hat/rädsla mot/för homosexuella ibland grundar sig i rädsla för egna känslor/för sig själv..."
Låt oss nu en gång för alla reda ut begreppen: För det första är inte gränsen mellan 'hat' och 'kärlek' hårfin. Tror man det vet man inget alls om vare sig det ena eller det andra. De två är varandras ovillkorliga motsatser, varandras fullkomliga antites och den ena är allt det, och bara det den andra inte är, och vice versa. Narcissistisk besatthet av allehanda befintliga och/eller inbillade pojkvänner/flickvänner har mycket lite med 'kärlek' att göra och inte speciellt mycket att göra med 'hat' heller, för den delen. Parbildningens kontrollbesatta och körteldrivna neurosreaktor förhåller sig till "kärlek" på samma vis som "metabolism" förhåller sig till "julkalender" - dvs. inte särskilt mycket. De gånger 'kärlek' dyker upp i en relation är det ett betrakta som ett slumpmässigt utslag av gudomlig och nyckfull nåd. Så var det utrett..
Sedan då myten om att 'homofober' på något vis drivs av rädsla för sin egen, förtryckta 'homosexualitet' och att de projicerar ut sitt illa dolda självhat gentemot öppna HBT-personer. Denna vrångbild har troligen sitt ursprung i två saker; först och främst i något slags psykoanalytisk sagovärld i vilken folk alltid drivs av dunkla motiv och okända demoner, att de knappt kan göras till ansvariga för sina handlingar, och i förlängningen att bögknackaren skulle kunna 'botas' med psykoanalys, *bekräftelse* och *kärlek*. Påståendet att 'homofober lider brist på kärlek och att vad de behöver är en *kjam*' surrade ochså förbi några gånger i dagens bloggskog. Jag skulle inte rekommendera någon bög eller annan HBT-person att försöka krama en homofob. Det skulle kunna bli det sista du gör. Däremot vill jag rekommendera dig att lära dig självförsvar och i nödfall vapenhantering, och logiken bakom att tro att man kan *bota* 'hat' med 'kärlek' är befängd. De är varandras motsatser. De är inte ytterligheter på ett spektrum och kan därför inte ta ut varandra. Man kan inte kompensera den ena med den andra. Rött och grönt är motsaster. Blandar du dem i lika delar blir resultatet grått - aldrig rött. Aldrig grönt.
Den andra förklaringen till myten om den 'homosexuelle homofoben' härrör troligen ur en märklig idé inom homovärlden om att alla är homosexuella *egentligen*. Särdeles påtagliga är dessa föreställningar inom bögvärlden och bottnar troligen i ett internaliserad självförakt och tar sig uttryck i drömmen om de "Riktiga karlarna" - en riktig man, minsann; ingen effeminiserad fjolla som man själv är. Detta fabeldjur: En heteroman som knullar karlar - han som kan älska oss utan att smutsa ner sig med att vara ett suggigt homo. Den Obefläckade Avelsen i discotappning. Vad vore väl en större seger för en bög än att få reformera en 'homofob'? Vilken triumf, ty vem kan vara mer 'tvättäkta karl' än den som misshandlar dig i ena sekunden och på fyllan låter dig suga av honom i nästa. Då har man verkligen *botat honom med kärlek*.
Det florerar en sådan makalös uppsjö av vanföreställningar och missupfattningar i dessa ämnen och hur mycket jag än skriver kan jag bara skrapa på ytan, men någonstans måste man ju börja, och vi kan ju börja med att avliva myten om att homofober egentligen är homo själva och att de behöver vår förståelse, vårt tålamod och vår tolerans. De som går runt och sprider hat om oss är INTE HBT själva. Sannolikare är snarare att det finns betydligt färre HBT-personer bland dessa än bland normalbefolkningen. Bögknackare är inte rädda för att de *innerst inne* själva är bögar lika lite som medlemmar i Ku Klux Klan i hemlighet befarar att de själva är afroamerikaner, lika lite som kvinnoskändaren är rädd för sin 'egen kvinnlighet', lika lite som barnaknullaren är rädd för 'barnet inom sig'. De för INTE ett psykodramatiskt krig mot sig själva och sina inre liv. De för ett krig mot OSS, och de gör det med vett och vilje, i akt och mening och med Normen bakom ryggen i tyst samförstånd, och det är så vi ska bemöta dem - som fiender, inte som potentiella vänner eller något slags förvirrade stackare som lider brist på 'kärlek'. Dessutom kan vi lämna orsakena till våld mot HBT-folk därhän för stunden, för vi kan aldrig bli av med problemet genom att lösa något slags 'bakomliggande orsak'. Problemet med HBT-hatet och dess våld är inte orsakerna till det utan dess existens i sig, och det är där fronten går. Låt oss skita i hur HBT-hatarna *mår* och om de gråter i sin ensamhet eller inte. Det ligger inte i vårt intresse att visa dem mer hänsyn än de visar oss, och vill de ha en anledning att 'må dåligt' och fälla några tårar så kom igen - make my day.
Det finns blott ett läge där jag kan tänka mig att *kjama* en bögknackare och det är för att pressa den allra sista luften ur hans lungor.
Nog nu med undfallenhet och pjåsk. Nog nu med att vi ska styrka längs husväggarna. Det pågår ett veritabelt krig mot oss, alltifrån den massmediala heteronormen och könsrollernas diktatur till HBT-ungdomar som tvingas under jord p.g.a. förföljelser av den egna familjen och yxor som träffar våra huvuden. Våld mot HBT-personer är ett uttryck för makt och överordning, den privilegierades rätt att dominera, och om vi inte kan se detta är vi dömda till ett liv i hunsad marginalisering. Känn din fiende!
"From the painful cry of mothers,
To the terrifying scream,
We recorded it and put it into our machine."
-- Kate Bush
