Bla, bla, bla
Vaknade kl 4 och kunde inte somna om. Fuktigt och klistrigt, fast inte på ett bra sätt. Ni anar inte vilken smörja som sänds på TV på morgonkvisten. En botoxad Ellen deGeneres som sitter och låtsasflörtar med sina manliga gäster och i största allmänhet undviker att ens komma i närheten av något som kan lukta *lesbiskt*. Hur många gånger ska man behöva outa folk egentligen? Dessutom såg jag ett gammalt avsnitt av L.A. Dragnet. Vilka dök upp om inte Al Bundy (Ed O'Neill) och Gabrielle Solis (Eva Longoria)? I samma TV-program? Sådant stör min autistiska känslighet. De två kan inte existera samtidigt. De tillhör olika verkligheter och olika verkligheter kan man inte blanda hur som helst. Sådant kan öppna revor i verklighetens väv och allt kan störta samman. Man kan inte ostraffat så skända naturens ordning.
Outsiders är en ganska spekulativ och freak-show-artad serie på Kanal 5. Den presenterar folk som på olika vis anses vara 'utanför' de gängse mallarna; alltifån blöjsex och övervikt till autistiska savanter och remarkabla hudåkommor. Ren sensations-TV med andra ord. Att kanal 5 vill öka förståelsen för något alls tror jag inte på. De vill bara frossa i egendomligheter så att mellanblonda Kenneth och Carina i sitt radhus kan få frossa i sin normalitet. Hur som helst; i kväll ska programmet vältra sig i ämnet intersexualitet. Iiih, så kittlande. "Är mitt barn pojke eller flicka?" är frågan som ställs. Svaret är såklart 'nej', och själva den frågan är ett hån mot många intersexuella. De förbehåller sig rätten att slippa tvingas in i en könspolaritet som varken är biologiskt, mentalt eller kulturellt berättigad. Vill ni veta något på riktigt om intersexualitet så hoppa över Outsiders i afton och besök ISNA istället. Hoppa över Outsiders och mamman till ett intersexuellt barn som ger uttryck för att "Hon tycker att han ska vara en pojke." Inget kan som den fascistoida föräldrakärleken så grundligt haverera ett barns framtid. Ingen narcissistisk välvilja kan övertrumfa moderskärlekens tyranni. Att ens ha mage att anse sig äga rätten att ha åsikter om vad någon annan skall ha för könsidentitet, om någon alls, är högmodigt som bäst och ren psykopati som sämst, men det som så mycket annan djävulskap har väl rötterna i *omtanke* och *kärlek* - att vilja *någon annans bästa* - dessa begrepp som alla talar om men ingen vet något om. Hur kan man hänvisa till 'kärlek' när man inte ens begriper var gränsen mellan 'själv' och 'andra' går? En mycket autistisk synpunkt, jag vet..
Det där med 'könsidentitet' utgör för övrigt något av ett mysterium för mig. Som barn lärde jag mig att jag hade en tingest som kallades "snopp", och hade man en sådan var man "pojke". Jag hade en sådan, så då var jag väl pojke då. På samma vis som någon i vit rock som lyssnade på mitt bröst med stetoskop var en "doktor". På samma sätt som en pall med ryggstöd kallas för "stol". Mer än så var det inte. Är det inte. Ren semantik. Att det skulle vara ett djupgående personlighetsdrag slog mig aldrig. Som äldre upptäckte jag att jag var erotiskt intresserad av andra varelser med snopp. Då kallades man för "homosexuell", "bög" och diverse andra, mindre smickrande saker. Då var jag väl allt detta då, men jag har ingen "könsidentitet". Jag kan inte "identifiera" mig med andra män i det som män anser vara dem typiskt - eller med kvinnor heller, vad det anbelangar. Jag "känner mig" inte som 'man'.. eller 'kvinna'. Jag vet inte vad det är att "känna sig manlig/kvinnlig", vet inte hur de gör - eller varför.
Nåväl; Enligt språket och ordens betydelse är jag alltså "man" och "bög". Jaha. Det stör mig inte, gör mig inte glad, eller ledsen. Jag är inte stolt och jag skäms inte. Jag vill vakren ändra på det eller slå vakt om det. Ett annat språk hade haft andra ord och andra kategorier. Det spelar ingen roll. "Tecknens arbiträritet", å de', å så, lixom, typ..
Jag har en kropp - kan ju vara praktiskt i detta det lägsta av astralplan - och denna timliga lekamen råkar vara en manskropp. Detta är inget som jag kan se som en väsentlig del av min personlighet, oaktat att jag har en förhållandevis konfliktlös relation med detta jordiska stoff jag tilldelats. Jag förstår inte män bättre än kvinnor, inte kvinnor bättre än män. "Motsatsparet" Manligt - Kvinnligt bekommer mig inte, talar inte till mig och det lämnar mig oberörd bortsett från i det politiskta, feministiska kontextet. Att 'identifiera' sig med sitt 'kön' är lika märkligt som att identifiera sig med sitt färgseende eller sin matsmältning. Begriper det inte.
Innan ni nu kastar er över mig; jag har alltså inga som helst synpunkter på dem som anser sig besitta en könsidentitet och för vilka denna är viktig; bara det att jag personligen inte kan relatera till det. Jag har rent allmänt betydligt färre åsikter än vad denna blogg ger sken av.
"Med alderen er det, som om tiden går hurtigere og hurtigere, og så er det pludselig ikke mere så sjovt."
-- Drottning Margrethe II
