Pump up the kött
Den danske cyklisten Bjarne Riis har dopat sig. Han höll presskonferens igår under vilken han kröp tll korset, och *behold*; det största avslöjandet sedan Peter Jöback kom ut. Jag tror faktiskt att var och en med den minsta insikt i sakernas tillstånd inser att det knappast är möjligt att göra sig en karriär inom den hetsiga elitidrotten utan ett ymningt bruk av diverse tillsatser.
Steroider och andra typer av doping är vanligare än man kan tro. På elitnivå sköts det sannolikt med en viss finess och i väl avvägda doser under överinseende av korrupta idrottsläkare. Annorlunda är det bland glada amatörer som 'självmedicinerar'. Jag springer ju själv på gym och kan notera att missbruket har blivit vanligare och värre de senaste åren, och särskilt så bland män under 30-35. Om jag gör ett intiutivt överslag skulle jag nog vilja uppskatta att en tredjedel av de gossar som ränner på mitt gym utökar sin kost med diverse steroida delikatesser. Det syns på dem. Syns, märks och känns på lukten...
Steroider ger en märklig muskeltillväxt. Musklerna växer liksom på tvären och inte på längden. Folk blir liksom vattningt uppsvällda på ett sätt som inte ser hälsosamt ut. De får bölder och väldiga finnar. Huden blir oljig och smord. Fåfänga lär knappast vara en av de vanligaste anledningarna till steroidbruket, inte så djävliga som de ser ut, fast fåfänga i kombination med bristande smak och omdöme kan ju, gu'bevars, leda till de mest häpnadsväckande resultat.
Det mest idiotsäkra sätt att klocka anabolapojkar på är annars lukten - eller snarare den bedövande stanken. Tänk er en kattlåda som inte tömts på två veckor. Lägg däruti en död gädda samt ett halvt tjog sura ägg, låt det hela stå framme i solen ett tag och ni kommer nära den vederstyggliga stank som väller ur stereoidhunkarnas porer och öppningar. Tydligen händer något med kroppskemin och ammoniak fälls ut i svetten på ett vis det inte skall och i stort sett är det härsken urin som sipprar ur deras svullna kroppar. Så har i alla fall men gymväninna Eva låtit förklara för mig och hon besitter eminenta kunskaper kring det såväl högsta som det lägsta inom ämnet.
Ett annat sätt att identifiera anabola män på är blicken. Den flackar och är glansig. Den är hetsig och söker liksom kring sig som efter konflikter och rov. 'Ljuset är tänt men ingen är hemma', som det heter. På Region Skånes sajt fann jag denna matnyttiga artikel om hela denna trista utveckling. Den bör ni läsa. Där kan man bl.a. läsa:
"Anabola steroider utgörs av testosteron i syntetisk form - med andra ord konstgjort manligt könshormon. Preparaten togs bland annat fram i Tyskland och Ryssland på 30-talet för att skapa orädda och effektiva soldater."
..och detta pumpar dagens ynglingar sig fulla med. Machokult, tillgänglighet, överkomliga priser och ren och oförfalskad dumhet håller på att förvandla en hel generation män till galenpannor och de kommer att slå vilt omkring sig tills de stupar av en hjärtinfarkt eller, om de överlever, tills drogerna sparkar bak ut och de sitter och hulkar ömkligt i sina kroniska depressioner så de vita och koppärriga man-titsen guppar över deras vita isterbuka och förkrympta kulor. Då är de i alla fall förhållandevis ofarliga.
Steroider är ett feministiskt problem. De utgör ett av de mest avskyvärda bränslena i mäns krig mot kvinnor. Unga galtar som pumpar sig fulla med syntetiskt testosteron för att bli *mer män* eftersom det äckligatse man kan vara som 'man' är att vara lik en 'kvinna'. Det 'kvinnliga' är något man måste avlägsna sig från om man så måste riskera liv och lem (*fnitter* *tihi*) för att uppnå detta. Omtöcknade av drogerna går sedan föraktet ut över de kvinnor som råkar befinna sig i närheten med knytnävar, tillhyggen, hugg och slag. Unga heterokillar har inte direkt så där fasligt många spärrar till att börja med, och med steroider i kroppen rasar den tunna gränsen mellan människa och best.
"From the nipple
to the bottle
never satisfied"
-- Grace Jones
