Live long and prosper?
Som så många gånger förr är det Text-tv som får igång mig, daskar igång mig från 0 till 100 på bråkdelen av en sekund. Denna gång med uppgiften från en FN-utredning, att den globala uppvärmningen är sju resor värre än vi trodde, att det kommer att gå fortare än befarat, bli värre än fruktat - Faster, Pussycat! Kill! Kill!
Jag har många gånger tänkt att skriva om klimathotet, men alltid backat, tills nu bara stuckit huvudet i den växande ökensanden. Istället har jag fyllt bloggen med en massa gnäll över HBT-världen, diverse märkligheter samt i största allmänhet nafsat vilt omkring mig, och allt detta kommer jag med stor sannolikhet att fortsätta med tills den sista isbjörnen drunknat, sakta dalat mot havsbotten som en stor snöboll.
Det är nu en gång för alla så att Jorden utgör skådeplatsen för all mänsklig verksamhet, hög som låg. Finns det ingen fungerande biosfär att böga i så blir det inget bögande av. Villkoret för att kunna bedriva sitt värv som rabiat vänsterfeminism (vilket få utövar med sådan schvung och elegans som undertecknad.) är att förutsättningarna för liv på Jorden befinner sig just inom de exakta och snäva parametrar under vilka evolutionen alstrat oss. Det finns ingen sömnsmån när det gäller detta. Biologiskt liv är ytterst känsligt, tål inga större utmaningar och vår förmåga till anpassning är alltför långsam för att reda ut så pass snabba förändringar som det föreliggande klimathaveriet, ett haveri vi själva iscensatt. Vi är duktiga.
1961 skapade Frank Drake vid SETI en ekvation för att beskriva sannolikheten för intelligent liv i univerum (möjligen oss inräknade). Påpassligt nog kallas denna ekvation "Drakes ekvation" och ser ut så här: N = N* fp ne fl fi fc fL. Den sista biten; "fL" står för hur lång tid en civilisation, vilken uppnår de rekvisit tidigare beskrivna i ekvationen, har på sig innan den lyckas med konststycket att ta kål på sig själv, kollapsa under tyngden av sin teknologi. Kanske är tanken bakom detta en smula 'terracentriskt'. Förhoppningsvis har eventuella andra civilisationer inte nödvändigtvis utvecklats ur stimmiga, gapiga flockprimater, utan kanske ur milda, saktmodiga vattenvarelser eller skira, luftburna gestalter med fridsamma sinnelag. Jag vill tro att intelligens och självmedvetenhet har tusen gånger tusen möjliga ansikten, och att den mänskliga förmågan till självförintelse inte är en kosmisk förutsättning för skarpsinne - men jag kan ha fel. Om än en smula fantasilös så beskriver Drakes ekvation, om inget annat, de mänskliga villkoren och vi befinner oss just nu mitt i "fL":s oåterkalleliga final.
Att sätta intelligens i händerna och skallarna på oss har varit ett evolutionärt experiment, ett högoddsspel, och inget ger vid handen att experimentet är en succé. Inget förefaller peka på att vi kommer att finnas för evigt, att vi kommer att lyckas i längden. Evolutionen värderar inte sin skapelse. Den känner inga kelgrisar eller styvbarn utan söker sig bara de vägar som dess inneboende mekanismer tvingar den att följa. Den är lagbunden och utan samvete. När förutsättningarna för evolutionens lopp ändras bryter den nya fåror utan att fråga om lov. Naturen varken saknar eller sörjer. När kartan ritas om dras nya vägar. Naturen är väldig och vacker och helt utan nåd. Att vi människor hyser drömmar, hopp och kunskap om sin egen dödlighet är inget evolutionen tar hänsyn till. Det enda den låter sig bevekas av är driften och förmågan att överleva, och den förefaller vi tappat någonstans på vägen mellan savannen och YouTube. Lyckas vi inte spela våra kort i enlighet med evolutionens premisser så kommer vi att sändas tillbaka in i den glömska från vilken vi kom och ingenstans i himlen kommer obelisker att resas över oss.
Jag är inte optimistisk. Det verkar inte som om vi människor besitter kapaciteten att inse vad som pågår, att klimatförändringarna utgör ett mycket globalt och mycket reellt hot som kommer att ta död på oss och vår skapelse, att den kommer att slå oss hårdare än vi kan ana och snabbare än vi ens kan föreställa oss. En meteor i våra huvuden hade varit nådigare. Det lär inte räcka med att pilla med utsläppsrätter och ge några tusenlappar i bonus för inköp av en etanolbil. Too little, too late.
Priserna på åkermark i Skåne har slagit i taket. Anledningen är den, av drivhuseffekten framkallade, förlängda och varmare odlingssäsongen. Se där; en bild av vår oförmåga, av våra skyglappar. Snöd vinning och kortsiktigt habegär slår i alla lägen insikten om sakernas bedrövliga tillstånd, en insikt som borde skrämma skiten ur oss om nu inte kåtheten efter kortsiktiga vinster så kapitalt fördunklade vår fömåga till långsiktig och realistisk överblick. Vad gör det att vi faller från femtionde våningen när vi faktiskt kan runka frenetiskt på vägen ner? Människodjurets inneboende girighet, kontrollbehov och tvångsmässiga behov att dominera sin omgivning är troligtvis de egenskaper som lett till den synbara framgång vi just nu tycks dväljas i, men brytpunkten är nära. Kanske har vi redan passerat krönet, läget där våra tillgångar blir vår undergång. Den som lever får se, men om den som ser får leva är en helt annan historia..
Om ni tar en titt på Vetenskapsmagasinet i kväll så kan ni själva ta del av hur det ser ut när alla dessa sammanhang blir som allra äckligast, som allra mest cyniska och blinda:
"Nu lanseras det miljövänliga kriget. Den nya tidens sprängämnen eliminerar inte bara fienden effektivt utan gödslar också marken där kriget förs. Även USA hakar på trenden - det utvecklas kärnvapen framtagna utan provsprängningar och med miljövänlig teknik."
Som sagt; jag är inte optimistisk och misstanken gnager mig att vårt enda hopp är att någon såväl mer etiskt som oss tekniskt överlägsen civilisation tar oss under sina vingars beskydd, inte har hjärta att bevittna hur vi kastar oss från stupet; lite som vulcanerna i Star Trek eller 'asgard' i Stargate. De skall förse oss med fusionsenergi, mirakelkurer, replikatorer och "beam me up". Troligen är detta scenario rätt så osannolikt och likt förbannat bra mycket behagligare än alternativen. Verkligheten är en utväg alltför skrämmande för att utgöra en realistisk möjlighet.
"And you may ask yourself
What is that beautiful house?
And you may ask yourself
Where does that highway go?
And you may ask yourself
Am I right? ...am I wrong?
And you may tell yourself
My god!...what have I done?"
-- Talking Heads
